Jag har just läst färdigt Björn af Kleens bok Jorde de ärvde, om adeln och fideikommissystemet i Sverige (för recension i GP). Mycket intressant läsning. Trots att jag skrivit en hel del om det absurda i att Sverige fortfarande är en arvsmonarki så har jag varit ganska okunnig om det likaledes absurda fideikommissystemets fortlevande.

På sin blogg skriver Björn af Kleen om boken och reaktionerna på den. Den verkar sälja bra och det är också intressant. Det är helt välförtjänt för boken är mycket läsvärd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det är som lockar så många till läsning. Till dels är det alldeles säkert ett äkta intresse för fideikommisserna och det politiska runt att ha en privilegierad överklass som särbehandlas positivt men jag tror det finns (minst) två orsaker till. Dels är det faktiskt ganska många människor i Sverige som levt/lever i samhällen som domineras av ett storgods och alltså har ett personligt intresse av att läsa om dem och dels finner många något kittlande i att läsa om överklassen. Precis som med kungafamiljen i skvallerpressen – åhå och jaha minsann, de bråkar och blir ledsna och skiljer sig de med.

Boken belyser hur som helst något som jag tycker är mycket talande för överklassen i Sverige, nämligen hur stora bidrag går till att upprätthålla dessa människors livsstil – i flera fall trots att de inte ens behöver dem utan sitter på enorma förmögenheter. Där kan man alltså snacka om bidragstagare.

av 17-årig elev – läs här.

Jag har just läst ut en doktorsavhandling som handlar om vilka effekter politiska reformer får på skolans område och den visar på många negativa resultat av den alltmer utbredda vurmen för tester, prov och betyg (Styrning och mening heter den, recension kommer i GP så småningom). Intressant nog läste jag just i dag också denna artikel i Svenska dagbladet, om hur rektorerna i England nu börjat protestera mot det myckna testandet av eleverna och har börjat kräva en mer barnvänlig och lustfylld skola. De får stöd av en stor forskarrapport om de negativa  effekterna av testandet och den tidiga skolstarten. Mycket intressant. Debatten där tycks likna den svenska, bland annat kan man läsa att: ” Contrary to populist claims, schools are not in danger of subversion by 1970s
ideologues…”

Jag undrar hur lång tid det kommer ta och hur fel det måste bli i Sverige innan vi också börjar se omfattande protester mot testkulturen och dess dystra och kontraproduktiva baksidor.

Idag är min recension av två böcker om lycka inne i GP, nämligen Marie Söderqvist Tralaus Status – vägen till lycka samt Johan Norbergs Den eviga matchen om lyckan. Kortfattat anser jag att böckerna är ett led i att försöka placera resultaten av den lyckoforskning som växer sig allt större, till höger, vilket det inte finns något stöd för. Värst är Söderqvist Tralaus bok, som förvränger underlagen och drar minst sagt tveksamma slutsatser.  Man kan trots det känna sig säker på att hon kommer att få en hel del medieutrymme för sin bok och sina teser.

Media tycks aldrig kunna motstå en tvärsäker människa med helgalna åsikter – det gör sig ju så bra i TV. Skit samma om det hon säger har substans eller ej. Exepelvis har hon hittills fått prata eller skriva om sin bok i bland andra Aftonbladet, Amelia, Newsmill och Babel. Jag länkar inte de artiklarna eftersom hon inte förtjänar all denna uppmärksamhet. I stället kan man läsa Malena Rydell, som  skriver bra om boken i Expressen.

Har skrivit recension av boken Nordiska gudinnor, av Britt-Marie Näsström, i GP idag.

Text i GP igår: Två intressanta experiment pågår och båda rör betyg. Det ena handlar om att sätta betyg på sexåringar (görs redan i Haninge kommun och Björklund vill att det ska bli tillåtet överallt). Det andra handlar om att elever betygsätter lärare (görs på försök i Malmö och är på gång att permanentas). ”Föräldrar har rätt att få veta hur barnen ligger till” hävdar de som försvarar betyg på sexåringar. ”Lärare har rätt att slippa att betygsättas av människor som inte har utbildning för det” menar de som är emot försöket i Malmö.

Man skulle kunna ta ett annat grepp på det hela och hävda att det är fullkomligt vansinnigt att inte låta vuxna människor som valt läraryrket få veta om eleverna tycker att de lär sig något av dem eller ej, och ännu mer vansinnigt att ge betyg till små barn som inte utbildats för att hantera en sådan bedömning och stämpling av dem själva. Eller så kan man hålla fast vid att det är vansinnigt att dela ut betyg över huvud taget, när forskning så entydigt visar de många negativa konsekvenserna. Lär i stället både elever och lärare att aktivt använda sig av de individuella utvecklingsplanerna för att få vet hur de och deras lärare/elever ligger till.

