46 procent av de sjuksköterskor som tillfrågades i en amerikansk studie svarade att det hänt att de gjort vad en läkare sagt åt dem trots att de trodde att det kunde ha negativ effekt på patienten. Ansvaret för de skadliga följderna lade de lydiga sköterskorna helt på läkaren.

På Sahlgrenska sjukhuset har en patolog de senaste åren gjort alltför milda bedömningar av ett stort antal cancerprover. I korridorerna har det enligt medieuppgifter glunkats om att allt inte stod rätt till men ingen av hans medarbetare har ifrågasatt öppet. Ett stort antal sjuka har friskförklarats, med mycket allvarliga konsekvenser.

Sedan barnsben vänjs vi vid att en hierarki alltid är i funktion. Även om vi gärna vill föreställa oss att vi är fria individer med bestämmanderätt över oss själva är vi en del av hierarkin och reflekterar sällan eller aldrig över vilken betydelse det har för vårt agerande i olika situationer. Med självklarhet låter vi även som vuxna den som är (eller utger sig för att vara) auktoritet på ett visst område bestämma. Bara alltför lätt släpper vi vårt personliga ansvar, anpassar oss, tiger eller lyder. Få vill vara den som är så besvärlig eller oartig att man påpekar att kejsaren är naken.

Så stark är vår tendens att böja oss för auktoriteter eller lyda även mot bättre vetande att den kan få oss att riskera våra egna liv. Vid en genomgång fann amerikanska National Transportation Safety Board att så stor andel som 25 procent av alla flygolyckor i USA kan bero på en alltför hög lydnadsgrad gentemot kaptenen från förstepiloten. Analyser av bandinspelningar från cockpit visar att somliga förstapiloter helt enkelt inte klarar av att tillräckligt tydligt påtala för kaptenen när han eller hon gjort en allvarlig felbedömning. När kaptenen vägrar ta till sig vad piloten har att säga leder det till osäkerhet som får piloten att börja ifrågasätta sina egna bedömningar och visa en undfallande osäkerhet i stället för att hålla fast vid vad hen vet är riktigt.

En alltför hög lydnadsgrad eller underdånig respekt är alltså farlig – och inte bara för oss som enskilda individer utan också på samhällsnivå. Det finns de som menar att det som allra mest förenar Tyskland på 30- och 40-talen och Rwanda på 90-talet är att båda ländernas kulturer var extremt hierarkiska, lydnadsinriktade och byråkratiserade. Med folkmord som följd.

Det skulle kunna gagna samhället på många sätt om samtalet om hierarki, lydnad och ansvar hölls mer levande på våra arbetsplatser.

Som krönika i GP idag.

Läser i DN en debattartikel om en ny kunskapsmätning och blir först lite matt men sedan glatt förväntansfull. PIAAC ska studera vilka färdigheter den vuxna befolkningen i ett antal OECD-länder besitter. Det kan ge ett bra underlag för att resonera vidare kring vilken typ av skola som förbereder bäst för livet. I skoldebatten har det ofta framställts som att höga resultat på kunskapsmätningar är skolans mål och länder som presterar bra på PISA har framhållits som föredömen. På DN debatt skriver nu två av de svenska forskare som är involverade i PIAAC bland annat:

”Att PIAAC omfattar i stort sett samma länder som PISA innebär att vi kommer att kunna se om länder som lyckas bra i PISA också får bra resultat i PIAAC. Ett land som blir särskilt intressant att studera är Finland. Det finska utbildningsväsendet framhålls ofta som en förebild för det svenska, på grund av Finlands mycket goda resultat i PISA. Om det visar sig att det går lika bra för Finland i PIAAC som i PISA, finns det all anledning följa Finlands exempel. Men om Finland gör sämre ifrån sig i PIAAC än i PISA finns det skäl att närmare tänka över vilka åtgärder som bör vidtas.”

