Idag har jag en krönika inne i GP, apropå det faktum att SVT:s Det kungliga bröllopet idag börjar sändas. 15 avsnitt om Victoria och Daniels bröllop, med Ebba von Sydow som programledare. Det är så man storknar vid bara tanken, och detta på självaste kvinnodagen.

Något som är intressant med att skriva om ifrågasättande om statskicket eller de kungliga är alla underliga reaktioner man får. På fullaste allvar skriver folk till mig och vill att jag ska sluta kritisera de kungliga eftersom de kan bli ledsna av det (med den logiken ska vi kanske sluta kritisera alla offentliga personer?). Människor lägger fram helt ounderbyggda påståenden om att monarkin är en bra affär för Sverige (hur har de räknat fram det?). Och en och annan anklagar mig för att vara avundsjuk (tron att någon faktiskt skulle kunna vara avundsjuk på Victorias situation kan bara bottna i total okunskap om vad hon faktiskt sysslar med och tvingas utstå i form av totalt kringskuret liv på alla plan). Det är både lite lustigt och lite sorgligt att monarkin bara tycks kunna försvaras med den här typen av argument. För några av tyngre dignitet har jag inte sett till.

Det känns som något av en skymf mot kvinnodagens idé att dra igång den här typen av program just idag.

Hört talas om clickerträning för hundar? Med en liten apparat gör man ett klickljud varje gång djuret gör rätt och systemet bygger på att hunden ska belönas till rätt beteende i stället för att bestraffas när den gör fel. Nu har några lärare kommit på att metoden även fungerar på barn, men då under namnet tagteach, för att inte väcka anstöt.

I senaste numret av magasinet Filter berättar de stolta lärarna hur metoden får barnen att uppföra sig väl och lyda instruktioner. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller vänta nu, var det verkligen lydnad vi skulle träna i skolan?

Att domptera barn är något helt annat än att domptera hundar. Hundar behöver inte lära sig att resonera, fatta avgörande livsval eller demokratiska beslut. De behöver inte kunna visa hänsyn till andra eller bli fungerande samhällsmedborgare. Det behöver människor. Skolan ska utveckla tänkande individer som kan handla självständigt och inte dressera barn till att söka snabb bekräftelse i ständiga belöningar. Så visar också artikeln att när belöningarna upphör eller blir för små så slutar barnen att ”uppföra sig”. Öh, tänkte inte på det.

(Publicerat i LO-tidningen förra veckan).

Den nya skollagen är otydlig, dåligt disponerad, svåröverblickbar och eventuellt grundlagsstridig. Det tycker Lagrådet, skriver tidningen Riksdag och Departement i en artikel. Propostitionen om ny skollag är tänkt att läggas fram i slutet av mars, men kan kanske komma att skjutas fram. Vilket skulle kunna innebära att den inte hinner behandlas under den här mandatperioden.

Om så är fallet får man verkligen hoppas att en eventuellt ny regering tar sig tid att se över och jobba om förslaget.

… har jag skrivit för Pedagogiska magasinet. Klicka på länken under ”artiklar” och bläddra fram till s 58. Det handlar om hur medierna skapat ”sanningar” om skolan, utan att ha särskilt mycket på fötterna (mer än påståenden från tvärsäkra politiker).

I veckan som gick publicerade GP också min text som utgår från Joakim Krantz avhandling, Styrning och mening. I den analyserar han hur de politiskt styrda förändringarna av lärarutbildningen och skolan tas emot och hanteras av de berörda institutionerna.

  Jag inleder:

”Alla människor har gått i skolan och de flesta har förr eller senare också barn och barnbarn i skolan. Det gör skolan som politiskt fält extremt utsatt för opportunism och populism; att göra utspel i skolfrågan blir ett säkert sätt att visa på handlingskraft och väcka uppmärksamhet. Men hur påverkar det lärarutbildningen, vardagen i skolan och själva yrket som lärare?”

Kranz skriver bland annat att läraryrket deprofessionaliseras och byråkratiseras och att lärarna avlägsnar sig från att göra egna bedömningar – utifrån sina yrkeskunskaper – om vad som är bäst för eleverna och i stället styrs mot en undervisning vars främsta syfte är att dess resultat ska vara mätbara.

Tydligen tänker Jan Björklund sätta stopp för förändringar av historieämnet. Jag kan inte säga att jag blir förvånad men jag finner det intressant att han inte kommenterar hur man ska hinna med nutidshistorien och de andra saker som var tänkta att läggas in i ämnet. Tanken med att minska på tiden för antiken och medeltiden var ju att hinna med även vår moderna historia och att lära om hur historia använts i exempelvis politiska syften. Men det kanske inte är så viktigt? Eller ska alltmer stoppas in i skolan och inget någonsin tas bort eller förändras?

