konkurrens

Tävlingssamhället och de våldsamma förlorarna

Eva-Lotta konkurrens, medkänsla, tävling

Varför skjuter unga människor andra unga människor?

Häromdagen stängde Lunds universitet eftersom studenter fått hot om skjutning, i USA sker återkommande massmord av unga förövare på skolor och i andra miljöer där unga vistas och skolskjutningar har skett i flera andra länder också. Och i Göteborgs förorter har gängkrig med dödliga skjutningar pågått i många år nu.

Ett skäl till att unga kan skjuta varandra är naturligtvis att de har tillgång till vapen. Med färre vapen i omlopp blir det färre skjutningar. Det är helt logiskt och därför ett mycket gott skäl för att införa hårdare vapenlagar i länder med svaga sådana, och att försöka få stopp för försäljning av stulna eller illegala vapen i Göteborgs förorter. Men tillgången till vapen förklarar inte varför unga vill skjuta andra, och att strypa vapentillgången gör inget åt den viljan.

I den här kloka krönikan skriver Elisabeth Åsbrink om vad många av skolskyttarna i USA har gemensamt. De upplever sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin. Hon skriver ”Det utmanande med dessa kunskaper är att lösningen faktiskt finns hos oss andra, i vilket samhälle vi skapar varje dag genom våra handlingar och ord. Hur ser våra arbetsplatser och skolor ut? Ser vi varandra, bryr vi oss om varandra? Stoppar vi utfrysning, mobbning, stigmatisering? Lyssnar vi?”

Svaret på min inledande fråga är dubbel. Unga skjuter ner andra unga för att de kan men också för att de av något skäl vill. Och även om jag självklart är för hårda vapenlagar och polisinsatser för att begränsa antalet illegala vapen i omlopp så önskar jag att vi pratade mycket mer om hur vi ska bygga det där samhället där unga faktiskt inte vill skjuta varandra längre. Och då tror jag svaret ligger i våra sociala relationer och en uppluckring av hierarkierna.

Vi lever i ett tävlingssamhälle som uppmuntrar oss att betrakta andra människor som redskap för vår framgång, språngbrädor i våra karriärer. Känslan av delta i en ständigt pågående tävling gör något med våra relationer och vår självkänsla. Andra människor hotar vår status; de blir konkurrenter. Och det går inte att undkomma rangordnandet. Alla som är del av ett samhälle är inordnade någonstans i samhällets hierarki, vi är deltagare i tävlingen om status och rang vare sig vi vill eller ej.

Idag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra.  Extremt mycket av utbudet på TV handlar om tävlande, vilket får oss att fundera över våra egna talanger. Vi badar i reklam som går ut på att tala om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi hänger på twitter, instagram och Facebook och matas med andras lyckade liv och får högst konkret feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Den norske filosofen Thomas Hylland Eriksen har skrivit: ”Konkurrensen fungerar stimulerande på självbilden och livsglädjen så länge du vinner, men när du förlorar behöver du något annat, till exempel medmänsklighet⁠.” Det är inte säkert att han har rätt, om man ser det i ett lite vidare perspektiv. Också själva den typ av individualism som föder konkurrens är dåligt för oss. Medan indvidualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra egna vänner, och uppleva frihet från socialt tvång och grupptryck gör oss lyckliga, bidrar konkurrensinriktad individualism som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka. ⁠Vi människor vill hellre känna gemenskap med, än vinna över andra. Men tävlingssamhället fostrar oss till hårdhet och konkurrens och i ett sådant samhälle kryllar det av människor som upplever sig vara förlorare, och som kommer försöka ta sig ur de rollen på de sätt de kan. Det förlorar vi alla på.

 

 

Myten om homo economicus

Eva-Lotta konkurrens, medkänsla

Efter att höstbudgeten lades fram förra veckan fylldes media av rubriker som ”Så mycket förlorar du” eller ”8 av 10 är förlorare”. Ekonomiska justeringar för att minska klyftorna i samhället reducerades till en personlig förlust för delar av befolkningen.

