Har skrivit recension av boken Nordiska gudinnor, av Britt-Marie Näsström, i GP idag.

Text i GP igår: Två intressanta experiment pågår och båda rör betyg. Det ena handlar om att sätta betyg på sexåringar (görs redan i Haninge kommun och Björklund vill att det ska bli tillåtet överallt). Det andra handlar om att elever betygsätter lärare (görs på försök i Malmö och är på gång att permanentas). ”Föräldrar har rätt att få veta hur barnen ligger till” hävdar de som försvarar betyg på sexåringar. ”Lärare har rätt att slippa att betygsättas av människor som inte har utbildning för det” menar de som är emot försöket i Malmö.

Man skulle kunna ta ett annat grepp på det hela och hävda att det är fullkomligt vansinnigt att inte låta vuxna människor som valt läraryrket få veta om eleverna tycker att de lär sig något av dem eller ej, och ännu mer vansinnigt att ge betyg till små barn som inte utbildats för att hantera en sådan bedömning och stämpling av dem själva. Eller så kan man hålla fast vid att det är vansinnigt att dela ut betyg över huvud taget, när forskning så entydigt visar de många negativa konsekvenserna. Lär i stället både elever och lärare att aktivt använda sig av de individuella utvecklingsplanerna för att få vet hur de och deras lärare/elever ligger till.

Igår kom beskedet att Elinor Ostrom är (en av två) nobelpristagare i ekonomi detta år. Jag har inte läst något av henne men blir mycket nyfiken. Så här beskrivs hennes forskning i en artikel i GP: ”Elinor Ostrom har studerat allmänningar som inte överutnyttjas, till exempel schweiziska alpängar eller för den delen svenska fiskeskyddsområden. Genom sin forskning har hon visat att tillit är botemedlet mot att aktörer agerar kortsiktigt och egoistiskt.”

Det får mig att tänka på en intressant studie som ekonomen Robert H Frank genomförde i början av 90-talet. Han jämförde en grupp ekonomistudenter med en grupp som studerade astronomi (vill jag minnas att det var) och kom fram till att studier i ekonomi gjorde att att man fick svårare att samarbeta. Teorier om att människor agerar rationellt, och att rationellt är liktydigt med egoistiskt, påverkade studenterna till att själva bli mer egoistiska. Härligt då att nobelpriset i ekonomi i år går till en person som visar på andra vägar inom ekonomisk teori. Hela GP-artikeln här.

Ett annat pris, som är lika intressant varje år, är Right Livelyhood-priset. Det går till personer som på olika vis arbetat för att förbättra världen och verkligen uträttat något (inte till personer som synts mycket i media eller som man hyser förhoppningar om att de eventuellt ska komma att uträtta något). Årets pristagare har meddelats idag och de tycks lika välförtjänta som alla tidigare år.

Har just recencerat ett par böcker om lycka, skrivna av två högerdebattörer. Den ena, Status – vägen till lycka, av Marie Söderqvist Tralau, bjöd på många skratt (vilket nog inte riktigt var avsikten).  När hon förklarar hur man enkelt kan höja sin status genom att skriva rätt saker i statusraderna på facebook bjuder hon på följande höjdare:

”I en mening formulerar man saker som gör att man kan hämta hem kulturellt, finansiellt eller socialt kapital. (…) Det här är exempel på helt autentiska statusrader. ‘Har diskuterat hela natten om man får halsa ur flaska eller måste dricka ur glas’: meningen visar att detta är en person som har ett intelligent umgänge. Det ger (status)poäng eftersom det signalerar åsikter om vett och etikett, socialt liv och en egen stil.”

Det var alltså det bästa exemplet på ”intelligent umgänge” bland hennes vänners statusuppdateringar som hon kunde hitta …

Förra veckan kom förresten en intressant rapport från Skolverket. Om den skrev jag följande i GP:

I den skola vår utbildningsminister gick var eget sökande efter kunskap, kritiskt tänkande och problemlösande kanske inte riktigt så högprioriterade som de borde ha varit. Resultatet av det kan vi nu se i en skolpolitik som inte bygger på något sökande efter vare sig reella orsaker till tillståndet i skolan eller efter de mest adekvata lösningarna. Nu har Skolverket på eget initiativ gjort det jobb som borde utförts innan de stora omstöpningarna av skolan började: de har ställt frågan ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” och i en rapport med just det namnet ger de sedan svaren, byggt på tillgänglig forskning och statistik. Man kan lugnt säga att rapportförfattarna ger mycket litet stöd åt den förenklade syn på skolan som utbildningsdepartementet så ivrigt torgför. Det är nästan så man kan höra tänder gnissla där inifrån.

