Mitt inlägg i fotbollsvåldsdebatten, i Obs i P1.
”Den som vågar sig på att ifrågasätta fotbollens inneboende godhet kan få höra att de ska hålla tyst, för de kan inte förstå. Bara den som fanatiskt älskar fotboll har rätt att uttala sig. Kanske det är en förklaring till att vi fortfarande inte har några svar på hur vi ska komma tillrätta med idrottsaggression och fotbollsvåld.”
En kvinna kommer till en manlig terapeut. Hon bär spår av brännskador över ena ansiktshalvan och återger fragmentariska minnen av en brand där hennes man och två barn omkommit. Terapeuten lyssnar och ställer frågor, försöker hjälpa henne att söka sanningen. Vad föregick egentligen dramat i sommarhuset de hyrt? Hur var hennes barndom? Hur såg familjelivet ut? Kvinnan berättar om ett äktenskap i fritt fall. Mannen hade vänt sig emot henne och dragit barnen med sig. Hon kände sig utanför och rentav förföljd och hotad av dem. Men vad är sant? Var branden en olycka eller tände mannen tänt på? Eller var det hon själv som dödade dem? Under andra sessioner förnekar kvinnan att hon någonsin varit gift eller haft barn och berättar att hennes föräldrar dog i en brand när hon var fem år. Vid åter andra tillfällen svarar hon underligt oprecist på frågor om sin barndom och sitt arbete och verkar ha svårigheter att minnas ens de mest basala saker om sig själv.
Terapeuten kämpar med att förstå vad som händer inuti kvinnan men också med att hantera sina egna reaktioner på det hon berättar. Är hans tolkningar verkligen professionella eller är de färgade av hans egna obearbetade erfarenheter och omedvetna önskningar?
Huvudpersonen (alla karaktärer är namnlösa) går själv i terapi hos en kvinna som beskrivs som närmast uråldrig. Deras samtal kretsar kring hans roll som terapeut för den mystiska patienten men också kring hans relation till kvinnan han talar med och kring hans eget förflutna. Läsaren får veta att han har råkat ut för en svår olycka som fick till följd att han inte klarade av att arbeta under många år. Kanske var det en bilolycka och kanske dog hans egen familj. Han har svårt att minnas och läsaren får bara små skärvor att pussla med.
Magnus Dahlströms bok Psykodrama är en vindlande, vridande spegelsal att vandra igenom. Gång på gång tror jag mig ha hittat vägen framåt, nyckeln för att rätt kunna förstå vad som utspelar sig i de båda terapirummen, men gång på gång slår jag in i återvändsgränder och tvingas leta vidare efter andra tolkningar, eller ser historien i nya speglar som fördjupar, eller förvränger. Det gäller att läsa noggrant för ledtrådarna serveras inte på fat.
Tillsammans med hans två senaste böcker, Spådom och Sken, bildar Psykodrama en trilogi där människors yrkesroller utgör utgångspunkt för undersökningar av kontaktlöshet, ansvar, felbarhet och paranoia. De andra böckerna har innehållit tre berättelser var, där bland andra en läkare, en polis och en arkeolog fått ta plats. När turen nu kom till psykoterapeuten blev komplexiteten så stor att det bara blev plats för en historia.
Vad kan vi egentligen veta om oss själva och om andra? Magnus Dahlström påminner om att det är mycket litet. Våra jag är obeständiga och de berättelser vi skapar om oss själva och våra liv skiftar med nya erfarenheter. Minnen färgas av nya livsomständigheter, möten och samtal. Lögner vi tagit till i självförsvar förvandlas till sanningar. Det vi tror oss minnas kan vara falskt; andra kan bli till projektionsytor för våra inre dramer. Eller som huvudpersonen själv formulerar det: ”Driften att ordna sin personliga historia bakåt i tiden kunde därför införliva bilder i minnet, trots att de saknade grund. De kunde härröra från någon annan. Vara konstruerade som kompensation. Som ersättning för förlusten av genuina minnen av verkliga händelser. Allt i syftet att göra den personliga berättelsen färdig, få den att flyta framåt såväl som bakåt; därmed hölls känslan kvar av en avgränsad personlighet.”
Där andra romaner normalt lägger tillrätta för att få historien att hålla ihop och bli logisk gör Dahlström tvärtom: han fragmentiserar och ifrågasätter så att till sist inget tycks hänga ihop.