Termen homo economicus, ”den ekonomiska människan” myntades i slutet av 1800-talet, av kritiker till John Stuart Mills idéer. Mill hade förklarat att han såg människan som ”en varelse som oundvikligen gör det som kan ge honom den största mängden förnödenheter, bekvämligheter eller lyx, men den minsta mängden arbete eller fysiska insatser med vilka de kan erhållas”. Termen kom snabbt att bli ett vedertaget begrepp som användes av Mills efterföljare, som skapade ekonomisk-matematiska modeller som byggde på antagandet att människan var ekonomiskt rationell, det vill säga rakt igenom egoistisk⁠. Men vi människor är inte generellt egoister, vilket forskare inom flera discipliner visat. Vi tycker om, och mår bra av att ge och dela med oss.

Fortsätt läsa →

Lämna mig för helsicke ifred!

Eva-Lotta konkurrens ,

Plötsligt går det inte att skicka mejl från min dator och jag ringer en support. Där får jag snabb hjälp och är nöjd och glad ända tills en dator ringer upp mig och säger ungefär så här: Tack för att du vill delta i vår kundundersökning och svara på några frågor. Jag vill inte alls svara på några frågor och lägger därför på. Men si det går inte. Strax ringer rösten upp igen och upprepar Tack för att du vill delta i vår kundundersökning.

Nej, jag vill inte delta i er kundundersökning. Jag vill inte delta i några kundundersökningar alls. Varför skulle jag vilja använda min lediga tid till det?

I Dave Eggers roman The circle har ett enda gigantiskt nätföretag, The circle, tagit över internet. Det är som Facebook, Google och en drös andra nätjättar tillsammans. Romanens huvudperson Mae, anställs vid företagets enorma huvudkontor och som läsare får vi följa hennes väg från tvivlande outsider till fanatisk anhängare. Hennes liv annekteras totalt av företaget. Inte bara arbetar hon långa dagar och förmodas dyka upp på så många som möjligt av de sociala aktiviteter som anordnas efter arbetstid, hon uppmanas också att svara på alla upptänkliga frågor, om precis allt, dygnet runt. Allt kan förvandlas till affärer, pengar eller gentjänster i framtiden. Bakom varje fråga och varje kundundersökning finns en människa som vill ha vår hjälp, och som kan tänkas hjälpa oss i framtiden.

Maes dygn fylls av nätverkande på sociala medier och intranät. Hon förväntas svara på enkäter, dela ut likes och uppdatera sin status, allt för att ge ett gott intryck av The circle. Men Mae blir själv också betygsatt hela tiden. The circles medarbetare och kunder ombeds bedöma hennes varje insats. Mae fjäskar och lismar och blir allt käckare, och allt mindre den självständigt tänkande, ironiska och humoristiska person hon en gång var.

Boken fick en hel del kritik för att vara överdriven. Och jo, det är den. Vi är inte i The circles värld än (och verkar i vissa avseenden vara på väg rakt åt motsatt håll; till exempel är det ofta förunderligt svårt att få prata med en verklig människa när man behöver support!). Men i vår alldeles vanliga, verkliga värld håller redan alla relationer på att kommersialiseras och all kommers att relationiseras. Vi uppmuntras och manipuleras på olika sätt till att sprida reklam till våra vänner och hjälpa dem att marknadsföra sig själva och sina företag, och vi utsätts för ständiga förväntningar om att också ställa upp när företag vill skapa relationer till oss.

Men hör nu, alla företag i hela Sverige – jag vill inte svara på era kundundersökningsfrågor! Jag vill inte tala om vad jag tycker om boken jag köpte för några veckor sedan, jag vill inte betygsätta er servicetjänsts snabbhetsgrad mellan ett och tio och jag vill inte berätta hur jag upplevde min vistelse på ert hotell och få en sketen bonuscheck.