Jag inser att det PIAAC ska försöka mäta är väldigt komplicerade saker och att det kommer bli svårt att få fram pålitliga mätresultat som inte går att anklaga för att vara ideologiskt styrda men ansatsen är god. Jag vågar hysa åtminstone en liten förhoppning om att resultaten ska bredda debatten och få in frågorna om vad kunskap är, vad den ska vara bra för och vad syftet med att gå i skolan egentligen är.

Den svenska läroplanen är starkt influerad av John Deweys tankar. Under rubriken ”grundläggande värden” skriver man bland annat att ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Det står också mycket klokt om likvärdighet, hänsyn till varje elevs förutsättningar och behov, möjligheter till inflytande och ansvar för eleverna och vikten av lek, sammanhang och lust att lära. Det är alltså inte skolans styrdokument det är fel på utan dess praktik.

Den allmänna folkskolan inrättades en gång som ett disciplineringsorgan för folket. Genom skolgång skulle alla barn lära sig att frukta gud och överheten. Arvet från den skoltraditionen lever fortfarande kvar i skolans strukturer. En barnsyn som går ut på att barn behöver tuktas och ska lära sig att lyda har också stort utrymme i det kollektiva medvetna. Parallellt med att personer som Jesper Juul och Lars Gustafsson tar plats med sin humanistiska syn på barn ges också repressiva metoder som skamvrår, time-out, betyg och kvarsittning stort utrymme i media, i föräldrautbildningar och i skolans praktik. Att manipulera barn med belöningar och bestraffningar anses av många vara normalt förfarande.

Ingen kan förneka att skolan har en oerhört viktig roll i formandet av vårt samhälle och för barns inträde i en värld utanför familjen. Få är nog heller beredda att säga annat än att det också bör vara så. Men det finns anledning att fundera över hur vi närmar oss det faktum att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Synen på hur skolan bör utvecklas och eleverna bemötas beror starkt på om det är rättighets- eller skyldighetsperspektivet som sätts i centrum. En skola som framför allt ser lärande – och närvaro – som en skyldighet bygger på en annan barnsyn än den skola där lärande är en rättighet.

I pliktskolan är det helt i sin ordning att domptera barn och tvinga dem till underkastelse med hjälp av repressiva åtgärder som betyg i unga år och kvarsittning som förvandlar skolans lokaler till ett fängelse (och lärande till ett straff). I en sådan skola ser ingen några problem med att eleverna tycker att lärande är tråkigt. Ansvaret för de svårigheter eleven upplever läggs på barnet självt – han eller hon har inte i tillräckligt hög grad anpassat sig till de krav och förväntningar som ställts upp långt ovanför elevernas huvuden.

I en rättighetsfokuserad skola ligger i stället ansvaret för barnets lärande på skolan, som måste anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet som anpassas efter dem som vistas där: barnen. Det kan låta som ett klassiskt nyliberalt förhållningssätt där eleven blivit en kund och lärandet en vara som ska tillhandahållas utifrån efterfrågan men är i själva verket något helt annat. Det är inte föräldrarnas eller den i framtiden vuxne elevens efterfrågan på en matnyttig utbildning som skolan levererar utan rätt stimulans och meningsfullhet i stunden.

Den amerikansk-israeliske professorn Aaron Antonovsky har myntat uttrycket KASAM, som ska utläsas ”känsla av sammanhang”. Antonovsky utvecklade sin teori på det socialmedicinska området. Han kunde konstatera att människor som i hög grad känner KASAM har en bättre hälsa än dem med lägre känsla av sammanhang. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är de tre nyckelkomponenterna i KASAM. Samma faktorer har också visat sig ha stor betydelse för vår förmåga att lära in. Om vi både mår bra och lär bra av känslan av sammanhang borde inget hindra oss från att satsa på en skola där individanpassning och meningsskapande sätts i centrum. Ändå är det betyg och tester som är på allas läppar.