Huvudpersonen i Psykodrama börjar efterhand inse att något inte stämmer med kvinnan i stolen snett emot honom. Är hon personlighetskluven? Som läsare tvingas jag i min tur ta ställning till: finns hon över huvud taget? I samtalen med den äldre kvinnan återkommer huvudpersonen hela tiden till att han tycker sig känna igen sin patient, men utan att komma på varifrån. Är hon en annan del av honom själv? Gränserna mellan dem tycks luckras upp. Är det kanske han som är personlighetskluven, eller har råkat döda sin familj? Är hon en fantasifigur som få bära hans skuld och smärta, och som på så vis gör det möjligt för honom att prata om sina erfarenheter med någon annan? Är hon rentav hans döda hustru? Eller är det i stället den gamla kvinnan som är en fantasi? Ett strängt överjag som blir allt vassare i sitt ifrågasättande av honom och allt mindre av den trygga terapeut som han kan berätta allt för?
För den som är intresserad av psykologi och mänskligt samspel är det vansinnigt spännande att läsa Dahlström. Hotet om att allt när som helst kan falla samman ger thrillerkaraktär även åt långa dialoger där inte mycket egentligen händer. Gång på gång serverar författaren vändningar som tvingar mig som läsare att ifrågasätta allt jag dittills trott och den ena möjliga läsningen läggs till den andra. Några svar levereras inte (om nu någon trodde det) men det är inget jag saknar. I stället fylls jag efter läsningen av en känsla av skön utmattning efter att ha fått träna lyhörd läsning och reflektion över det mänskliga psykets enorma komplexitet.
Som recension i Arbetet igår
Ett inlägg av det mer lättviktiga slaget:
Böckerna om Bridget Jones blev en av 90-talet största litterära succéer och resulterade också i två mycket framgångsrika filmer. De byggde på författaren Helen Fieldings tidningskolumner om sitt skruvade alter ego: en trettioplusare med karriärambitioner inom media, och ständigt på jakt efter kärlek.
Fielding var pionjär inom chick lit och dessutom vassare och roligare än de flesta. Bridget Jones nojade kring sin vikt, sin attraktionskraft och sin klädsel på ett ganska enerverande vis men kallade sig samtidigt feminist och var oftast hopplöst dålig på att leva upp till alla förväntningar på att bete sig kvinnligt. Hon drack för mycket, tog plats, gjorde ständigt bort sig, älskade sex och var allt annat än värdig och mystisk som kvinnorna i modemagasinen. ”Kvinnligheten” blev förvrängd, komisk och därmed avslöjad i all sin löjlighet, och igenkänningsfaktorn för många kvinnor i min ålder var hög. Dessutom hyllade böckerna på en ytterst sympatiskt vis kvinnlig vänskap och solidaritet och gjorde den annars vanligen så framlyfta kvinnliga konkurrensen ganska perifer.
När jag hörde att det kommit en ny bok om Bridget Jones blev jag därför nyfiken – och ännu mer så när jag fick veta att temat för den nya boken är äldre kvinna möter yngre man.
I Mad about the boy träffar Bridget, själv femtio, en tjugonioårig man som hon inleder ett passionerat förhållande med. Och kanske kan denna bok bidra till att luckra upp fördomar om ”äldre” kvinnors sexlust, om relationer mellan äldre kvinnor och yngre män och om moderskap (hon har sin höga ålder till trots små barn som kanske inte alltid får en optimal fostran) men det hela känns tyvärr som ett ganska trött projekt. Bridget Jones nojar fortfarande om sin vikt, dricker fortfarande för mycket, gör bort sig, iklär sig obekväma men sexiga underkläder och kallar sig för feminist. Hon är fortfarande uppfriskande sexsugen och ovärdig på alla sätt och visst skrattar jag men inte alls lika mycket som tidigare. Det blir alldeles för lite parodi och alldeles för mycket ganska distanslöst prat om vikt och botox. Och när hon förståndigt gör slut med sin unge älskare för att han ska få chansen att bli pappa känns det hela i stället som ett normativt missionerande: kvinna, tro inte att du på allvar kan attrahera utan din funktion som barnaföderska. Som gammalt Bridget Jones-fan smärtar det att påpeka att även om den här boken kan läsas för gammal vänskaps skull, så kan man lika gärna hoppa över den – och läsa adepten Caitlin Moran i stället.
