Jag pratade i OBS i P1 om Macchiariniskandalen och vår oförmåga att tänka själva:

”Som del i en forskningsstudie ombeds du att fylla i en enkät. Du gör det i ett rum tillsammans med två andra personer. Din koncentration på frågorna avbryts när din hjärna registrerar brandlukt och du höjer blicken. Från dörrspringorna kommer något som ser ut som rök. Brinner det någonstans? Du tittar på de andra men de verkar inte bekymra sig. Inte ens när röken blir kraftigare gör de en ansats att lämna rummet. Vad gör du?

Det troligaste är att du inte gör någonting. I ett psykologiskt experiment visade det sig att bara en av åtta slog larm. När försökspersonerna var ensamma i rummet så slog i stället 75 procent larm till försöksledarna. Som förklaring till passiviteten i det första fallet angav studiens forskare att människor definierar en situation utifrån hur dem runtomkring dem reagerar. Om ingen annan verkar finna röken i rummet anmärkningsvärd så gör vi det inte själva heller. De flesta människor döljer sina känslor när de befinner sig bland folk, vilket leder till att andra tror att allt är okej, eftersom ingen verkar bekymrad. På så sätt förleder vi varandra till passivitet och brist på ansvarstagande.

Jag kommer att tänka på denna studie när Karolinska sjukhusets rapport om fallet Macchiarini presenteras. Paolo Macchiarini är kirurgen som utförde operationer där patienter fick syntetiska luftstrupar. Han hyllades först som en stjärna men sparkades i våras från sin tjänst, efter bland annat ett nu prisbelönat reportage i SVT:s Dokument inifrån. Två av tre patienter som fått nya strupar i Sverige har dött och den tredje lever med svåra smärtor och komplikationer.

Utredningen är hård i sin kritik av sjukhuset. Brister vad gäller rekrytering, patientsäkerhet och ansvarsfördelning är några av punkterna. Men utredaren Kjell Asplund har också försökt förstå de sociala faktorer som gjorde att personer runt Macchiarini bortsåg från frågetecken kring hans arbete eller gjorde det möjligt för bristerna att uppstå. Kjell Asplund skriver om en tystnads- och konkurrenskultur och rädsla att mista sin egen position. Han tar också upp grupptänkande.

I en grupp kan egna normer och värden skapas och medlemmarna få svårt att se kritiskt på vad som händer eller att lyssna på kritik utifrån. I gruppens hägn kan det som utifrån ter sig underligt eller rent av extremt normaliseras och gruppen bli irrationell. Det handlar inte om rädsla för att säga ifrån utan om förlorad förmåga att ens se att det finns något att säga ifrån om.”

Läs/lyssna på hela i OBS!

Och så drar vi ordning och reda-debatten ett varv till, tydligen. Dagens dåliga pisaresultat skylls på en för släpphänt skola. Läraren ska ha makten och vara den tydliga ledaren, eleven ska låta sig ledas.

Men det är inte antingen eller, det är både och. Läraren bör vara ledaren, men en lyhörd och demokratisk sådan, som ibland låter elever leda också. Och elever behöver både träna sig i självständigt arbete, grupparbete och att lyssna när någon med kunskap berättar.

Här ett klokt blogginlägg som resonerar klokt kring lärarrollen:

”Vi behöver få bort myten om att det bara finns två sorters lärare – den som har ordning och reda och förmedlar kunskap och den som står vid sidan av och låter eleverna klara sig själva. Vi behöver också få bort tanken att ett tyst och lugnt klassrum per automatik är ett lärande klassrum där läraren har kontroll, och ett klassrum där det sker rörelse och konversationer är ett klassrum i kaos där lärande inte sker och läraren saknar kontroll. Lärande är så betydligt mycket mer än att bara befästa kunskaper och kontrollera dessa och lärarrollen är så mycket större än dessa två motpoler.”

