Intressant om wikileaks i Aftonbladet. De funderar på att etablera sin organisation i Sverige.

Och så sjunker tydligen stödet för monarkin i Sverige – enligt mätningar från SOM-institutet. Härligt! För den som vill låta sig inspireras går den republikanska antologi jag  var redaktör för fortfarande att köpa på adlibris och bokus. Bara 39 respektive 37 spänn!

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, skriver bra om vikten av att skolan arbetar med barns nyfikenhet och inre motivation. Han konstaterar att skolans form är ett hinder för att bebehålla barns lust att lära och ställer frågan hur skolan skulle se ut om vi utgick från modern forskning om hur optimalt lärande ser ut. Det är en fråga jag hoppas få tid att fördjupa mig i snart. Nils Christies bok Om skolan inte fanns väntar fortfarande på mig i min att-läsa-hög.

Flygbolagen har börjat protestera mot att trafiken stoppats i fyra dagar eftersom de ekonomiska konsekvenserna blir så stora. En intressant tankevurpa: säkerhetskrav kanske bara är något att hålla sig i när inga verkliga faror föreligger?

För egen del har faktiskt vulkanutbrottet varit något av en ögonöppnare. Visst var jag redan innan medveten om att folk flyger mycket men om man är med på facebook nu så blir det uppebart att folk flänger hit och dit extremt mycket per flyg. Själv har jag fattat beslutet att aldrig mer flyga på semester och jag har mycket få anledningar att göra det å jobbets vägnar (det är nu tre och ett halvt år sedan jag flög senast) så flygtrafikstopp gör mig mest upplivad. En gång för många miljoner år sedan utrotade ett askmoln från en vulkan dinosaurierna. Kanske kan detta askmoln förebåda utrotningen av flygtrafiken?

Idag i GP kan man läsa min krönika om hur medierna bidragit till att sjukfrånvaron deifinierats som ett fuskproblem, när det snarare är brist på rehabilitering som gjort att sjukfrånvarotalen ökat. Jag skriver bland annat:

”Självkritik har aldrig varit någon journalistisk paradgren och att få till smaskiga rubriker eller få sista ordet tycks allt som oftast vara viktigare än att verkligen ha rätt. Att sparka på dem som redan ligger har ju dessutom alltid varit en verksamhet utan större risker. Debatten om sjukfrånvaron illustrerar detta oerhört väl.”

Vilket hyckleri som pågår i detta land när det gäller barns rättigheter! Jag har precis sett Dokument inifrån: ”Hon ville ju inte lyda”, om hur barnmisshandeln är på väg tillbaka, och hur rättsystemet tycks anse att det i stort sett är okej att slåss – bara det är en vuxen som slår och ett barn som blir slaget!

Man kan, och bör, fråga sig vad det är i samhällsklimatet just nu som gör regler, ordning och reda, gränssättning och lydnad till populära begrepp att svänga sig med när man pratar om barn och unga. De människor som har makt att påverka politik och samhällsdebatt på barnområdet bör fråga sig vilket ansvar de har för att anmälningarna om barnmisshandel ökar idag. För det är onekligen ett hårdnande samhälle som växer fram för barnen, och det kommer inte av sig självt. Vi idag har en sittande skolminister som i TV-sänd debatt försvarar barnmisshandel, utan att det blir ramaskri, eller ens debatt alls. Det är ganska talande för hur lång väg vi har kvar att gå när det gäller barns rättigheter. Och just nu tycks det alltså gå åt fel håll, inte bara i skolans värld utan också inom rättssystemet.

 Offren, de misshandlade barnen, skuldbeläggs, och allt som på något vis skulle kunna räknas som uppstudsighet från barnet, före misshandeln, räknas som förmildrande omständighet när våldsutövaren ställs inför rätta. Knytnävsslag, slag med tillhyggen, sparkar, allt går att förklara med att barnet ”provocerat”. Det är mycket svårt att föreställa sig samma resonemang om något givit sig på en arbetskamrat med knytnävarna. ”Han kallade mig för idiot så jag tyckte det var dags att sätta gränser genom att klippa till honom med knytnäven i ansiktet ett par gånger.”

Själv blir jag tokig av allt idiotsnack om gränssättning, som utgår från att allt man behöver göra är att hota med (och vid fortsatt olydnad verkställa) straff för att det ska bli bra människor av barn. Att med våld försöka lära barn att uppföra sig har framför allt en effekt på barnen: de lär sig att det är rätt för dem med övertaget att ge sig på dem som är svagare.

Var kommer allt detta förakt för barn ifrån?

George Monbiot skriver intressant på sin blogg (och i Guardian) om hur forskare tycker det är överflödigt att kommunicera med omvärlden om sin forskning och om hur journalister förvränger forskning efter eget tycke. Ganska likt mina tankar i ett par artiklar jag skrev för GP förra sommaren. Här och här är de.