Den 6 april är det 20 år sedan folkmordet i Rwanda bröt ut. Under ett par månader dödade en del av befolkningen minst 800 000 människor ur en annan del. Lik staplades på hög och floden Kagera proppades igen av kroppar. Går det att förstå varför människor gör så avskyvärda saker mot varandra? Han ser vänlig och sympatisk ut på bilderna, mannen som i svensk tingsrätt dömts för folkmord i Rwanda, och vars mål nu är under prövning av Svea hovrätt. Sedan han kom till Sverige 1999 har han arbetat för FN och olika hjälporganisationer. I april och maj 1994 sköt han in i folkmassor med maskingevär och slog ihjäl människor med hjälp av tillhyggen. Han var en trettiosexårig universitetslärare när han enligt samstämmiga vittnesmål deltog i massakrer i och runt staden Kibuye i västra Rwanda. Som dömd för folkmord är han unik i Sverige men i Rwanda var han bara en bland hundratusentals förövare. Går det att förklara deras agerande? I boken Machete Season. The killers in Rwanda speak låter den franske journalisten Jean Hatzfeld tio av dem komma till tals. När han träffar dem sitter de fängslade efter att ha erkänt sitt deltagande i massakrerna runt Nyamata i södra Rwanda. Vi vill gärna tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda människor men dessa män framstår i samtalen med Hatzfeld som alldeles vanliga, med högst normala behov, önskemål och drömmar. Det är vad de gjort som är extremt. Männen berättar sakligt hur de samlades varje morgon och eldade upp sig inför dagens jakt. Sedan gav de sig ut och svingade macheten mot vuxna och barn som gömt sig i träsken. Dödandet sköttes på normala arbetstider och på kvällen åt och drack mördarna gott tillsammans. Machete season är inte bara en djupt obehaglig utan också en mycket ovanlig bok. De böcker som handlar om förövare är en droppe i havet jämfört med dem som handlar om offer. Men hur intressanta, skrämmande och sorgliga offrens berättelser än är så kan de aldrig ge förståelse för varför de blev offer. Förklaringarna ligger hos förövarna. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin bok The roots of evil försökt att reda ut vilka samhälleliga och mänskliga processer och omständigheter som kan resultera i folkmord och han ger ”svåra livsomständigheter” som främsta förklaring. Svåra situationer framkallar ett behov av en syndabock – någon eller några (en inhemsk minoritet eller ett grannland) att skylla olyckorna på. Rwanda var 1994 ett fattigt land där diskriminering och även återkommande massakrer som ofta gått helt ostraffade förbi. Vi- och domtänkandet var mycket starkt och motsättningarna mellan de båda stora folkgrupperna tutsi och hutu hade en lång historia som kraftigt underblåsts av kolonialmakten Belgien. Fattiga, marginaliserade män var lätta att styra in mot hat och våld när de gavs grupptillhörighet och en fiende. Men också välbärgade och väletablerade människor deltog i dödandet. Fler orsaker än svåra livsomständigheter måste sökas. Ju rigidare ett samhälle är desto större är risken. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Ju mindre vana vid förändringar och nytänkande desto sämre hanterar ett samhälle och dess enskilda medborgare påtvingade förändringar. Aggressionsnivån varierar också mellan olika kulturer. Vissa samhällen är mer aggressiva än andra, beroende på vad man gått igenom tidigare men också på grund av olika acceptans för våld som konfliktlösningsmetod. De förklaringar Hatzfelds informanter ger till sitt eget beteende handlar om gemenskap, om tillfredsställelse i att göra ett jobb väl och om rädsla för att frysas ut, men också om blind lydnad: ”vi fick oss arbete tilldelat och vi utförde det”, ”vi hade blivit lärda att alltid lyda och vi fick en order.” Den 25-årige Pancrace förklarar för Hatzfeld att dödande är något svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Agerar man på myndigheternas order och känner sig manad från olika håll, då tar man itu med uppgiften utan oro. Rwanda var inte ett land i kaos utan tvärtom mycket välorganiserat när folkmordet bröt ut. Dödandet av 800 000 människor på bara några månader hade inte varit möjligt utan snabb och välordnad distribution av macheter och en jakt orkestrerad av myndigheterna.Rwanda var dessutom, precis som Hatzfelds informanters förklaringar antyder, ett starkt hierarkiskt samhälle. Lydnad sågs som en självklar dygd. En överlevande från folkmordet berättar för den amerikanske journalisten Philip Gourewitch (återgivet i hans bok Vi vill upplysa er om att vi kommer dödas i morgon tillsammans med våra familjer): ”I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter.” Det krävdes inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde för dem som