Uncategorized

Plötsligt är alla kritiska till Pisa

Eva-Lotta Uncategorized , , , , , , ,

I flera år har jag varit kritisk till Pisa-proven och hur resultaten används. Varje gång jag andats högt om denna kritik har jag mötts av aggressiva anklagelser om att inte ta skolans problem på allvar. Pisa-testerna, som genomförs var tredje år, har ansetts vara den ultimata mätaren på hur kassa eleverna är, att de svenska lärarna är undermåliga och att allt beror på för mycket flum i skolan.

Min kritik har bland annat gått ut på att proven har använts som en indikator för skolans resultat i sin helhet, trots att de bara utförs inom tre områden, och bara kan mäta en del av allt det skolan ska arbeta med. Jag har också ansett att själva rankingen har givits alldeles för stor betydelse. Hur vi ligger till jämfört med andra länder i ett skoltest borde inte vara särskilt intressant så länge den svenska skolan lyckas åstadkomma det elever och samhälle efterfrågar och behöver – och det är svårt att veta om man använder Pisa som enda underlag.

Det har varit en närmast extrem ståndpunkt i den svenska skoldebatten. Bland mer insatta människor har det däremot inte varit någon särskilt konstig tanke. För några år sedan intervjuade jag Jarl Bengtsson, som länge jobbade vid OECD:s utbildningsenhet och var en av dem som arbetade fram Pisa-testerna. Han sa: ”Pisa tar ingen hänsyn till enskilda länders egna mål med sin skola och det är ett demokratiskt-politiskt problem. (…) Det viktigaste när den obligatoriska skolan slutar är att man har lagt en grund för lust till livslångt lärande – det är fundamentalt för det moderna kunskapssamhället. Idag går runt 25 procent ur grundskolan med en avsky för utbildning; det är allvarligt.”

Pisa mäter inte hur bra ett skolsystem är utan framför allt hur bra skolorna är på att anpassa sin undervisning så att elever blir bra på att skriva prov men det medför knappast att de också blir duktiga på allt annat som livet kräver av dem. Som Thomas Steinfeld, professor i kulturvetenskap, formulerar det i en essä i Svenska dagbladet: ”Ju längre Pisa-studien pågår, desto mer förvandlas projektet från deskriptivt till normativt.”

Pisa har i stället för att bli en mätare bland många på hur skolan fungerar blivit något slags självändamål. Skolan tycks ha förvandlats till ett medel för att få elever att prestera bra på internationella prov.

Så fort vi ger oss in i rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. De vill klättra uppåt. Målet blir att vinna, och andra mål kommer i skymundan. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Det tycker inte eleverna att vi har, om man ska tro den undersökning som DN till min stora förvåning låtit genomföra. De jämför elevers resultat på nationella proven med deras Pisa-värden  och intervjuar också ett stort antal elever. Det visar sig att många elever som presterar mycket bra på nationella proven presterar dåligt på Pisa, och när de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio samtidigt som 12 nationella prov genomförs. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl till att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. De berättar om elever som svarade på måfå och frågar varför de ska göra prov helt i onödan.

Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Varför ska de anstränga sig för att skänka glans och ära åt Sverige i en tävling som inte har någon som helst betydelse för dem som individer?

Pisa är inte värdelös som mätare. Framför allt kan proven säga något om den svenska skolan om man jämför svenska elevers resultat mellan olika provomgångar. Det är emellertid inte så de främst har använts (vilket kanske inte är konstigt eftersom de är utformade för att möjliggöra internationell jämförelse och inte för intern, nationell dito). De braskande rubrikerna har handlat om att Sverige sjunker i den internationella rankingen. Paniken om att vi är sämre än andra länder. Tävlingen har varit viktigare än utbildningsmålen (som faktiskt ser olika ut från land till land). Det vore bra om vi kunde komma ifrån det nu.