Under våren har en ny omgång av serien Klass 9A sänts på SVT. Elever och lärare på Mikaelsskolan i Örebro fick under en termin hjälp av några duktiga pedagoger utifrån med att höja elevernas betyg. Tittarna fick se hur de ordinarie pedagogerna lärde sig hur de kan förbättra sin undervisning och utveckla sitt bemötande av eleverna. Alla tycktes gå in i projektet med de bästa intentioner och serien erbjöd goda chanser till en ökad förståelse för att god undervisning handlar minst lika mycket om att bygga relationer som om att kunna förmedla ett ämnesinnehåll. Men efter att ha sett tre avsnitt betvivlar jag att serien kommer bidra till det jag anser mest angeläget: att ramarna vi ställt upp runt skolan ruckas. Målet är satt: höga betyg – inte mer demokratiska människor med större förmåga att känna empati eller lust att arbeta för en bättre värld. Och formerna ligger fast: varje ämne prydligt sorterat för sig, i tydligt avgränsade arbetspass på fasta tider och utifrån ett uppifrån beslutat innehåll. Det finns gränser för hur långt man kan nå med en sådan skola.

Det krävs något mer och mycket mycket svårare än nya styrdokument eller kursplaner i skolan, det krävs att en ny barnsyn får fullt genomslag i samhället. Vi måste sluta se på barn som små datamaskiner som ska proppas fulla med kunskaper som de kan plocka fram som vuxna och vi måste börja betrakta dem som samhällsmedborgare med egna rättigheter redan från födseln. Det krävs av oss vuxna att vi ser och erkänner att barns intressen inte alltid sammanfaller med de vuxnas – vare sig föräldrarnas, lärarnas eller de framtida arbetsgivarnas – och att vi ger dem reella möjligheter till inflytande. Det i sin tur kräver en skola där barnen också tränas i att identifiera sina behov och i att utöva inflytande.

I en rättighetsinriktad skola har de vuxna med självklarhet en skyldighet att göra skoldagen begriplig, hanterbar och meningsfull (och i den bästa av världar ser de det också som ett privilegium att få göra det). Man strävar varje dag efter att göra lärandet meningsfullt här och nu och man är aktiva utövare av demokrati.

Just nu blåser i stället vindar som vill skapa en skola som är extremt reaktionär – en där unga människor ska dompteras och manipuleras till underkastelse och likriktning snarare än frigöras och lyftas till utveckling. I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter. Det finns inga kända motsättningar mellan djupa och breda kunskaper och sådant som medbestämmande, individualitet, empati och nyfikenhet, tvärtom – sådant främjar inlärningen. I stället framställs det som att allt som gör skolan lustfylld och verkligt utvecklande skulle vara flummigt. Det är en djupt okunnig (för att inte säga just flummig) och starkt barnfientlig inställning. En skola som alltför ensidigt fokuserar på mätbara faktakunskaper och på framtida nytta är ett institutionaliserat barnaplågeri. Som väl är finns många kloka skolledare, lärare och andra vuxna som gör motstånd i sin praktik men det är hög tid att höja rösten för ett mer barnvänligt – och i förlängningen människovärdigt – samhälle.

Även Karin Bojs på DN har hört Kurt Fischer prata och reflekterar klokt kring behovet av att ta till sig den forskning som faktiskt finns kring lärande och anpassa undervisningen efter resultaten.

 ”Att bedöma elevers kunskaper bara med hjälp av prov är som att bedöma en bil bara utifrån vad den presterar på en tävlingsbana.” Orden är Kurt Fischers. Som professor i neurovetenskap vid Harvard university är han inriktad på lärande och menar att neurovetenskapen kan bidra till att avliva ett antal kontraproduktiva myter; som att vi styrs av bara den ena av våra hjärnhalvor, att kunskap är något man enkelt kan ”pumpa in” i elevernas hjärnor och att prov är ett bra mätverktyg i kunskapssammanhang. Lärande och kunskap sker i ett sammanhang och prov kan bara mäta en liten del av allt lärande betonar Kurt Fischer. Han påpekar också att något av det viktigaste skolan kan arbeta med är att få eleverna att känna att det de lär sig är relevant för dem.