blev dödade: ”Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.” I avhandlingen Understanding the polarization of responses to genocidal violence in Rwanda försöker freds- och konfliktforskaren Theogene Bangwanubusa förklara vad som gjorde att folket i två intilliggande byar i Rwanda hanterade påbuden om folkmord på helt olika sätt. Medan invånarna i kommunen Murambi deltog förblev grannkommunen Giti en oas av normalitet i en öken av vansinne. Innan jag börjar läsa hoppas jag få veta att det var civilkurage som ledde invånarna i Giti att på humanistiska grunder sluta sig samman mot våldet. Bangwanubusa har ingen sådan solskenshistoria att leverera. Han visar i stället hur lydnad var en viktig faktor både för att folkmordet utfördes i Murambi och för att det inte fick fäste i Giti. De lokala ledarna i Murambi uppmuntrade folkmordet medan ledarna i Giti gjorde vad de kunde för att avvärja det. Invånarna i Giti var lika oskyddade mot att dras in i våldet som invånarna i Murambi. De var lika lydiga. Bangwanubusa menar att mönstret av lydnad var detsamma i Rwanda som i Tyskland före andra världskriget. Barn fostrades i familjen till absolut underkastelse och kunde bli ivägkörda från hemmet om de var olydiga. Om olydnad inte existerar som ett alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller andra ledare utraderad. Det är möjligen sant att vi föds fria men i samma ögonblick som vi fötts börjar insocialiseringen i ett samhälle där ingen står fri från föreställningar om vad det innebär att vara människa och del av samhället. Också i Sverige sitter vi fast i en väv av normer och i ett socialt system som redan från det att vi är mycket små inpräntar i oss att det i varje situation finns de som bestämmer och de som lyder. Lydnad premieras även här. Socialpsykologen Leon Festinger har dessutom visat att människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Vi är i praktiken lydiga men hyser vanföreställningen att vi handlar autonomt och i överensstämmelse med vår egen moral. Samtidigt är vår hjärna så funtad att den låter oss bedöma en handlings värde utifrån om vi själva utfört den eller ej. Det vi gjort bedömer vår hjärna som ett riktigt handlande. Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Nio av tio av Hatzfelds informanter hatade inte tutsier innan massakrerna började men de dödade ändå. Först efter att vi behandlat andra människor illa börjar vi att se ner på dem – som ett rättfärdigande – och det som innan upplevdes som fel känns nu rätt. Ofta när man pratar om riktigt grova övergrepp människor emellan så framställs de som utslag av en ondska som inte går att förstå. Många socialpsykologer har visat att det visst går att förstå. Bristen på förklaringar beror inte på att sådana inte går att hitta utan på en ovilja att förstå. Vi önskar hålla det onda långt borta från oss själva och vare sig behöva se oss som potentiella offer eller – än mindre – som möjliga förövare. Vi är rädda att få veta saker om oss själva och vårt eget samhälle om vi börjar rota i de psykologiska orsakerna till sådant som förintelsen eller folkmordet i Rwanda. För vad händer om vi verkligen tar in att inga radikala skillnader finns mellan oss och de macheteförsedda hutuerna i Rwanda eller de tyskar som angav sina judiska grannar? Vår värld blir en osäker plats och våra jag diffusa och opålitliga. Oviljan att begripa det onda får politiska och samhälleliga konsekvenser. Det får betydelse för hur vi uppfostrar våra barn, hur vi hanterar kriminalitet och hur vi upprättar vårt skolsystem. Det påverkar vilken utrikespolitik vi för och hur vi hanterar sociala problem i samhället. Att förstå är inte detsamma som att ursäkta eller förlåta. Att förstå är en nyckel till att förhindra att liknande övergrepp sker igen. Det är ett faktum att vi människor är mycket starkt styrda av de grupper och omständigheter vi hamnar i och de förväntningar som ställs på oss. Om vi hade vuxit upp i Tyskland under 1930- och 40-talen eller i Rwanda på 1990-talet är det allra troligast att vi, likt de människor som befann sig på plats, lyssnat till verkliga eller självutnämnda auktoriteter och lärt oss att acceptera folkmord som en nödvändighet för samhällets bästa. Hjältarna är få, medlöparna många, många. Samtidigt sitter vi alla inne med potentialen att göra motstånd och hjälpa våra medmänniskor. Från alla krig och konflikter finns också berättelser om människor som begår hjältemodiga handlingar – som de lokala ledarna i rwandiska Giti. Vi kan träna oss till ett mer självständigt och hjälpande beteende genom att öva upp vår empati och vårt civilkurage. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utan inne i varje människa.