Mer skolidrott, mindre tävlande

Eva-Lotta Uncategorized , , , , ,

I ett upprop kräver ett stort antal ledare och svenska olympier mer idrott i skolan. Det börjar bra, med hänvisning till att barn behöver röra på sig för en bättre hälsa, och de hänvisar till att också skolresultaten stiger för barn som börjar röra på sig mer. Men sedan spårar det ur: ”Läget är alarmerande, inte bara för individerna och samhället utan också för utvecklingen inom idrotten”. Och så kommer det. Barn måste få lära sig grunderna i att kasta, hoppa och springa så att de har det med i bagaget när de ska börja träna i en klubb, och kanske en dag får de tävla för Sverige i olympiska spelen. Varför, kvider jag, varför ska de förstöra sitt fina upprop genom att landa i tävlande? Hur svårt kan det vara att begripa att målet att få alla att vilja motionera rimmar dåligt med tävlingstänket? Varför kan det inte bara få räcka att röra på sig för att må bra och hålla sig frisk? Varför måste det alltid landa i möjligheter att visa sig bättre än andra?

Jag tyckte om idrotten i skolan. För mig var den en stunds frihet från de teoretiska lektionerna, som jag i väldigt hög utsträckning betraktade som tråkiga. Men så var jag också duktig på skolidrotten. Jag tillhörde dem som begåvats med en kropp som passade för den sorts idrott (som jag minns det mycket friidrott, bollspel och gymnastik) som vi sysslade med. Jag gick ut både grundskola och gymnasium med högsta betyg. Jag berättar det eftersom den som har kritiska synpunkter på skolidrott ständigt misstänkliggörs: det är väl för att hon var obegåvad själv som hon är negativ! Men jag var inte dålig, och jag tyckte om skolidrotten. Jag är kritisk ändå.

Samtidigt undrar jag: ska det verkligen ha betydelse hur duktig man är? Varför ska ens upplevelser av skolidrott vara mindre värda om man vantrivdes på grund av svårigheter? Är inte det i själva verket ännu ett bevis för att ämnet historiskt varit problematiskt, och bidragit till att fostra oss till att förakta svaghet?

Hälsa och idrott, heter det nu. Vi behöver röra på oss för att må bra så visst finns det en koppling mellan hälsa och idrott. Men om man mår psykiskt dåligt av att behöva prestera fysiskt inför andras ögon, hur hälsosamt är det då? Och hur bra för folkhälsan är det att många får sådan avsmak för att röra på sig, och sådan misstro inför den egna kroppens förmåga att prestera, att de skyr motion? Jag känner många, många som avskytt skolidrotten, och som först i trettioårsåldern upptäckt att de faktiskt mår bra av, och tycker om att röra på sig. Borde inte det målet vara mycket viktigare?

Mätandet och jämförandet, prestationshetsen och det ständiga tävlandet är för många ett hinder från att utveckla ett positivt förhållande till motion och till sin egen kropp under sin skoltid. Läroplanerna idag stadgar att för yngre barn ska idrotten främst handla om lek och dans. Det är bra, men varför kan det inte få vara så även för de äldre barnen?

I morgon är det EU-val och jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på

Eva-Lotta Uncategorized , , , ,

” ‘Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar’ stod det i TT-artikeln 2005. Inte nu längre. Den briserar framför våra ögon.”

Så skriver meteorologen Pär Homlgren i en debattartikel i UNT. Gränsen för där en tvågradig uppvärmning av vår värld blir oundviklig är snart uppnådd. Det betyder emellertid inte att det är för sent att göra förändringar. Vi måste inte bara spela vidare medan Titanic sjunker.

I morgon går jag och röstar i EU-valet. Det finns så oerhört mycket som behöver bli bättre i världen men den långsiktiga möjligheten att överleva på stora delar av jorden är ändå grundläggande och det är den frågan som nu till sist avgör var min röst hamnar. Enligt Naturskyddsföreningen är det miljöpartiet och vänstern som har bäst miljöpolitik (och bland de borgerliga är det centern).

Jag älskar tanken på ett feministiskt parti i EU-parlamentet och gläds åt att det ser ut som att Soraya Post kommer in (inte minst också för att hon kommer kämpa för romernas rättigheter – Europas mest utsatta minoritet – jag intervjuar henne här), men min röst den här gången går till mp (som f ö också har en bra feministisk politik). 