Inte heller vill jag dela era till tävlingar illa förklädda reklam bland mina vänner eller få mejl eller sms som fejkar omtanke med Hej Eva-Lotta, vi saknar dig! Lämna mig för helsicke i fred!

 

Som krönika i GP häromdagen.

Någon tyckte det var lite komiskt att jag inte vill tycka till om saker, eftersom det är det jag i stor utsträckning gör när jag arbetar. Kanske vill jag bara tycka något om jag får betalt? Men jo, jag tycker gärna till om en hel massa saker, även utan betalt. Dock inte om varenda pryl eller tjänst jag köpt, för att företagen ska kunna förfina sin marknadsföring, få ännu mer info om mig som kund, manipulera in mig i något slags relation till dem eller rangordna sina säljare och hetsa dem att tävla mot varandra.

Vad gör vi när robotarna tar över?

Eva-Lotta konkurrens , , ,
 Jag har precis köpt min första robot. I sommar kommer den att glida fram i trädgården och klippa gräset. Många timmars tråkigt, bullrigt och illaluktande arbete kommer kunna ersättas med läsande i hängmattan eller besök på stranden. Mitt förhållande till den här maskinen är helt oneurotiskt men i många andra sammanhang fyller ordet robot mig med obehag. Bilder av spindelliknande monster som tar över världen dyker upp på näthinnan. En produkt av science fiction, ja visst, men kanske också verklighet under detta århundrade.

Linda Johansson är lärare och forskare vid Försvarshögskolan och specialinriktad på filosofiska och etiska dilemman kopplade till autonoma robotar i krig. I den nyutkomna boken Äkta robotar beskriver hon utvecklingen och resonerar kring hur vi kan och bör förhålla oss till den.

Ordet robot kommer från ”robota” som betyder slavgöra på tjeckiska. Det användes första gången i Karel Čapeks pjäs Rossums universalrobotar, från 1920. Sedan dess har det skrivits massvis av böcker och gjorts filmer om dem, men jag anar en uppåtgående trend. Svenska serien Äkta människor, om en vardag med hubotar, har sålts till länder över hela världen och inte mindre än tre filmer om människoliknande så kallade humanoider har i vår gått upp på bio: Big Hero 6, Chappie och Ex Machina.

I disneyfilmen Big Hero 6, ger sig vårdroboten Baymax och hans ägare Hiro ut på jakt efter dem som mördade Hiros bror och Baymax skapare. Baymax är god och hjälpsam och refererar till alla människor som ”patienten”. Ända tills Hiro bestämmer sig för att göra om Baymax till en mördarmaskin och ersätter hans vårdprogrammering med en stridsprogrammering.

Nu är detta en barnfilm, så självklart blir Baymax god igen, men Big Hero 6 ger, precis som de båda andra aktuella filmerna, ändå en inblick i både hur gränsen mellan teknik och varelse med medvetande kan vara på väg att lösas upp, och hur riskfyllt det kan vara att förlita sig på intelligenta robotar.

Mycket av den tekniska utvecklingen av artificiell intelligens drivs fram av den mänskliga strävan att döda. Linda Johansson ställer den högst relevanta frågan: vem har ansvaret när roboten gör fel? Den som konstruerade den, den som senast mixtrade med programmeringen eller den som sände i väg den på uppdraget? Och om vi så småningom ser robotar som konstruerats och instruerats av andra robotar, var ligger ansvaret då?

Frågan om deras medverkan i krig är också av teknisk art. Hur hanterar vi risken för att motståndarsidan hackar robotarna så att de byter sida? Ju mer autonoma de blir, desto säkrare blir de för hackerattacker, men det gör dem också svårare att kontrollera av människor över huvud taget.