Idag gör jag ett gästspel i DN, med en essä om folkmordets psykologi.
På söndag är det 20 år sedan folkmordet i Rwanda bröt ut, med resultatet att minst 800 000 människor dödades, inom loppet av bara några månader.
”Han ser vänlig och sympatisk ut på bilderna, mannen som i svensk tingsrätt dömts för folkmord i Rwanda, och vars mål nu är under prövning av Svea hovrätt. Sedan han kom till Sverige 1999 har han arbetat för FN och olika hjälporganisationer. I april och maj 1994 sköt han in i folkmassor med maskingevär och slog ihjäl människor med hjälp av tillhyggen.
…
Vi vill gärna tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda människor men dessa män framstår i samtalen med Hatzfeld som alldeles vanliga, med högst normala behov, önskemål och drömmar. Det är vad de gjort som är extremt. Männen berättar sakligt hur de samlades varje morgon och eldade upp sig inför dagens jakt. Sedan gav de sig ut och svingade macheten mot vuxna och barn som gömt sig i träsken. Dödandet sköttes på normala arbetstider och på kvällen åt och drack mördarna gott tillsammans.
…
Att förstå är inte detsamma som att ursäkta eller förlåta. Att förstå är en nyckel till att förhindra att liknande övergrepp sker igen. Det är ett faktum att vi människor är mycket starkt styrda av de grupper och omständigheter vi hamnar i och de förväntningar som ställs på oss. Om vi hade vuxit upp i Tyskland under 1930- och 40-talen eller i Rwanda på 1990-talet är det allra troligast att vi, likt de människor som befann sig på plats, lyssnat till verkliga eller självutnämnda auktoriteter och lärt oss att acceptera folkmord som en nödvändighet för samhällets bästa.”
Majoriteten av svenska folket, även bland de borgerliga väljarna, om jag fattat rätt, är emot vinstutdelning i välfärden, så varför går inte fler partier ut och säger att det är vad de vill jobba för?
Är de rädda att förlora den månghövdade väljarskaran ”riskkapitalister som investerar i omsorgsbranschen”? Tar de i hemlighet emot stora kampanjbidrag från dem? Finns det en hemlig milis som trakasserar politiker som är emot vinstutdelning i välfärden? Vad är problemet?
Det är ju för sjutton öppet mål för den som vill förbjuda vinstutdelning i välfärden!!! Kom igen nudå, politikerna, ni klarar det, sparka in den!
I många år har Jan Björklund varit skoldebattens och skolpolitikens okrönte konung. Likt en despotisk lejonhanne har han legat oåtkomlig på sin klippa och rutit ut nya direktiv lite som det fallit honom in. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Björklund fortsätter pytsa ut tvärsäkra påståenden och tillsätta pseudoutredningar i jämn takt, som han alltid gjort. Den senaste tiden har det bland annat handlat om ett nytt skolforskningsinstitut, en utredning om ordning och reda (Björklund visste att berätta att allt nu var föräldrarnas fel, innan utredaren ens startat) och en utredning om tidigare betyg.
Men något nytt har börjat hända. Plötsligt blir han kritiserad och ifrågasatt, inte bara av vänsterpartiet, skolforskare och en och annan skoldebattör utan också av allianskollegor och en del borgerliga ledarskribenter (Expressens Anna Dahlberg skrev nyligen en lysande artikel om hur regeringen missbrukar utredningsväsendet och att Björklund är värst: ”Vad utredningen ska komma fram till är ofta klart från början. Utredarens uppgift blir snarare att hitta goda argument till den politik som förs än att ta fram ett nytt, oberoende kunskapsunderlag”). Också nyhetsjournalisterna har börjat läsa på och ställa kritiska frågor.