 

Om Död på distans och tysta manifestationer

Eva-Lotta Uncategorized , , , , ,

Om någon undrar varför jag tycker det är så viktigt att barn lär sig att ifrågasätta och vara olydiga, och varför skolan bör träna barn inte bara i faktakunskaper utan också i empati och i att sätta sig in i andras liv och känslor så kan man gärna se den norska dokumentären Död på distans. Om drönarattacker i Pakistan, om dem som skjuts ner och dem som skjuter ner. Om att ta ansvar för sina egna handlingar och om att inte börja avhumanisera andra människor. Precis samma saker som jag skrivit om i min bok Resan från mörkrets hjärta.

 

Igår och idag har jag för övrigt deltagit i tysta manifestationer när Jimmie Åkesson torgtalat i min hemkommun. På båda ställena gick det lugnt och städat till och det kändes fantastiskt att se att så många vill visa att de vill att Sverige ska vara ett öppet och välkomnade land! De tysta manifestationerna är genialiska. Utan att störa, hota eller försöka hindra någon annan från att tala så visar man ändå tydligt sitt avståndstagande. Ingen hjälp till sd att bygga martyrskap och beskylla sina motståndare för extremism alltså. 

 

 

Romerna är Europas mest utsatta folkgrupp

Eva-Lotta Uncategorized , , , ,

EU har slagit fast att romer är vår kontinents mest utsatta och diskriminerade folkgrupp. Historikern Jan Selling har studerat antiziganismens mörka historia, som leder fram till en nästan lika förfärande nutid. Romska aktivisten Soraya Post, vill in i EU-parlamentet för att åstadkomma förändring.

I dagens Slovakien lever majoriteten av romerna i slumliknande ghetton, i åtminstone ett fall inhägnat av en mur. I flera länder utsätts romer för mord och mordbränder och i Bosnien är romer enligt lag förbjudna att kandidera till parlamentet och presidentposten. I Tjeckien sätts 30 procent av alla romska barn i särskola. I många europeiska länder är den politiska retoriken mot romer även bland etablerade partier mycket hätsk och rentav uppviglande. En företrädare för det ungerska partiet Jobbik har föreslagit att romer ska stängas in i läger till skydd för allmänheten.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter har slagit fast att de tio miljoner europeiska romerna är vår kontinents mest utsatta och diskriminerade folkgrupp. Historien av förföljelse och fördrivning har pågått ända sedan romerna kom vandrande från Indien till Europa på 1000-talet. Jan Selling, historiker vid Uppsala universitet har skrivit boken Svensk antiziganism och nästa år kommer även boken Antiziganism, what’s in a word?, med internationell utblick. Han menar att det finns en utbredd europeisk föreställning om att romer har sig själva att skylla när det gäller förföljelse och fattigdom och att de är kriminella. Gamla fördomar väcks också lätt till liv. Han tar den blonda grekiska flickan som påstods vara kidnappad av romer, som exempel:

– Det är en medeltida myt att romer stjäl barn och historien fick snabb spridning i Europa, säger han.

Att romerna själva utsatts för förföljelse och övergrepp vet vi mindre om. Jan Selling berättar om ett stycke okänd historia: i Rumänien kunde romer hållas som slavar ända fram till 1855. Människor såldes och tvingades till arbete på precis samma sätt som i USA under samma tid.

– Detta är något som romerna själva inte så gärna talat om. Det är ett fruktansvärt övergrepp som lett till traumatisering av en hel folkgrupp.

Och övergreppet fortsätter få konsekvenser även i nutid:

– Hos många rumäner finns fortfarande en slags slavägarmentalitet och en syn på romer som ett mellanting mellan boskap och människor, säger Jan Selling.

När slaveriet upphörde lämnade många romer landet och en stor andel av de svenska romerna härstammar från denna utvandrargrupp.