Kurt Fischer är inbjuden till den pågående Vetenskapsfestivalen och jag hör honom prata på seminariet Hjärnkoll på skolan – förändras undervisningen av ny forskning? Han avlöses av en panel av praktiker, skoltjänstemän och forskare. Johanna Lundell är rektor för uppmärksammade Nossebro skola som på bara några få år höjt sina elevers resultat från botten till toppen i nationella jämförelser. Det gjordes genom att titta på vad tillgänglig forskning säger om vad som fungerar. Det är underbart att höra att det går att vända en negativ situation med hjälp av kunskap.

I panelen sitter också Peter Honeth, statssekreterare vid utbildningsdepartementet och precis som när jag hörde honom prata förra gången så förklarar han att den pedagogiska forskningen är för kass för att ha någon relevans för skolan. Så okej, låt oss då i stället lyssna på den neurovetenskapliga. Som råkar visa på ungefär samma saker som den pedagogiska, i alla fall om man ska tro Kurt Fischer, och även Tommy Lagergren, chef för utvecklingsenheten på Skolverket. Om nu både den pedagogiska forskningen, forskningen om hur vår hjärna är uppbyggd och fungerar och dessutom skolans praktiker säger samma saker – varför går förändringarna av skolpolitiken i så stor utsträckning i motsatt riktning?

Under seminariet får vi deltagare också tid för att diskutera med varandra. Tillsammans med bland andra en skolpsykolog, en skolutvecklare och en lärare får jag prata om både drömmar och visioner om vad skolan skulle kunna vara och hur den borde arbeta, i den bästa av världar. Och om den absolut största bristvaran inom skolan: tid att reflektera, lära nytt och pröva nytt. Vad hjälper aldrig så mycket god forskning, inom vilken disciplin det vara må, om tid för pedagogernas eget lärande saknas?

Publicerad som krönika i GP idag.

För rapporten Först var det roligt, sen blev det tråkigt och sen vande man sig intervjuade forskarna Ingrid Pramling Samuelsson, Anna Klerfelt och Pia Williams Graneld barn om hur det var att börja i skolan. De flesta hade positiva förväntningar och verkade efter en termin också tycka att det var ganska roligt men det går att se ett tydligt mönster av att många av barnen blir alltmer styrda av andra i sina förehavanden. De insnävade möjligheterna förknippar de med att bli stora.  Förskolan innebar lek, frihet och valmöjligheter. Skolan är arbete, krav och olika former av villkor.  Att det skulle kunna vara annorlunda föresvävar dem inte. Frihet hör till småbarnsåren, att bli tillsagd vad man ska göra följer med att man blir större och börjar i skolan.

Några barn uttrycker också att det faktiskt inte varit särskilt kul att gå över från förskola till skola. Som Fredrika som förklarar att det först var roligt att börja i skolan, »sen så var det liksom inte roligt, man fick sitta still, sen så vänjer man sig vid det».

Kanske är det Fredrika uttrycker första steget i den utveckling som bara alltför många barn genomgår i skolan: de tappar sin lust att lära och sin motivation att gå i skolan men vänjer sig och ser det som normalt.

Pedagogikforskaren Joanna Giota är särskilt inriktad på motivationens betydelse för lärande och konstaterar att i förskolan är så gott som alla barn drivna av en inre motivation – de lär av lust och nyfikenhet. Redan i första klass har tio procent av eleverna övergått till att främst bli yttre motiverade – det vill säga att det är lusten att bli bekräftade och belönade av andra människor som driver dem. Sedan sjunker antalet inre motiverade hela vägen upp till nionde klass då majoriteten är främst yttre motiverade. Ju längre barn går i skolan desto mer styrda av andras förväntningar, belöningar eller bestraffningar blir de alltså.

