Det anser sig väl de flesta av oss veta men pengar är något mycket mer komplicerat än bara något vi använder för att förenkla utbyte av varor och tjänster. I boken Bankerna och skuldnätet förklarar författaren Ellen Hodgson vad pengar är, hur de blir till och hur bankernas roll i samhället egentligen ser ut. Mycket spännande och skrämmande läsning. Jag har skrivit om boken i en text för LO-tidningen.

Krönika i GP idag. Läs här.

Av någon anledning har dock de första meningarna försvunnit. Så här ska den börja:

”Nu ska det väl äntligen på ordning på skolan! För vad kan gå fel när man får vapen som böter och ”försittning” i sin hand? Säg efter mig: ”Tack snääälla Jan Björklund för att du ytterligare etablerar strafftänkandet som pedagogisk metod”, och så niger och bockar nu alla rektorer ordentligt.”

Nu finns Frankekrönikan på GP:s nätupplaga också.

Det handlar min krönika som publiceras i GP idag om. Personen på de många stolarna heter Sigbrit Franke och är den som ensam utarbetat förslaget till ny lärarutbildning. Krönikan börjar såhär:

Först gör Högskoleverket en utvärdering som kommer fram till att lärarutbildningen är undermålig (i alla fall är det så resultaten framställs utåt). Sedan tillsätts en utredning där förslag på en ny utbildning läggs fram. Utredningen går sedan ut på remiss och berörda får tycka till. Det skulle vara en alldeles utmärkt ärendegång om det inte vore för att den som var ytterst ansvarig för hur Högskoleverkets utvärdering presenterades heter Sigbrit Franke, den som tillsattes som ensamutredare för att föreslå ny utbildning heter Sigbrit Franke och en av dem som haft inflytande över några av remissvaren, i egenskap av rådgivare vid ett par lärosäten, också heter Sigbrit Franke.

En och samma person har alltså tillåtits definiera problemen och ensam föreslå lösningarna och dessutom haft inflytande över kommentarerna till sina egna förslag. Lägg därtill att den som är ordförande i Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, som delar ut forskningsanslag, råkar vara just redan tre gånger nämnda Sigbrit Franke. Den sista rollen gör att få i forskarvärlden vill stöta sig med henne, vilket naturligtvis påverkar hur mycket kritik av hennes utredning man vill uttrycka.

GPhar tyvärr inte lagt ut den på nätet än men läs den här.

Det är hög tid att ta tillbaka ordet flum och fylla det med positiva vibbar. Med hjälp av den här tröjan skaffar man sig tillfällen att argumentera för en skola som lär för livet och inte bara för proven och betygen; en skola som tar ansvar för hela människan och för framtiden, inte bara för prestationer och kortsiktiga sifferexerciser.

För övrigt blev jag mest glad över resultatet av EU-valet, men lite besviken också. Ett parti jag gillar gick starkt framåt, ett annat kom inte in. Gladast är jag över att alla jag frågat hittills faktiskt planerade att, eller redan hade, röstat.

”Det borde vara förbjudet att skicka sjuka barn till dagis” utbrast en kompis frustrerat efter att hennes infektionskänslige son blivit smittad med vårterminens tredje svåra förkylning. Med två barn i förskoleåldern har även jag en och annan gång svurit över snuvor, magsjukor och andra, ännu mindre trevliga, basillusker som mina barn drabbats av – den svenska förskolan är fantastisk men det går inte att förneka att smitta lätt sprids när man samlar många små barn på samma ställe, tätt ihop.

Tidigare i våras drabbades båda barnen av en rejäl förkylning med hosta som mullrade långt ner i bröstet och ledde till två veckor hemma för att kurera dem. Många dagar att pussla ihop för att både barnens far och jag skulle få våra arbetssituationer att gå ihop. Många dagar av vattenhämtande, snortorkande, tröstande, klappande och oro. Mitt i allt det glömde vi bort att anmäla vård av sjukt barn till försäkringskassan. Det var dumt för när vi till sist tog tag i det visade det sig ju att vi gått miste om en massa pengar, VAB måste anmälas samma dag. Det visste jag egentligen, nånstans i bakhuvudet, men glömde ändå (vi kom nyss ur en längre föräldraledighet och hade inte behövt bekymra oss om VAB på ett tag). Riktigt hur förvirrat absurda reglerna kring VAB är slog mig just i det ögonblicket.

Inte nog med att jag förväntas komma ihåg att bums ringa försäkringskassan när mina barn låter som om de tänker hosta upp sina lungor, jag måste dessutom skaffa intyg från förskolan om att barnen verkligen inte varit där de dagar jag vabbar. Som om det verkliga problemet var att folk fuskvabbar och inte att de lämnar sina barn på förskolan trots att de är sjuka och riskerar att smitta ner andra.

När Försäkringskassan i Västerbotten efter ett halvår utvärderade regeln om intyg som infördes förra sommaren så konstaterade man att den fått något missriktade effekter: antalet uttagna VAB-dagar hade inte minskat, mängden ”fusk” var fortfarande lika stor men arbetsbelastningen på personalen hade ökat eftersom en massa intyg nu behövs granskas manuellt. Vilket lett till att hanteringen av ärendena tar längre tid. Själv väntar jag fortfarande på VAB-pengar från ett par sjuklediga dagar i veckan före påsk.

I höstas kallade Sten Johansson, professor vid institutet för social forskning, vid Stockholms universitet, det utbredda VAB-fusket för en ”myt”. Han menade att det rör sig om högst sex procent fusk, vilket jag tycker är ganska lite. Särskilt om man betänker att ganska mycket av det där ”fusket” antagligen inte är fusk i ordets rätta betydelse utan misstag. Varje gång jag ska fylla i de där blanketterna så undrar jag om jag gör rätt – det är faktiskt inte helt lätt att begripa hur de ska fyllas i eller vilka regler som gäller. Är jag då alltså en fuskare, om jag gör fel? Kanske var det rentav ”fusk” att jag missade en massa vab-pengar när jag inte anmälde samma dag – det var ju också ett misstag?