Människohandel och misär

Bilden av ett Europa där antiziganismen finns i alla läger och sitter djupt i breda folklager delar Jan Selling med Soraya Post. När vi pratar på telefon har hon just lyckats gå vilse i Stockholm, på väg till en intervju med DN:s stjärnreporter Niklas Orrenius. Soraya Post beskriver sina dagar som snurriga och uppmärksamheten som ”helt sjuk”. Hon är förstanamn på Feministiskt initiativs EU-vallista och har en hektisk tid med intervjuer och möten.

Soraya Post har de senaste decennierna ägnat mycket tid och kraft åt att organisera romer i både Sverige och Europa, och driva romska frågor på olika plan. Hon är ordförande för International Roma Women Network, som hon var med och bildade 2003, och vice ordförande för European Roma Traveller Forum, som är en fristående organisation men har ett partnerskap med Europarådet (som är en mellanstatlig samarbetsorganisation vars syfte är att värna de mänskliga rättigheterna i Europa). Hon anser att det saknas en europeisk politisk vilja att förändra:

– Politikerna fortsätter prata om romer som ett problem i stället för att se strukturerna som problemet. Fördomar gör det mycket svårt för romer att komma in på arbetsmarknaden och bli accepterade som fullvärdiga medborgare.

Romer mer synliga

I egenskap av sakkunnig och representant för de båda organisationerna har Soraya Post gjort flera resor för att se romers utsatthet i Europa. Hon berättar om barn som våldtas, människor som säljs för prostitution och organhandel och familjer som sedan generationer saknar id-handlingar och därför utestängs från skolgång och sjukhusvård. I Rumänien mötte hon en trettonårig flicka som tvingats föda barn i kloakerna.

– Hon var så drogad av klister att hon inte känt när råttor gnagt på hennes kropp, berättar Soraya Post.

De senaste åren har EU:s fria rörlighet fört med sig att östeuropeiska, i huvudsak romska, tiggare kunnat ta sig till Väst- och Nordeuropa. Det gör att romernas situation blivit mer synlig.

– Kanske kan det faktiskt leda till något positivt, beroende på utfallet i EU-valet. Det kan bli till ett uppvaknande vad gäller mänskliga rättigheter. Men om de högerextrema grupperna i parlamentet växer så kan det också gå rent åt helvete, säger Soraya Post.

Marshallhjälp till romer

Jan Selling menar att den nödvändiga uppgörelsen med förföljelserna av romer ännu inte har ägt rum men ser åtminstone en början till bearbetning:

– Sedan millennieskiftet har minoriteters rättigheter i Europa börjat komma upp på agendan och man har påbörjat försök att utreda vårt antiziganistiska förflutna, säger han.

I Tyskland har den romska medborgarrättskampen varit starkt kopplad till minnena av nazismens övergrepp. Först 1982 erkände Västtyskland att också romerna varit utsatta för ett folkmord under Tredje riket och 2012 invigdes ett centralt minnesmonument framför riksdagshuset i Berlin. I Sverige har vi nu fått en vitbok om de 1900-talets svenska övergrepp och en kommission som ska kartlägga och motarbeta dagens antiziganism. I Norge har man förordnat en sanningskommission och inrättat ett museum och en kulturfond för att uppmärksamma resandefolkets historia.

Fortfarande är antiziganismen emellertid spridd och accepterad i hela Europa och EU-pengar som var avsedda som stöd för romer når inte fram. I bland annat Ungern växer föraktet och syndabockstänkandet. Jan Selling vill gärna se en slags marshallhjälp till Europas romer.

– Det behövs både medel för sociala projekt och upprustning av bostäder, hjälp till utbildning för romerna och sanktioner mot de regeringar som motsätter sig att hjälpa romerna i sina länder, slår han fast.

Jag är problemet – prata med mig!

Om Soraya Post kommer in i parlamentet kommer hon att driva att EU-länder som inte tar hand om sina egna medborgare och inte följer medlemskriterierna och de stadgar som ligger till grund för unionen, ska pressas med hjälp av ekonomiska sanktioner. Hon vill också att de ska kunna uteslutas ur unionen om de fortsätter missköta sig vad gäller de mänskliga rättigheterna.