Igår kom beskedet att Elinor Ostrom är (en av två) nobelpristagare i ekonomi detta år. Jag har inte läst något av henne men blir mycket nyfiken. Så här beskrivs hennes forskning i en artikel i GP: ”Elinor Ostrom har studerat allmänningar som inte överutnyttjas, till exempel schweiziska alpängar eller för den delen svenska fiskeskyddsområden. Genom sin forskning har hon visat att tillit är botemedlet mot att aktörer agerar kortsiktigt och egoistiskt.”

Det får mig att tänka på en intressant studie som ekonomen Robert H Frank genomförde i början av 90-talet. Han jämförde en grupp ekonomistudenter med en grupp som studerade astronomi (vill jag minnas att det var) och kom fram till att studier i ekonomi gjorde att att man fick svårare att samarbeta. Teorier om att människor agerar rationellt, och att rationellt är liktydigt med egoistiskt, påverkade studenterna till att själva bli mer egoistiska. Härligt då att nobelpriset i ekonomi i år går till en person som visar på andra vägar inom ekonomisk teori. Hela GP-artikeln här.

Ett annat pris, som är lika intressant varje år, är Right Livelyhood-priset. Det går till personer som på olika vis arbetat för att förbättra världen och verkligen uträttat något (inte till personer som synts mycket i media eller som man hyser förhoppningar om att de eventuellt ska komma att uträtta något). Årets pristagare har meddelats idag och de tycks lika välförtjänta som alla tidigare år.

Har just recencerat ett par böcker om lycka, skrivna av två högerdebattörer. Den ena, Status – vägen till lycka, av Marie Söderqvist Tralau, bjöd på många skratt (vilket nog inte riktigt var avsikten).  När hon förklarar hur man enkelt kan höja sin status genom att skriva rätt saker i statusraderna på facebook bjuder hon på följande höjdare:

”I en mening formulerar man saker som gör att man kan hämta hem kulturellt, finansiellt eller socialt kapital. (…) Det här är exempel på helt autentiska statusrader. ‘Har diskuterat hela natten om man får halsa ur flaska eller måste dricka ur glas’: meningen visar att detta är en person som har ett intelligent umgänge. Det ger (status)poäng eftersom det signalerar åsikter om vett och etikett, socialt liv och en egen stil.”

Det var alltså det bästa exemplet på ”intelligent umgänge” bland hennes vänners statusuppdateringar som hon kunde hitta …

Förra veckan kom förresten en intressant rapport från Skolverket. Om den skrev jag följande i GP:

I den skola vår utbildningsminister gick var eget sökande efter kunskap, kritiskt tänkande och problemlösande kanske inte riktigt så högprioriterade som de borde ha varit. Resultatet av det kan vi nu se i en skolpolitik som inte bygger på något sökande efter vare sig reella orsaker till tillståndet i skolan eller efter de mest adekvata lösningarna. Nu har Skolverket på eget initiativ gjort det jobb som borde utförts innan de stora omstöpningarna av skolan började: de har ställt frågan ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” och i en rapport med just det namnet ger de sedan svaren, byggt på tillgänglig forskning och statistik. Man kan lugnt säga att rapportförfattarna ger mycket litet stöd åt den förenklade syn på skolan som utbildningsdepartementet så ivrigt torgför. Det är nästan så man kan höra tänder gnissla där inifrån.

Här kan man läsa hela krönikan.

… och jag är inte där, på grund av tidsbrist. Massor av jobb och sjuka barn i en olycklig kombination gör att jag inte hinner med mässan alls i år. Lite tråkigt men lite skönt också. Det brukar vara förfärlig dålig luft, jag är värdelös på att mingla, böckerna är i alla fall billigare på nätet (och säkert sprids svininfluensan i rekordfart i trängseln också).  Eller så är jag bara en sur räv idag (eller hur uttrycket nu var).

Idag kom LO-tidningen i brevlådan. Vilket påminner mig om att jag ju hade en artikel i förra  veckans nummer. Om folkmordet i Rwanda.

…. men inte visste jag att han var så här rolig! Hans debattartikel för DN är verkligen stor komik. Han försöker alltså få det till att ”vanliga svenssons” (som han tycks anse ha sig total koll på) är förtryckta av en slags radikal elit (som aldrig pekas ut i verkliga personer utan bara nämns som kollektiv).

Han skriver: ”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Nä, det är just det – de flesta ger faktiskt blanka fan i vad akademiker vid Lunds universitet pysslar med eller vad konstkritikerna skriver på kultursidorna och påverkas också av det extremt lite. De har varken tid eller särskilt mycket anledning att förhålla sig till ”alla konstigheter” eftersom det har mycket liten direkt inverkan på deras liv. Däremot påverkas så gott som alla människor i Sverige av vad politiker som Göran Hägglund gör om dagarna. Att han då utmålar sig själv som en ”svensson” och någon diffus radikal vänster som de verkliga makthavarna i Sverige, det är lite skrämmande. Men samtidigt ganska komiskt.

Heja Göran Hägglund! Fortsätt göra bort dig, det är så kul!