Den svenska skolans styrdokument stadgar att eleverna ska ha inflytande över skolan och undervisningen. I Elevinflytande, svårighet eller möjlighet intervjuas lärare om elevinflytande. En lärare berättar:  »Sedan kan det komma elever med bra idéer som till exempel en hel dag med något ämne och så kan man känna att det låter bra, men så blir det inget mer. Då har man nästan dödat den initiativförmågan, ja jag hade en bra idé och vad hände med den – ingenting! Det tycker jag ofta händer att de kommer med bra, roliga idéer som vi inte riktigt kan verkställa eller har möjlighet, tid, ork eller så.» En annan säger: »om jag vore lika styrd som mina elever är i mitt arbete så skulle jag tycka att det var dötrist, det är ju faktiskt så.»

På många skolor är delaktighet och demokrati idag något man lär sig om, inte utövar själv, mer än under de ofta vuxenstyrda klassråden och elevråden. Under dem får eleverna tycka till om detaljer som inköp av nya fotbollar eller vilken mat som ska serveras på avslutningen. När jag i egenskap av kommunal skolpolitiker för några år sedan satt med på en skolas elevrådsmöte hade eleverna, som var mellan tretton och sexton år, fått frågor från rektorn som hon ville ha deras synpunkter på. Den mest brännande handlade om var skolans nya papperskorgar borde placeras. En av de saker de själva valde att diskutera var det faktum att skolan valt att ta bort pappershandukarna på toaletterna eftersom några elever spred runt dem i korridoren. Av mina allmänt hållna frågor framkom även ett par andra exempel på det som kallas kollektiv bestraffning och som är förbjudet att ägna sig åt i skolan. Det var enkelt att se att rektorn borde ha bett om elevernas synpunkter på helt andra saker än papperskorgar.

Självklart har jag också sett exempel som pekar i en annan riktning men tvärtemot intentionerna i skolans styrdokument upplever unga idag att deras inflytande i skolan minskar ju äldre de blir. En av de första åtgärder Jan Björklund vidtog var att stoppa de försök med mycket omfattande elevinflytande som prövades på ett antal gymnasieskolor runtom i landet. Lokala skolstyrelser med elevmajoritet hade inrättats på ett fyrtiotal skolor på initiativ av vänsterblocket 1996. När det löpte ut valde Björklund att avsluta utan utvärdering med motivationen att elever inte skall tillåtas bestämma över lärare. De lärare och rektorer som vill och aktivt försöker arbeta med elevernas möjligheter att utvecklas som självständiga, ansvarstagande demokrater arbetar i motvind.

Om man vänder sig till de pedagoger som varit nydanare, som exempelvis Maria Montessori, Loris Malaguzzi eller John Dewey, är det slående hur de samstämmigt ser på skolan som ett demokratiprojekt. Dewey skrev exempelvis: »Den grundläggande demokratiska friheten är tankefriheten och all den frihet till handling och erfarenhet som behövs för att skapa denna». Han menade att skolans uppgift är att hjälpa eleverna att ställa upp mål för sig och lära dem hur de kan förverkliga dem samt att kunna bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Sedd så blir skolan en plats där lärare handleder elever i att bli demokratiska, ansvarstagande och kreativa samhällsmedborgare och där dessa erfarenheter levs varje dag.

På en skola med alternativ pedagogik träffar jag Peter som går i åttan. Efter att ha vantrivts i sex år i en vanlig skola bytte han och när jag frågar vad som är bäst med hans nya skola utbrister han lyckligt: »Det är friheten! Här finns fan en sån enorm frihet alltså!»  Jag har träffat många elever som Peter, som i den vanliga skolan långsamt kvävts och förminskats. Jag har själv undervisat några av dem som lärarvikarie. De hänger håglöst med kompisar i korridoren eller ligger utslagna över bänkarna och tycks inte bry sig om vad som händer omkring dem. De har resignerat och något i dem tycks ha dött.