– Det behövs diplomati men också mer kontroller och påföljder säger hon.

Hon vill också att särskilda kommissionärer för jämställdhet och för diskriminering ska tillsättas.

– Det är så viktiga områden att det inte räcker att de hanteras integrerat i andra kommissionärers uppdrag.

Själv är hon laddad inför att ta sig an Bryssel.

– Jag har sprungit i korridorerna där i så många år och känner mig redo för parlamentet. När frågor som rör romer kommer upp ska jag ställa mig upp och säga ’jag är problemet, ni kan prata med mig!”.

På Genus.se idag.

 

Om ondska och godhet på Vetenskapsfestivalen

Eva-Lotta Uncategorized

På lördag pratar Brian Palmer och jag på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Kom gärna och lyssna! Kl 15-16 på Stadsbiblioteket.

”Från massmördare till hjälte -om ondska och godhet

Vad får normala människor att ibland begå grymheter och övergrepp på andra människor, och vad får oss att istället begå goda och hjälpande handlingar? Vad utmärker de modiga människor som vågar visa civilkurage och själva riskera livet för andra? Författarna Brian Palmer och Eva-Lotta Hultén pratar om godhet och ondska utifrån sina senaste böcker. ”

 

 

Idrotten slukar och förbrukar

Eva-Lotta Uncategorized , , , , , , ,

’Minns ni Charlotte Kallas spurt?’ ’Kommer ni ihåg hur det såg ut när Tomas Brolin bröt foten?’ ’Hörde ni att Karolina Klüft tävlade trots en svår stukning – och vann?’ Idrottarna är föremål för vår tids hjältedyrkan och deras bravader blir till myter vi berättar för varandra. Den sedelärande knorren: kämpa tills du stupar för ditt lags eller lands ära, och till folkets underhållnings fromma.

Den klarast lysande stjärnan på den svenska hjältehimlen idag är kanske Zlatan Ibrahimovic. För några år sedan hyllades hans självbiografi Jag är Zlatan i alla tonarter. Mitt intryck av honom var det av en aggressiv diva och läsningen erbjöd ingen annan bild. Det är ett oupphörligt skrytande och egoboostande boken igenom. Zlatan slåss, hotar och förtrycker och verkar inte se några större problem med det. Det ingår i hans stil, det är en del av fotbollen, andra förtjänar vad han utsätter dem för.

Nu har Zlatans barndomsvän Tony Flygare också kommit ut med en självbiografi, författad tillsammans med journalisten Daniel Nilsson-Padilla. En gång var jag större än Zlatan lyder titeln och boken är ett frosseri i Zlatananekdoter, men också i självförhärligande och självömkan. Tony Flygare spelade som tonåring i Malmö FF och ansågs som en mer lovande spelare än kompisen Zlatan. Det var honom klubben satsade på och det gick bara bättre och bättre. Tills det plötsligt började gå sämre och sämre. Enligt Tony Flygare började det med att han frystes ut som artonåring, efter en missad straffspark i en avgörande match, och han flyttades ner från a-laget till ungdomslaget. När hans agent försökte hitta möjligheter i andra lag vägrade Malmö FF att släppa honom. Ett antal skador och vändor i olika smålag senare befann sig Tony Flygare på samhällets botten i stället för i något välrenommerat lag ute i Europa. Alltför illa rustad för en verklighet utan hjälteskap spelade han bort sina pengar, blev hemlös och pantade flaskor för att kunna köpa mat.

Tony Flygare och Zlatan Ibrahimovic verkar vara av samma skrot och korn och deras böcker är skrivna i liknande stil. På så vis blir det tydligt att stark vilja, stor talang, beredskap att offra allt och en extrem kärlek till fotboll lika gärna kan leda till rännstenen som till framgång. Det är en bild som går dåligt ihop med de där myterna men som antagligen är minst lika sann – och mycket viktigare att berätta. För vad är det egentligen vi fostrar våra unga till inom idrotten?