Obemannade drönare som själva fattar beslut om att döda låter kanske intuitivt som ett skräckscenario men robotar kan vara bättre än människor på att följa krigets lagar och uppföra sig på ett sätt som vi skulle beteckna som etiskt, menar Linda Johansson. Vi människor är känslosamma, blir aggressiva av rädsla, gör felbedömningar när vi är stressade och kan drabbas av hämndbegär. Vi tappar lätt all vår empati och moral. Men ansvarsfulla robotar kräver förstås ansvarsfulla programmerare…

Läsningen av den här boken har knappast bidragit till att göra ordet robot mindre oroande för mig. Inte bara för att Johansson bekräftar att de i framtiden kan komma att börja konstruera sig själva och konkurrera ut människor, utan också på grund av oklarheterna kring vad det kommer göra med människors behov av varandra i en mer nära framtid.

Vi ser de intelligenta maskinernas frammarsch på många områden. Senila människor kan komma att tas omhand av vårdhumanoider som likt Baymax har oändligt tålamod och möjlighet att ständigt övervaka sin patient. I affärerna kan vi betjänas av försäljarrobotar som är programmerade att kunna vartenda forskningsunderstött säljknep och även mycket kontorsarbete kan skötas helt med artificiell intelligens.

En fortsättning på dagens hårda arbetslinje kommer framstå som allt mer omöjlig i takt med att jobb som idag kräver människor i stället tas över av intelligenta maskiner. Och även om nya yrken, som exempelvis robotservicetekniker, kan uppstå så är en framtid där mindre än hälften av oss behöver arbeta kanske inte så långt borta. Hur ställer vi om oss till en sådan tillvaro? Kommer klasskillnaderna att öka? Är medborgarlön en lösning på den omvandling av samhället som blir oundviklig? Eller kommer vi att operera in chip i våra hjärnor för att klara konkurrensen med de intelligenta robotarna? Var går då gränsen mellan maskin och människa?

I en drömvärld befriar robotarna oss från tungt och tråkigt arbete och frigör kreativitet och tid för vila, umgänge och gemenskap. Vi människor hittar andra sätt att ge mening åt våra liv än med lönearbete. Smarta sätt att fördela välstånd ersätter dagens lönefixerade. Och allt sker på ett miljövänligt och energibesparande sätt. Jag hoppas det är ditåt vi är på väg, för en framtid utan robotar lär vi hur som helst inte se.

I Obs i P1 igår

Fortsätt läsa →

Vi blev blåsta

Eva-Lotta konkurrens ,

När jag ska besiktiga bilen åker jag till samma bilprovning som vi anlitat de senaste åren. Jag kommer lite sent och precis när jag svänger in på gårdsplanen ser jag att ett registreringsnummer som är mycket likt mitt eget lyser över en av portarna. Det verkar underligt att en annan bil med nästan samma nummer är kallad precis samtidigt och jag hoppar därför ur bilen och går in och frågar om det möjligen är så att det är min bil som avses. Jag får en utskällning av mekanikern eftersom det inte alls var min tur men mitt i sin snäsighet är det som att han kommer på sig. Plötsligt plockas ett lismande ansiktsuttryck och en mycket mildare röst fram.

Jag är ju kund. Jag kan dra någon annanstans. Han kan inte vara hur otrevlig han vill.

Ibland är kundmakt en skön sak. Jag kan inte bli hur illa behandlad som helst om jag har möjlighet att välja något annat i stället. Men om det nu inte var det personliga bemötandet jag varit missnöjd med utan bedömningen av min bil? Hur bra är det egentligen att konkurrensutsätta en kontrollinstans?

Själva poängen med bilkontrollen är att förhindra att det rullar trafikfarliga bilar på våra vägar. Då blir det närmast absurt att den som ska kontrolleras själv ska avgöra vem som gör det. Statlig myndighetsutövning på entreprenad. Till saken hör att statliga Bilprovningens kunder före avreglering var nöjda med inrättningen (i en kundenkät angav 94 procent att de var nöjda) och att Sverige hade Europas lägsta besiktningsavgifter och god tillgänglighet i hela landet. Efter avregleringen har priserna börjat stiga, under 2013 med hela 13 procent⁠.