Jag är så förbankat trött på all idiotargumentering rörande skola och lärande! Bloggaren Klalin klargör:

”Skolan kan inte vara lustfylld hela tiden. Nej, det är antagligen sant men vilka slutsatser skall vi dra av det? Där detta statement förekommer brukar slutsatsen vara ungefär att, ”Därför behövs mer arbetsdisciplin”, vilket sedan kopplas till tirader om flumpedagogik och fallande PISA-resultat. Precis som i föregående exempel har vi att göra med en, i empirisk mening, horribel slutledning.

Läs hela hans inlägg här.

Ibland har jag givit mig på att svara andra skoldebattörer, eller kommentera deras synpunkter. Ibland tänker jag att det i stället är bättre att låta deras inlägg stå obemötta för att inte gå med på att föra debatt på deras låga nivå. Jag vet inte vilket som är bäst. En person som i alla fall konstant bidragit till att dumma ner skoldebatten är Inger Enkvist, professor i spanska, och jag tror inte jag orkat kommentera hennes galna men ändå alltid tvärsäkra inlägg hittills.

Professor i spanska alltså, inte pedagogik eller något annat som har med lärande eller med grundskola och gymnasium att göra – ändå har Enkvist fått enormt mycket utrymme för att tycka till om skolan, och talat med en pondus och auktoritet som vore hon Sveriges främsta skolexpert. Henne stora genomslag beror väl delvis på idén att ju mer kontroversiellt, desto fler klick, gissar jag. Hon är enormt bakåtsträvande och tycker bland annat att vi ska gå tillbaka till en skiktad skola, som vi hade före reformen 1962, eftersom hon menar att det var då det stora förfallet i skolan satte in. I ett blogginlägg kommenterar Klalin denna tokidé på ett alldeles utmärkt sätt. Han skriver bland annat:

”Den modernisering av skolväsendet som ägde rum 1962 är således en tidsmarkör, en logisk utveckling som faller väl in i ett mönster som präglade stora delar av västvärlden under dessa år. Beslutet om enhetsskola var ett resultat av samtidens strömningar, det ”orsakade” inte de effekter som Inger Enkvist hänvisar till, vilket egentligen faller på sin egen orimlighet. En liknande skolpolitisk utveckling ägde rum i flera västländer, exempelvis Finland. I andra länder tilläts de ”graderade” skolsystemen vara kvar. Någon tydlig korrelation mellan vilka system som leder till det ena eller andra i fråga om sådant som studiedisciplin, existerar inte.”

Hurra! Fick en jättefin recension av BTJ (och för er som inte vet så är det bibliotekstjänst, som läses av alla bibliotekarier, och därför betyder mycket för hur spridd min bok blir på biblioteken). De skriver bl a:

”Med en imponerande bredd rör hon sig mellan egna iakttagelser och etablerad forskning, hela tiden klart och tankeväckande resonerande med fokus på huvudtemat, såväl när hon tar
sig an exempelvis sportens, barnens och utbildningens värld. En särskilt spännande och lättillgänglig text som
vänder sig till envar som söker förstå de kulturella sammanhang vi alla är del av.”

Nu trycker vi en ny upplaga av boken Skogspraktikan för den första har sålt slut!

Hittas på adlibris, bokus och de andra stora nätbokhandlarna.

Och i Naturmorgon för några veckor sedan kunde man höra en av oss författare (Martin Jentzen) prata naturnära skogsbruk (alltså skogsbruk utan kalhyggen). Mycket lyssningsvärt!

1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar. De berättade att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. Alla som var beredda att tro på, och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt kvällen före.

Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.

Denna studie blev upptakten till utvecklandet av en teori. Leon Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi ett tillstånd som han kallar kognitiv dissonans. Eftersom det är obehagligt undviker vi gärna situationer eller information som ger upphov till den inre konflikten. Det får oss ibland också att ansluta oss till ganska fantasifulla bortförklaringar.

Fortsätt läsa →