Frekvent påstås sportande skapa gemenskap och göra unga till socialt kompetenta människor. Enligt Stefan Wagnsson, doktor i idrottsvetenskap vid universitetet i Karlstad, stämmer inte det. Hans studie Föreningsidrott som socialisationsmiljö: en studie av idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling bygger på enkätsvar från sammanlagt över tusen elever mellan 10 och 18 år. De visar att idrottande tioåringar begår fler prosociala handlingar (som att hjälpa andra eller försöka förbättra stämningen) än ickeidrottande, men skillnaden är liten. Vid tretton års ålder är skillnaden utraderad eftersom idrottarna sjunkit till ickeidrottarnas nivå. En slutsats man skulle kunna dra av det är att ”prosociala barn” i större utsträckning söker sig till idrotten, som efterhand tyvärr bidrar till att ta det ur dem. När det gäller antisociala handlingar syns inte några skillnader att tala om men det är värt att notera att om man är resultatorienterad så ökar risken för antisociala handlingar. Och idrotten är som bekant i hög grad just resultatorienterad, mer så ju äldre man blir.

Enligt Wagnssons studie slutar många unga att idrotta för att de inte trivs med kompisarna, upplever för hög press att prestera, inte tycker om sin tränare, inte anser sig vara tillräckligt duktiga eller för att det är för dyrt. Wagnsson skriver: ” Idrottsmiljön kan (…) ses som en social selektionsarena, där barn och ungdomar som inte har de dispositioner som eftersträvas inom idrotten eller i en specifik idrottsgren sorteras ut. Kvar inom idrotten blir då de barn och ungdomar som enligt det rådande sociala fältets norm-, regel- och värderingssystem, har de rätta egenskaperna.”

Idrotten riskerar alltså att göra unga till sämre människor och selektera bort alla som inte passar in i de snäva ideal som råder.

Visst går det att vara fokuserad på prestation och resultat och samtidigt vara empatisk men det går inte att bortse från att idrottande för väldigt många unga i praktiken innebär en träning i att se andra förlora eller sorteras bort och bli ledsna – och lära sig strunta i det. Idrotten introducerar oss i att utnyttja andra för att själva nå så långt som möjligt och visar inte sällan att om du är en tillräckligt framgångsrik så är det okej att bete sig illa. Den som inte själv är stjärna, och inte heller är en tillräckligt bra hjälp för de duktigaste att nå bra resultat, riskerar att förr eller senare obarmhärtigt hamna utanför, för att så småningom antingen tröttna på idrott eller frysas ut. Jag kan rekommendera Utbildningsradions serie Idrottens himmel och helvete (går att hitta på deras web) för den som vill ta del av mer i ämnet.

I en värld som bygger hjältar finns också alltid förlorare. Om dem skrivs sällan böcker och där utgör Tony Flygares bok ett intressant undantag. Men vem hade velat läsa om hans historia inte kunnat speglas i Zlatans? Och vem kommer någonsin skriva historien om den som kastats på sophögen redan som trettonåring? Idrottshjältarnas väg mot toppen kantas av barn och unga som inte dög, som tvingades sluta på grund av svåra skador eller som slogs ut av den allt för stora psykiska pressen. Så vad gör egentligen idrotten med vår människosyn och vår interaktion med andra? Uppväger verkligen en Zlatan Ibrahimovic en Tony Flygare, eller alla ledsna och utsorterade barn och tonåringar?

Idrottens värld slukar och förbrukar unga. Har man enorm tur i kombination med en enorm skicklighet kan man bli en Zlatan men oddsen för det är försvinnande små. Risken att bli utspottad, nedtrampad eller lämnad åt sitt öde är betydligt större och det behöver vi diskutera mycket, mycket mer.

Almedalen i sommar

Eva-Lotta Uncategorized

Nu har jag bokat biljetter och kommer befinna mig i Visby kvällen 1 juli till tidig morgon 4 juli, under Almedalsveckan. Jag kommer delta i två seminarier, om civilkurage respektive bildning, tillsammans med bland andra Brian Palmer.