Jag finner det också symptomatiskt att lärarutbildningspropositionen döpts till ”Bäst i klassen” – liksom för att extra noga inskärpa hur skolan alltmer kommer att handla om tävlande och eviga jämförelser. Här handlar det inte om att utbilda lärare till goda pedagoger utan att lära dem att seeda fram toppförmågorna. Eller?

Terrorist eller frihetskämpe? Skatter eller skattetryck? Kvinna eller käring? Vårt val av ord säger mycket om vilken inställning vi har till frågan vi diskuterar och med ordens valörer styr vi bilden vi ger.

 Om ordvalens betydelse har Lars Henriksson skrivit en bra krönika i GP idag. Mer specifikt handlar det om missbruket av ordet utanförskap, och om hur många av dem som påstås befinna sig i utanförskap i själva verket måste anses befinna sig i ett innanförskap. Detta innanförskap består av vårt sociala trygghetssystem, som nu monteras ner för att folk ska slippa ”hamna i utanförskap”. Vad ska man då kalla det tillstånd man hamnar i när man faller ur trygghetssystemet – är man då ”utanför utanförskapet”, kanske?

Nu ska förskolan bli mer lik skolan – även de små barnens lärande ska delas in i språk, naturvetenskap, matematik och teknik. Varför, kan man fråga sig. Finns det någon människa som umgåtts med små barn som tror att de faktiskt behöver styras mot pluggande och en falsk indelning av världen i ”ämnen” för att lära sig? Och finns det någon forskning som visar att detta är bra för barnens lärande, för deras emotionella utveckling och deras välbefinnande, eller är detta ett beslut grundat bara i tanken att det ska böjas i tid?

Jag blir in i själen ledsen och orolig över utvecklingen i skolan och barnomsorgen. Vad är det egentligen för människo- och barnsyn vi är på väg att anamma?

Krönika om kopplingen mellan jämlikhet och hälsa, i GP idag.

… på min artikel i Aftonbladet, både här på min blogg och på Aftonbladets kommentarfunktion och ett antal personer har dessutom mejlat och ringt till mig. Många påpekar att det jag säger om matematiken – att man har liten användning för den i verkliga livet – gäller för de flesta ämnen. Det kan de till viss del ha rätt i – skolan lär av gammal vana ut en hel del som de flesta av oss har liten nytta av. Desto viktigare då att göra genomgångar av alla ämnen emellanåt. En sådan genomgång har just gjorts av historieämnet, med vad jag tycker verkar vara kloka resultat (med viss reservation för att jag inte läst något annat om detta än innehållet på länken).

Det som gör det särskilt angeläget att göra en genomgång av just matematiken är emellertid att den, tillsammans med svenska och engelska, har en särställning som kärnämne med väldigt många undervisningstimmar, ständiga svenska och internationella jämförelser och med starkt fokus i debatten. Eleverna (och skolan) bedöms i väldigt hög utsträckning utifrån sina matematikprestationer. Dessutom har det blivit en sanning att matematiken har en massa positiva effekter, utan att sambanden bevisats (vad jag vet, nu stödjer jag mig på Sverker Lundins avhandling), som att göra oss mer demokratiska, förse oss med självkänsla, stärka vårt logiska tänkande, osv.

Jag vill betona att jag aldrig har propagerat för att matematiken ska avskaffas som ämne i skolan. Det jag vill åstadkomma är en seriös debatt om vad vi ska ha matematiken till i skolan, vilken form, vilket innehåll och vilken omfattning den ska ha. Kanske bör den t ex i högre grad integreras i andra ämnen i stället för att renodlas så mycket som idag.

Precis som jag befarade har många av kommentarerna skrikit ut anklagelser om flum och kunskapsfientlighet, därför kopierar jag här in slutklämmen på min artikel: ”Tyvärr är det betydligt troligare att denna text leder till högljudda anklagelser om kunskapsfientlighet, ty så ser debattklimatet om skolfrågor ut. Därför avslutar jag med en påminnelse om att bara djup okunskap och brist på reflektionsförmåga kan göra människor blinda för behovet att med jämna mellanrum ifrågasätta vedertagna sanningar och gamla traditioners makt.”

För övrigt gläds jag åt att Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister.

Idag är min artikel där jag ifrågasätter matematikens roll i skolan inne i Aftonbladet.

Såhär skriver Sverker Lundin, vars avhandling jag utgår från i min artikel, på sin blogg:

” För det fjärde är det möjligt att se hur skolans grundläggande matematikundervisning bidrar till att forma en tro – på matematikens värde och de matematiska kunskapernas användbarhet. Detta är i själva verket en del av skolans disciplinerande effekter, formandet av elevernas världsbild, deras fantasier och om man så vill deras drömmar.”

Där står mycket annat klokt också.