Så visst – ett lismande leende är kanske bättre än en utskällning, men i övrigt är det svårt att se att vi blivit annat än blåsta av avregleringen av bilbesiktningen.

 

 

 

Om vinnare och förlorare

Eva-Lotta konkurrens

Scenen är ett vardagligt hem i 40-talets New York, däruppe fyra människor som lever med lögner och förhoppningar som håller på att ta kål på dem. Arthur Millers pjäs En handelsresandes död sätts upp frekvent på svenska scener. Jag såg den på Göteborgs stadsteater och blev totalt gripen av berättelsen om Willy och Linda Loman och deras två barn Biff och Happy, för att den så väl fångar vår tids föreställningar om livet som en tävling.

Willy Loman är en misslyckad handelsresande med storvulna drömmar det aldrig blivit något av. Han har alltid sett sig som ämnad för något stort och har också överfört sina förväntningar på äldste sonen Biff, som en gång var framgångsrik fotbollsspelare men som nu håller på att kvävas under faderns förväntningar på honom. Nu håller Willy Loman på att krackelera. Förvirrad och utmattad irrar han runt och pratar för sig själv. Lögnerna och de aldrig infriade förhoppningarna har förgiftat hela hans liv och alla hans relationer. Willy Loman har fångats av den amerikanska drömmen, där framgång och status är allt som räknas och alla kan lyckas om de bara vill. Han lever i föreställningen att det bara finns vinnare och förlorare – och vägrar acceptera att han och hans familj alldeles uppenbart hör till förlorarna. Hustrun Linda och sonen Happy agerar medberoende och försöker skydda honom från att möta verkligheten. Alla hans lögner och fantasier accepterar och bekräftar de okritiskt, trots att de mycket väl vet att de är osanna. Sonen Biff däremot, gör vad han kan för att öppna faderns ögon och få honom att se att de båda faktiskt inte är ämnade för något stort. De är högst alldagliga typer, utan vare sig framgångar eller status. Till sist står hans val mellan att acceptera och förstärka lögnerna eller helt lämna familjen.

Fortsätt läsa →

Att vilja vara bäst, eller att göra sitt bästa?

Eva-Lotta konkurrens

På radio hörde jag för en tid sedan en forskare förklara sina framgångar med att hon är en vinnarskalle. Hon vill alltid vinna, eftersom hon vill göra sitt bästa. Det var en kanske för vår tid talande sammanblandning av egoism och altruism. Bäst vill man ju vara för sin egen skull – för att överglänsa andra. Göra sitt bästa vill man snarare för andras skull – för att man vill bidra.

Jag kommer att tänka på den unga forskaren under läsningen av den belgiske psykoanalytikern och psykologiprofessorn Paul Verhaeghes bok What about me? The struggle for identity in a marketbased society. Han berättar hur vår uppfattning om jaget förändrats genom århundradena och hur västvärldens nutida syn är styrd av ekonomism, konsumism och neoliberala föreställningar om konkurrens som något ständigt gott.

Den moderna övergången från kollektivism till individualism har fått konsekvenser för vår uppfattning om vilka plikter vi har. Under senare delen av 1900-talet började vi se på individen som ansvarig för att hela tiden utvecklas till det bättre. Vi förväntades anstränga oss för att finna våra sanna och unika jag, som stod i motsättning till andra individer.

Plikten att utveckla oss ledde vidare till en plikt att försöka vinna. Richard Dawkins bok The selfish gene, som kom 1976, blev ett ytterligare rättfärdigande av konkurrens och egoistiskt beteende: det låg i våra gener att armbåga oss fram.