Om någon tror sig vilja träffa mig eller använda mig i fler sammanhang under dessa dagar så mejla mig gärna på eva-lotta.hulten (@) telia.com.

Jag är egentligen lite skeptisk till sådan här gigantiska mingelpartyn där alla försöker överrösta varandra men samtidigt ska det bli spännande att se det hela, och om det kan ge något. Det lär gå att hitta många intressanta programpunkter med duktiga föreläsare. Och Visby är ju alltid fint!

Om näthat, arbetarklass och ett väldigt bra svar till Thente.

Eva-Lotta Uncategorized , , ,

Tidigare i veckan skrev DN:s Jonas Thente en text där han förklarade näthatet med att manliga arbetare inte är tillräckligt lyssnade till. Jag tänker inte länka eftersom jag tycker den blivit tillräckligt delad som det är.

Jag såg många problem med hans text. Bland annat störde jag mig på att han ogenerat jämställer ”arbetare” med ”man” och ”fördomsfull och hotfull” med ”arbetarman”.

Thente har fått en hel del mothugg redan men det jag tycker varit vassast och klokast hittills är Marie Demkers, i gårdagens GP. Hon skriver  bland annat:

”Gruppen näthatare vill göra sin röst hörd, de vill bli lyssnade på och det har de alltid velat – samma personer skrev antagligen förr arga insändare och förde långa monologer på föreningsmöten. Och de blir lyssnade på. Men det räcker inte. De säger att ”vi” inte lyssnar – men de menar att ”vi” inte gör som de vill.

Och a propos bortsorterade ur debatten – när talade vi om kvinnliga pensionärer över 80 år? När talade vi om småbönder? När talade vi om unga mammor? En del grupper är så bortsorterade att de inte ens tycks existera, vare sig för Thente eller någon annan. Vår demokratis problem är att extrema röster – drivna av misogyni, homofobi, islamofobi, antisemitism och auktoritära värderingar – får oproportionellt stort utrymme i debatten.”

Läs den!

Generellt behöver vi i medierna och i politiken bli bättre på att lyssna på alla i vårt samhälle, men om folk inte kan framföra sina åsikter på ett anständigt vis så får de öva hemma på sin kammare tills de kan det. Det är ingen rättighet att bli lyssnad till om man ljuger, förvränger, kränker och hotar. Som jag ser det så är åtminstone en del av problematiken att alldeles för många män tycks tro det. Det får inte bli så att vi låter de som gapar högst och är mest skrämmande sätta agendan, och tycker synd om dem när de sedan också gapar om att de inte hörs tillräckligt.

Filosofisamtal i stället för straff

Eva-Lotta Uncategorized , , , , , , , ,

För några år sedan besökte jag ett filosofisamtal för barn på Södra teatern i Stockholm.

I en ring resonerade ett femtontal barn mellan nio och tolv år om rättvisa utifrån en kort historia om fyra barn som hittat en värdefull ljusstake som de alla ville ha. Samtalet var engagerat och animerat och barnen pratade ofta i mun på varandra.

”Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den”, slog en flicka fast. Ett annat barn föreslog att de kanske kunde turas om att ha ljusstaken, medan flera andra tyckte att den som hade minst saker innan borde få den.

Kursledare för samtalen var Liza Haglund. Hon är filosof vid Södertörns högskola och har skrivit flera böcker om filosofi för både barn och vuxna. Tillsammans med Anders J Persson och Isak Benyamine är hon också redaktör för nyutkomna antologin Att slippa tänka själv. Filosofiska samtal som undersökande gemenskaper i skolan. Inom projektet Ung filosofi i skolan och genom högskolekursen Kritiskt tänkande kring värdegrundsfrågor har de hjälpt lärare att komma igång med filosofisamtal med elever.

I samtalen tränas barnen till att tänka självständigt, våga ifrågasätta normer och inte minst att se sitt eget ansvar. Idéer ställs mot varandra och deltagarna får övning i att ta ställning till argument och bilda sig egna uppfattningar, med varandra och läraren som bollplank.