De diskussioner vi borde ha, om till exempel stora barngruppers effekter på små barns infektionsfrekvens eller om hur vi ska skapa ett arbetsliv som ännu mer underlättar för småbarnföräldrar, drunknar i prat om hårdare regler mot fusk. Det borde vara förbjudet att alltid tro människor om ont – och att ännu mer krångla till ett redan nog krångligt småbarnsliv.

I gårdagens GP jublar ledarsidan över nya skollagar som ger större möjligheter att straffa dåliga skolor. Det är bra att de ”kläms åt” tycker man. Själv blir jag gråtfärdig.Vad är egentligen målet med den där ”åtklämningen”? Inbillar sig verkligen någon att det gagnar eleverna om deras skola straffas för att den inte klarar det den borde?Vad hände med att hjälpa och stötta de skolor som lyckas mindre bra?

Den nuvarande skolpolitiken blir bara alltmer kortsiktig, reaktionär och rentav korkad. I senaste numret av tidskriften Arena har Olle Holmberg, fd rektor för lärarhögskolan i Malmö, skrivit en mycket bra debattartikel om vad ordet flum egentligen betyder, om man dechiffrerar det. Han kommer fram till att stämpeln ”flum” sätts på allt som innebär eget och självständigt tänkande.

Genom att flumstämpla allt som inte enkelt går att mäta eller som uppmuntrar till annat än omedelbar lydnad håller Jan Björklund på att försöka förvandla skolan till något som, om han lyckas, kommer att likna ett sovjetiskt fångläger (säger nu jag, inte Olle Holmberg).

…

Över till något helt annat: det här med kärnkraft verkar vara något som engagerar, om jag ska döma efter den statistik som mitt bloggverktyg sammanställer åt mig. Den artikel jag skrivit om kärnkraft och miljö (för tidskriften Faktum, länk) är den klart mest lästa av alla de texter jag lagt in i mina arkiv här på hemsidan. De som hittat den har skrivit in sökord som ”Är kärnkraften miljövänlig?” eller ”Kärnkraften bra eller dålig”. Min enkla slutsats är att det borde skrivas många fler ifrågasättande artiklar om kärnkraft eftersom många tycks leta efter alternativ information.

I ett reportage i senaste Pedagogiska magasinet berättar jag om en skola  där man arbetar med entreprenöriellt lärande. Det kan låta som att det bara handlar om att lära barn att starta företag men begreppet rymmer långt mycket mer än så. Det är ett helt pedagogiskt arbetssätt där självkunskap är en viktig del. Eleverna får lära sig vilka de själva är, hur de fungerar i grupp och vilka som är deras mål och drömmar. De tränas i att ta egna initiativ och att arbeta i grupp och se varandra som hela människor.

Det finns forskning som tydligt visar att barn lär sig bättre om man ser dem som hela individer och arbetar med deras sociala förmågor och deras trivsel. Det har personerna bakom den här metodiken förstått och Rudenschöldsskolan i Lidköping är en av de skolor som arbetar enligt deras metoder. Artikeln kan man läsa här. Klicka på ”artiklar” under rubriken ”Nya numret”. Mitt reportage börjar på sidan 74.

Finanskrisen har fått världen att gunga. Reglering av skatteparadis och mer statlig inblandning i ekonomin är på gång på många håll i världen och det talas åter om globala skatter . Men kommer några verkliga förändringar att ske eller nöjer vi oss med att gnida av de värsta fläckarna på kapitalismens yta för att sedan köra på som vanligt?

I en bektraktelse över finanskrisen jämför Timbroekonomen Dick Kling krisen med dåligt väder: som om det inte alls handlade om processer styrda av människor utan om naturkrafter. Också riksbankschefen Lars Nyberg framställer i en DN-intervju de återkommande finanskriserna som något närmast naturbundet. Vidare förklarar han att det är viktigt att de hål som finns i regelsystemen täpps till och att myndighetstillsynen skärps för att man lättare ska kunna möta kommande finanskriser. ”Sådant kunde man inte framföra för ett år sedan och bli tagen på allvar” citeras han. Att det är ett stort steg framåt att kunna påtala brister i det nuvarande systemet visar bara alltför tydligt hur snäva de ramar som satts runt det ekonomiska tänkandet är. Hur långt är det då inte kvar till verkliga förändringar och till sådant som inte bara syftar till att bevara det gamla utan kanske riva och bygga nytt?

Fortsättningen hittar man i nya numret av Faktum. Där ger jag också exempel på alternativa ekonomiska idéer – några redan prövade, andra mer eller mindre bortglömda och några som kanske är på väg att aktualiseras igen.

Mer om alternativ ekonomi hittar man i tidningen Grus&Guld, som jag recenserat för LO-tidningen. Jag har också en längre text på gång om hur pengar blir till och vilka som har makt att skapa dem, för LO-tidningen. Länk kommer när den varit inne i tidningen.

Betyg säger inte särskilt mycket om vare sig eleverna eller om en skola som helhet. I en artikel i GP kunde man läsa om Skolverkets verktyg Salsa, som ser på många olika faktorer för att avgöra hur framgångsrik en skola är. Lärande och undervisning är trots allt lite mer komplicerat än vad ledande skolpolitiker nu försöker få det till.

I GP idag hittar man min krönika om att jämlikhet gagnar alla i samhället. I ett relativt sett jämlikt samhälle mår båda rika och fattiga bättre än i ett ojämlikt.