Här kan man läsa hela krönikan.

… och jag är inte där, på grund av tidsbrist. Massor av jobb och sjuka barn i en olycklig kombination gör att jag inte hinner med mässan alls i år. Lite tråkigt men lite skönt också. Det brukar vara förfärlig dålig luft, jag är värdelös på att mingla, böckerna är i alla fall billigare på nätet (och säkert sprids svininfluensan i rekordfart i trängseln också).  Eller så är jag bara en sur räv idag (eller hur uttrycket nu var).

Idag kom LO-tidningen i brevlådan. Vilket påminner mig om att jag ju hade en artikel i förra  veckans nummer. Om folkmordet i Rwanda.

…. men inte visste jag att han var så här rolig! Hans debattartikel för DN är verkligen stor komik. Han försöker alltså få det till att ”vanliga svenssons” (som han tycks anse ha sig total koll på) är förtryckta av en slags radikal elit (som aldrig pekas ut i verkliga personer utan bara nämns som kollektiv).

Han skriver: ”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Nä, det är just det – de flesta ger faktiskt blanka fan i vad akademiker vid Lunds universitet pysslar med eller vad konstkritikerna skriver på kultursidorna och påverkas också av det extremt lite. De har varken tid eller särskilt mycket anledning att förhålla sig till ”alla konstigheter” eftersom det har mycket liten direkt inverkan på deras liv. Däremot påverkas så gott som alla människor i Sverige av vad politiker som Göran Hägglund gör om dagarna. Att han då utmålar sig själv som en ”svensson” och någon diffus radikal vänster som de verkliga makthavarna i Sverige, det är lite skrämmande. Men samtidigt ganska komiskt.

Heja Göran Hägglund! Fortsätt göra bort dig, det är så kul!

… är grunden för en lyckad undervisning. Något jag tycker är oerhört kul är att få lyfta fram positiva exempel och visa att det finns bra skolor och kloka lärare och skolledare som har förstått vikten av att anpassa undervisningen till varje enskild elev, och dessutom lyckats genomföra sådan undervisning i praktiken. I senaste numret av tidskriften Impuls har jag hälsa på i en sådan gymnasieskola i Tanum. Om den kan man läsa här.

Nu har min artikel om den flummige Jan Bjorklund varit inne i Aftonbladet. Sjalv befinner jag mig i Jamtland, underligt nog med tillgang till amerikansk laptop, darav bristen pa prickar over somliga bostaver. Har kan man i a f  lasa min artikel. Dagen hefter hade Martin Aagard en bra artikel om synen pa fusk i skolan, i samma tidning.

Dom mot konstnären Anna Odell har fallit och rätten kom fram till att hon är skyldig. Och återigen blir det ett himla liv. Inte om psykvården, tyvärr, utan återigen om huruvida det var rätt att åtala henne eller ej. Jag tror att Anna Odell har kommit åt en mycket öm punkt – nämligen hur vi behandlar människor som vi vet/tror eller anser vara psykiskt sjuka. Och som så ofta när man rotar i något som vi vanligtvis inte låtsas se så urartar debatten till en pseudodebatt. Just nu  skiter jag i både Anna Odell, hennes konstverk och domen mot henne men vill gärna läsa/se fler granskningar av svensk psykvård. Må de vara utförda av konstnärer, journalister eller andra.

En annan debatt som också urartat till en pseudodebatt är det så kallade Israelbråket (eller är det Aftonbladetbråket det ska kallas?). Medan hundratals väderkvarnar nu vevar på om antisemitism, pressfrihet och fanatism undrar jag själv mest hur det egentligen var med den uppsprättade man som Donald Boström faktiskt hade tagit ett foto av. Om det nu så vore att detta är ett helt unikt fall och att inga andra liknande underliga ”obduktioner” utförts så hade det ju likväl varit intressant att få någon förklaring till just detta fall. Jag kan väl inte vara den enda som fortfarande undrar varför i hela friden han sprättades upp och vem eller vilka som låg bakom. Borde det inte ligga i staten Israels intresse att lägga åtminstone något litet av all sin energi på att reda ut det?

Varför är det så få journalister som granskar skolpolitiken kritiskt? Jag har skrivit krönika om den slappa skolbevakningen, för GP:s kultursida.