Utöver elever som Peter har jag också träffat många duktiga flickor med höga betyg vars enda drömmar tycks handla om att någon gång få lämna skolan och börja leva; de ska bara pressa sig själva några år till.  Jag var själv en av dem. Innan jag började i skolan var jag ett nyfiket, aktivt och temperamentsfullt barn. Efter tolv år  spottades jag ut som en tämligen apatisk nittonåring utan någon som helst önskan om att lära mig något alls. Det tog flera år innan nyfikenheten började återvända, och ett behov av att förstå samband och dra slutsatser om hur världen är beskaffad uppstod. Det som krävdes var utrymme för verkliga möten och samtal, tid att tänka en tanke till slut och att slippa tävlings- och prestationshets.

I många klassrum tycks tyvärr inte särskilt mycket ha förändrats sedan jag själv gick i skolan och fortfarande riskerar alltför många barn att få skolskador som kan ta decennier att reparera.

Är barn förslavade? I Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men slaveriet av barn är högst verkligt och består i ett undertryckande av deras självständiga tänkande och livsvilja och en stöld av deras tid och uppmärksamhet. Det sker inte hela tiden eller överallt, vare sig i skolan eller utanför, men vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Det krävs oerhört mycket av föräldrar och pedagoger för att klara att helt ställa sig över det. Jag är smärtsamt medveten om att jag själv hela tiden misslyckas. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

När det vuxna samhällets krav och förväntningar sätts före barns rättigheter och behov sker det oftast i välvilja – vi anser oss veta vad barnet behöver och agerar utifrån det. Vi förtränger att barnet är en individ i sin egen rätt med dagliga behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda »rätta» banorna. Har vi rätt att göra så? Och vad är det vi förlorar?

De senaste åren har jag flera gånger blivit uppringd av personer som arbetar med olika debattprogram i TV. De har varit stressade och har oftast velat att jag ska komma samma kväll eller möjligen dagen därpå. I rasande tempo har de förhört mig om vad jag har för åsikter och ibland har deras intresse svalnat snabbt: ”Okej … vi ringer upp dig lite senare” – vilket de sedan inte gjort. Men oftast är det jag som har tackat nej.

I debattprogram är diskussionen i sig för det mesta viktigare än relevansen i argumenten och att vara tvärsäker är den främsta merit en debattör tycks kunna ha. Allra bäst verkar det anses bli om man kan fixa fram två personer som tycker så olika som möjligt och få dem att börja bråka. Nästan vem som helst kan framstå som en idiot med sådana förutsättningar och nästan vilket ämne som helst kan reduceras till pajkastning.

Man kan jämföra med hur P1:s radioprogram Filosofiska rummet vanligen byggs upp. Två eller tre personer bjuds in till studion där en påläst och intresserad programledare både ställer frågor, lyfter hypoteser och själv deltar i samtalet. Ämnet står i centrum och genom sina kunskaper bidrar de inbjudna gästerna till att fördjupa, bredda och nyansera. Också i Filosofiska rummet kan gästerna ibland ha helt motsatta åsikter men alla tillåts prata till punkt och ingen kränker någon annan. Utgångspunkten tycks vara att lyssnarna är kloka personer som vill bli ännu klokare. Samtidigt förs samtalet hela tiden på ett sådant sätt att alla ska kunna förstå vad det handlar om, även när ämnena är svåra.

Debattprogram handlar mycket sällan om att vrida och vända på något ämne för att nå fram till nya insikter, eller om att fördjupa frågeställningar, de handlar om att göra bra TV. Och bra TV tycks av någon anledning i debattsammanhang närmast vara jämställt med att de inblandade är förbannade, avbryter varandra och är snajdiga på oneliners. Men jag är inte intresserad av bråk för bråkets egen skull och jag är inte intresserad av att bidra till att ”göra bra TV”. När debattprogrammen börjar utformas efter samma modell som Filosofiska rummet kanske det händer att jag tackar ja. Vårt samhälle behöver inte mer revirpinkande och gapighet utan mer samtal.

Som krönika i LO-tidningen i fredags.