Intressant nog har jag inte fått en endaste kommentar, från något håll, om min krönika i förra veckan – den som handlade om behovet många utbildnignsvägar på gymnasienivå. Vanligen får jag en hel del reaktioner på precis allt jag skriver om skolan men nu alltså: knäpptyst.  Jag undrar om det är för att ämnet befinns vara ointressant eller för att jag denna gång tycker fel, för dem som vanligen gillar vad jag skriver, eller är fel person att tycka detta, för dem som vanligen ogillar vad jag skriver. Eller så kanske det bara var en allmänt tråkig text, vad vet jag.

Idag är min krönika om boken Krisen i skolan inne i GP.

Jag skriver bland annat: 

”Själv har jag länge betvivlat det vettiga i att tvinga skoltrötta unga människor att sitta av ytterligare skoltid som de inte orkar eller vill tillgodogöra sig. Är det social rörlighet man vill åstadkomma bör satsningarna rimligen göras långt tidigare, genom stöd i grundskolan, och drivas med lust och inte med tvång.

Precis som Jonas Olofsson skulle jag vilja se ett samhälle där statusskillnaderna mellan olika studievägar och yrken är betydligt mindre markanta. Kampen borde inte handla om att pressa så många som möjligt igenom akademiska utbildningar (Olofsson visar att föreställningen om att ju fler akademiskt skolade desto bättre för samhället är en myt) utan handla om rätten för alla att välja den väg som passar dem – och få det stöd de behöver för att klara det.'”

…hävdar Petter Larsson i Aftonbladet att boken Krisen i skolan är. Boken är skriven av Jonas Olofsson, docent i ekonomisk historia och jag har också läst den. I boken driver Olofsson tesen att lärlingsutbildningar och kortare och mer yrkesinriktade gymnasieprogram är bra. Petter Larsson håller inte med, men det gör faktiskt jag, trots att jag vid första bläddring, lite på instinkt, dissade hans bok.

Och ja, jag vet att det här är ett ämne som är väldigt polariserat och att säkert ganska många kommer bli upprörda över den krönika jag skrivit för GP, utifrån boken (inte publicerad ännu, jag lägger ut länk så snart den varit inne). Jag tror nämligen att det på gymnasienivå är bra med fler vägar mot ett yrke och jag tror att det är fel att tvinga läströtta och totalt omotiverade elever igenom ännu mer pluggande. Vi har nio års skolplikt i Sverige och jag tycker det räcker. Idag har vi emellertid i praktiken tolv års skolgång för nästan alla – utan det är det nämligen nästan omöjligt att få jobb.

Om nu skolan under nio år misslyckats med att få eleven sugen på att plugga,  så undrar jag om tre mycket likartade år till i skolbänken är vad som kommer göra susen. Knappast. Fler möjligheter och fler vägar framåt måste öppnas för unga människor när de hunnit bli sexton år. Samtidigt måste mer resurser sättas in tidigare än på gymnasiet för att alla ska kunna utveckla sin fulla potetial och klara av att tänka nytt och bana sig en egen väg i livet (jag tyckte den klyschan var relevant här). Lust, självförtroende och nyfikenhet är självklart mycket bättre vägar mot utbildning än tvång.

Möjligheterna att läsa yrkesinriktade program och få högskolekomptens, som idag, måste emellertid självklart behållas och möjligheter att komplettera och om- och vidareutbilda sig senare i livet byggas ut, inte som nu, dras in. Dagens alltför snäva utbildningsregister får inte ersättas med ett annat, alltför snävt utbildningsregister.

Ja, vi får väl se vad det blir för reaktioner på min krönika.

Min krönika om sambandet mellan neddragningar i förskolan och gängkriminalitet är inne i GP idag.

När denna debattartikel var inne i GP förra veckan tänkte jag att jag skulle läsa rapporten som den byggde på, eftersom några av de fakta som presenterades tydde på att rapporten jämställde ”kunskap” med ”faktakunskap”. Det kändes inte som att den tagit hänsyn till att skolans uppdrag faktiskt är bredare än att så snabbt som möjligt få elever att kunna rapa upp så många korrekta fakta som möjligt. (Somligt kändes emellertid bra att få bekräftat: som att skriftliga prov och läxor inte har någon särskilt positiv effekt ens på faktainbankandet).

Eftersom jag inte haft tid att leta upp Hatties rapport kan jag glädja mig åt att någon annan tagit sig tiden att studera den och tycka till. Claes Nilholm kritiserar på ett klokt sätt rapportens resultat i gårdagens GP. Han kritiserar bland annat just det att studien handlar bara om elevers mätbara faktakunskap och skriver ”Också när det handlar om kunskapsuppdraget kan man vara kritisk mot att fokus ligger på endast kortsiktiga reslutat. (…) Men det jag undrar över är om Sundell m fl menar att vi ska bortse från alla andra mål som i demokratisk ordning beslutats för svensk skola? Och är det då inte problematiskt att Hattie inte redovisar psykosociala effekter av olika sätt att bedriva skolverksamhet?”

Trevligt att skolan här faktiskt debatteras insatta forskare emellan. Det borde rimligen hända mycket, mycket oftare.