Den neoliberala synen på jaget är idag helt dominerande, menar Verhaeghe, och han definierar den så här: ’Människor är tävlingsinriktade varelser, i ständig jakt efter egen vinning. Det gynnar samhället eftersom allas tävlan mot alla resulterar i bättre och billigare produkter och mer effektiv service på marknaden. Effektivitet är den nya normen, materiell vinning det nya målet och girighet den nya dygden’.

Jag tänker att det nya synsättet manifesteras exempelvis när omprioriteringar görs i statsbudgeten. Då dyker de upp: artiklarna med rubriker som ”Så mycket förlorar du på de nya skattereglerna” eller ”Medelinkomsttagarna är vinnarna”. Vi tilltalas med självklarhet som om vi vore egoister. Jag antar att jag förväntas jubla över att tillhöra vinnarna, även om det innebär att mina vänner får det sämre.

Men alldeles naturligt tycks inte den där tävlingslusten komma ändå. Vi ombeds skriva under diverse ”kontrakt” där vi på heder och samvete lovar att anstränga oss: i skolan, på jobbet, som föräldrar, som barn, som patienter … Och för att upprätthålla konkurrensen krävs kontroller av att alla verkligen försöker utvecklas och vinna. Verhaeghe ger ett skrämmande exempel på vad den här människosynen kan leda till.

På det US-amerikanska företaget Enron införde man ett system där varje medarbetares prestationer ständigt mättes och jämfördes med andra. De som presterade bäst varje år erhöll bonusar. De 15 procent som presterade sämst fick i stället sparken, efter att först ha fått sina namn och bilder publicerade på företagets hemsida.

Det kallades för ”The Rank och yank appraisal system” och ledde till en utbredd paranoia. Många började förfalska sina utvärderingar. Resultatet blev att företaget gick i konkurs och drog andra med sig, i den så kallade enronskandalen. Enligt Verhaeghe är Rank och yank-systemet fortfarande vanligt på många håll.

Verhaeghe pekar ut en intressant krock mellan jaget och företaget i neoliberalismens era. Vi förväntas både vilja göra allt för organisationens framgång och allt för vår egen. Det går naturligtvis inte alltid ihop. Därav den myckna övervakningen. Vilket leder till en minskad solidaritet från vår sida – vi är uppenbarligen inte betrodda. Varför ska vi då använda vår påstådda tävlingslusta för företagets bästa, och inte bara i vårt eget intresse?

När vi hela tiden får höra att det naturliga för oss är att vilja tävla med alla runt omkring så styr det vilka delar av vår personlighet som utvecklas. Enligt Verhaeghe drivs vi mot att skryta, att inte känna ansvar för vårt eget beteende och skylla på andra. Vi tränas i att ljuga övertygande utan att känna skuldkänslor. Och vi förfinar en förmåga att manipulera, simulera känslor, vara flexibla och impulsiva, och leva i en ständig jakt på nya utmaningar.

Så hur kan vi göra motstånd och öppna för nya sätt att se på vad som är människans kärna? För det krävs ett annat ekonomiskt system och nya sätt att organisera arbete, menar Verhaeghe. Vi måste tänka mer kvalitet och mindre kvantitet och sluta se ordet ”belöning” som synonymt med ”pengar”. Vi behöver skapa förutsättningar för mening, medbestämmande och lust som drivkrafter i samhället och i arbetslivet och börja tänka på oss själva som medborgare i stället för kunder.

Alltfler forskare visar nu att människan inte bara är kamplysten och aggressiv till sin natur utan också medfött empatisk och altruistisk. Parallellt med den ökande konsumismen växer också konsumtionskritiken. Många ifrågasätter om jakten på status verkligen kan vara livets mening. Kanske är en annan människosyn redan i sikte. En som hjälper oss att tydligt se skillnaden mellan att vilja bidra till gruppen och att vilja visa sig bäst.

I OBS i P1 häromdagen