Ett exempel på en historia som tas som utgångspunkt för samtal:

”Roy ser en blödande man i vägkanten. Han är rädd om sin nya bil och kör därför förbi och lämnar honom där. Väl hemma öppnar Roy ett brev från Röda korset. Det berättar om en naturkatastrof i Afrika och Roy ombes att skänka 500 kronor för att rädda en familj från svält. Han slänger brevet i soporna. Vilken av handlingarna är värst?”

Eleverna uppmuntras också i samtalen att själva komma med funderingar som kan utgöra ämnen för diskussioner i gruppen. Det kan bli frågeställningar som ”Varför knarkar människor?” och ”Vad är en vän?”.

Lärarens roll är att i sokratisk tradition fördjupa samtalet med frågor och skapa förutsättningar för intellektuell och moralisk utveckling.

Under filosofisamtalet på Södra teatern var Liza Haglund noga med att se till att alla kom till tals. Rundor, då alla fick prata utan att bli avbrutna, varvades med fri diskussion genom handuppräckning. Hon återkopplade flitigt till vad barnen framfört tidigare och bad dem upprepa vad andra sagt, men med egna ord. Hela tiden uppmuntrade hon dem att ställa frågor till varandra.

Metoden anknyter förutom till Sokrates också till sociologen Jürgen Habermas tankar om deliberativ demokrati, eller samtalsdemokrati, som handlar om att skapa sammanhang där det inte finns någon kamp om makt och gruppens tänkande kring samhället kan utvecklas i ett samspel.

I höstas kom boken Den barnsliga relativismen. Intellektuell dygd eller lättja?, av filosoferna Ragnar Ohlsson och Kian Sigge. Också den handlar om filosofisamtal för barn och är en fördjupad granskning av både vad filosofisamtalen kan ge och vilka konkreta problem som kan uppstå i klassrummen. Författarna visar att filosofisamtal har goda effekter på barns lyssnande och tänkande och att flertalet lärare och elever anser att det är både utvecklande och roligt med filosofisamtal – men också att det finns de som tycker det är obegripligt eller tråkigt. En del lärare upplever det som svårt att få igång samtalen eller att lyckas fördjupa dem.

Arbetet med filosofisamtal i skolan är ännu bara i sin linda och lider av barnsjukdomar som bland annat har med bristande vana hos lärare och elever att göra. Upplägget kan och behöver utvecklas vidare och det är så klart en krångligare process än att införa mer tvång och hot i undervisningen.

Nyligen tillsatte utbildningsminister Jan Björklund en utredning som ska titta på hur skollagens disciplinära åtgärder – kvarsittning, utvisning ur klassrummet, skriftlig varning, avstängning och beslagtagande av föremål – har implementerats ute på skolorna. Det vittnar om att orsaken till den bristande arbetsron främst anses vara barns illvilja och brist på lydnad.

Kanske går det att i stället betrakta skolans ordningsproblem som en naturlig följd av att en gammaldags auktoritär stil inte längre vare sig fungerar eller går ihop med hur läroplanen stadgar att man ska arbeta i skolan.

Skolan bör inte bara ses som en plats att förvara barn – och samtidigt förvandla dem till framtida produktionsenheter – utan också som ett sätt att bygga ett samhälle.

Vi behöver inte fler anpassliga människor, utan sådana som kan lyssna, tänka själva, fatta välgrundade och moraliska beslut och använda logik och resonemang för att ifrågasätta både sig själva och andra. Som en elev intervjuad i boken Att slippa tänka själv uttrycker det:

”Det har väckt djupare tankar i mig och jag kan ofta gå och tänka på det vi diskuterat i filosofin. Man lär känna sig själv genom sina tankar och lär sig inse vart man står i olika frågor. Det gav mig mycket att lyssna på andras åsikter.”

I jakten på ett gott arbetsklimat för eleverna kan filosofisamtal kanske bli en mer angenäm, hållbar och långsiktig lösning än hot om straff.

 

I Obs i P1 igår.