När reportern Johan Zachrisson Winberg i Rapport häromdagen ställde hårda frågor till Björklund om hans förslag att sänka betygsstarten till fjärde klass förvandlades kungen i stället till en naken kejsare. Som svar när Winberg pressade honom om hur forskningsstödet ser ut för tidigare betyg var det bästa svar Björklund kunde åstadkomma att ”nästan hela världen har betyg i sina skolor”. Det blir allt mer uppenbart att ”kunskapsskolan” byggts på lösa antaganden snarare än ”forskning och beprövad erfarenhet”.
Jan Björklunds ovilja att lyssna på dem med kunskap, eller ens vänta in vad hans egna utredningar har att säga, börjar till sist slå tillbaka på honom själv. Är jag skadeglad? Jo, jag erkänner att en del av mig faktiskt är det. Björklund har inte bara varit klantig och envist ignorant utan också ofta arrogant och nedlåtande, mot lärare, mot elever och mot alla som kommit med högst relevanta invändningar och frågor. Men mest är jag lättad. Både hans barnsyn och hans kunskapssyn har givit anledning att förskräckas och eftersom jag ofta är ute på skolor för att göra reportage så vet jag att genomslaget för strafftänkande och mätfixering på en del håll varit stort. Det tar antagligen några år att städa upp efter Jan Björklund men kanske går det nu att i alla fall ana möjligheter till verklig skolutveckling någonstans vid horisonten.
Även om högerextrema krafter just nu tar allt mer makt och utrymme i det offentliga rummet så är majoriteten för att Sverige ska vara demokratiskt fortfarande förkrossande. Demokratin som ideal lever; de flesta vuxna människor tycker att det är självklart att allas röster är värda att höras, och att man bör ha möjlighet till inflytande både i samhället och på jobbet. Men när det kommer till barn och unga är tongångarna ofta andra.
Barninflytande och skoldemokrati tycks fortfarande vara svåra områden att hantera för många vuxna.
Tankarna om demokratiskt inflytande för barn avfärdas med att sådant hör det flummiga 70-talet till – men idéerna är faktiskt mycket äldre än så. Olika långlivade projekt på området har förekommit åtminstone sedan 1800-talet och under 1900-talets första hälft var självstyrelse ett livligt omdebatterat men också omhuldat begrepp i svensk skoldebatt.
Ett ställe där det prövades i praktiken var Norra Latins sommarhem, som öppnade redan 1938 i Stockholms skärgård. Sommarhemmet tog emot pojkar i två omgångar under sommarlovet. Om hemmet och dess många deltagare har pedagogikforskaren Joakim Landahl skrivit en innehållsrik bok som fått titeln Stad på låtsas. Sommarhemmet arrangerades nämligen som ett miniatyrsamhälle med stadsfullmäktige, egen brandkår, egen sjukstuga, radio, tidning och mycket annat som hör en fungerande stad till. Landahl har intervjuat deltagare från olika tidsperioder och grävt i arkiven, där det finns relativt mycket dokumentation, vilket sammantaget ger en både bred och djup bild av vad Norra latins sommarhem stod för och betydde för dem som vistades där.
Pojkarna fick verkligen på många områden ta stort ansvar. De plåstrade om varandra i sjukstugan, ansvarade för nattvakteri – som bland annat innebar att hjälpa de yngre pojkar som fick hemlängtan eller behövde gå upp och kissa – och vara med och snickra och laga byggnader och båtar. Sommarhemmets stadsfullmäktige fick vara med och ta beslut även om viktiga saker. Samtidigt var en av avsikterna med självstyrelse att ansvaret för disciplinen skulle axlas av pojkarna. I den idén rymdes, också på Norra Latins sommarhem, att äldre elever skulle ha rätt att styra över yngre och utdöma olika sorters straff, medan de grundläggande reglerna bestämdes av vuxna. Barnen fick alltså vara med och upprätthålla systemet men hade mycket begränsade möjligheter att delta i formandet av det. Under alla år hade sommarhemmet samma föreståndare, Sigge Bruce, och hans mångbottnade framtoning, som lekfarbror, demokratiförespråkare och despot, skänker hela projektet en ambivalent framtoning. Det fanns gränser, om än lite otydliga, för hur mycket pojkarna hade att säga till om och straffskalan som användes var godtycklig och ofta orättvis och hård. Det förekom till exempel aga och ganska långa instängningar i fängelset (bastun). Självbestämmandet var så kringgärdat och snöpt att det inte förtjänar att kallas fullt demokratiskt. I lite för hög utsträckning tycks systemet ha syftat till att göra pojkarna anpassliga och få dem att ta över ledarnas värderingar. De flesta av Landahls informanter har emellertid mestadels ljusa minnen och återkom som gäster på sommarhemmet under flera år. De berättar om både lek och allvar som utvecklade dem och som demokratiexperiment är sommarhemmet ändå oerhört intressant.
Ett annat och liknande system inrättades av den polske barnläkaren Janusz Korczak på hans barnhem i Warszawa under 1900-talets första hälft. Också där hade barnen mycket ansvar och bland annat publicerade de en egen tidning (som gavs ut som bilaga till en vanlig dagstidning) och hade ett parlament och en domstol. Till skillnad från Norra Latins domstol var barndomstolen i Warszawa främst inriktad på att skapa förlåtelse och straffen handlade om gottgörelse, inte hämnd. Det förekom inget våld på Korczaks barnhem och resonemang var en mycket viktig beståndsdel i hans, och den övriga personalens, samspel med barnen. Barnen tycks på allvar ha fått vara med och fatta beslut om det mesta som rörde vardagen på barnhemmen.
På Summerhill School i England gick man ännu längre. Summerhill startades 1921, med tanken att skolan ska anpassas efter eleverna, inte tvärtom. På internatskolan, som fortfarande existerar, är allas röster lika värda, elevers såväl som lärares, och alla viktiga beslut fattas på gemensamma stormöten. Eleverna väljer själva om de vill gå på lektionerna eller ej, barn anses lära sig bäst om det sker av fri vilja. Klasserna är åldersblandade utifrån elevernas nivå. Summerhill har fått mycket kritik för att ha varit mer inriktad på barnens sociala utveckling än deras akademiska men i den senaste statliga inspektionen, gjord 2011, fick skolan och dess elever bara goda omdömen på alla områden, även de kunskapsmässiga.
Att elever lär sig bättre om de tas på allvar som samhällsvarelser och medborgare visar moralforskaren Lawrence Kohlbergs experiment i USA på 70-talet. På två skolor byggde han upp liknande organisationer som på Summerhill och kunde visa att eget ansvar och demokrati i praktiken inte bara gjorde eleverna bättre rustade för att resonera kring moral utan också mer empatiska och hjälpsamma, mindre benägna att använda droger och begå brott och inte minst högre presterande och mer benägna att söka vidare till högre utbildning efter high school.
För den som vill lära sig mer om skolor som arbetat demokratiskt med sina elever i en svensk kontext kan jag också rekommendera att kika på Viggbyholmsskolan i Täby och Experimentgymnasiet i Göteborg (ingen av dessa finns kvar längre) eller de nutida Fridaskolorna i Västsverige eller någon av de Reggio Emiliaskolor som finns i Sverige. Också en del skolor som arbetar utifrån idéer om entreprenöriellt lärande ligger långt framme på detta område.
Unga människor ifrågasätter idag auktoriteter. Det är bra, om de möts av vuxna som kan fungera som ledare utifrån sina kunskaper och erfarenheter och ge relevanta svar. Den som fått träning i att ta ansvar för sig själv och för samhället och det sammanhang de befinner sig i, har också fått erfarenhet att veta hur man ifrågasätter på rätt sätt, och skaffar sig kunskaper för att fatta kloka beslut. När skolans form och skolans innehåll samspelar med varandra är elevers självbestämmande och ifrågasättande en tillgång, inte ett hot. Precis som för vuxna är demokrati och inflytande även för barn något bra.
Som essä i Arbetet i dag. Även med fina bilder.
Idag köpte jag en kasse mat till en tiggare. Hon blev glad och jag blev glad för att hon blev glad. Vi människor mår bra av att ge och hjälpa andra. Vi mår samtidigt dåligt av att leva i ett ojämlikt samhälle. Jag går sönder lite varenda gång jag möter en tiggare och den där matkassen dövar bara för stunden, för både henne och mig. Det borde inte vara så här!
Jag vill gärna bli tagen i anspråk och göra insatser för andra, och jag vill gärna att andra gör saker för mig, men jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om det där givandet och mottagandet inte handlade om människors absoluta basbehov utan om grädden på moset. EU-val stundar och jag hoppas verkligen att en röst på rätt parti kan göra skillnad för dem som har det allra sämst ställt i Europa.
Eva-Lotta Hultén 