I torsdags presenterade regeringen sin vårbudget och det ser ut som att jag kommer att få några hundralappar till i månaden att röra mig med. Det gör mig förbannad. 300 spänn mer i månaden är en väldigt dålig kompensation för att jag numera tvingas leva i ett samhälle där anslagen till kulturen ständigt hänger löst, svårt sjuka utförsäkras, förskola och fritids går på knäna och vi påstås inte ha råd med fungerande och modern tågtrafik.

Samma dag som vårbudgeten presenterades drog årets majblommeförsäljning igång. Pengarna som samlas in går till bidrag till bland annat glasögon, kläder och handikapphjälpmedel för barn vars föräldrar har knapp ekonomi. För mina extra pengar kan jag välja att köpa 25-30 stycken fina majblommepins i rosa och grönt och göra en samhällsinsats. Andra kan välja att köpa 50-60 majblommor att sätta på kavajuppslaget så det syns hur goda de är. Eller så kan de köpa sig några extra teaterbiljetter, ta bilen i stället för tåget eller skaffa barnflicka. För så valfritt och bra är Sverige. För oss som har pengar. Somliga kan välja om de vill vara generösa eller kulturella eller miljövänliga och andra kan välja att ansöka om hjälp från majblommeföreningen för att deras barn ska kunna se ordentligt.

För ett antal år sedan startades Skattebetalarnas organisation. Ej att förväxla med Skattebetalarnas förening (numera omdöpt till Skattebetalarna) vars mål är att ”alla ska få behålla mer än hälften av sin inkomst” – och som lyckats få ordet skattebetalare att framstå som närmast synonymt med ”gapig egoist”. Nej, skattebetalarnas organisation bildades för att lobba för höjda skatter. Ett antal vänner i Södertälje tröttnade på att Skattebetalarnas förening i valrörelsen -98 tagit sig rätten att tala för alla skattebetalare, som om alla ville ha längre skatter. De samlade in pengar till en annons i DN där man krävde höjda skatter. DN vägrade först att ta in den eftersom den inte låg i linje med tidningens åsikter men backade när de fick negativ publicitet i andra medier. Annonsen fördes in men tyvärr rann initiativet ut i sanden när orken tröt hos de inblandade.

Det känns som att det börjar bli dags att skaka liv i Skattebetalarnas organisation igen. För oss skattebetalare som hellre vill ha gemensam välfärd, blomstrande kulturliv och fungerande infrastruktur än mer pengar till dem som redan har tillräckligt. Majblommeföreningen gör ett gott jobb men jag skulle föredra att Sverige var ett land där barn inte måste tigga hjälp av ideella organisationer för att få en anständig levnadsnivå.

Denna krönika publicerades i GP förra veckan. Fick ett antal kommentarer (några per mejl till redaktionen) varav ett par handlade om att det visst går att behålla välfärden om man sänker skatten men använder resterande skatteintäkter mer effektivt. Det är möjligt att det går men i så fall föreslår jag att den sittande regeringen BÖRJAR med att effektivisera, och väntar med att sänka skatterna tills det är gjort.

Jag kan f ö rekommendera Sven-Eric Liedmans kloka bemötande av Zarembas artiklar.

En dag på gymnasiet trängde sig en kille från skolans coola gäng fram emellan mig och mina vänner. Jag fick en hård knuff i magen och ropade argt efter honom: ”Men URSÄKTA mig!” Jag minns så väl hans min när han vände sig om. Han kunde inte sett mer häpen ut om han upptäckt ett gäng myror med talförmåga på golvet där han just gått.

Vår tendens att dela in människor i grupper gör underliga saker med oss. Psykologiprofessorn James Waller visar i sin bok Becoming evil hur vi överskattar likheter inom vår egen grupp, likaväl som inom andra grupper, och att vi också grovt överskattar skillnader mellan grupperna. Vi får allt svårare att se de likheter som finns och ser också mer eller mindre automatiskt den andra gruppen som sämre. Detta illustreras väl av en studie utförd av den brittiske socialpsykologen Henri Tajfel. Han lät ett antal försökspersoner veta att de enligt ett test antingen tyckte bäst om målaren Klee eller i stället föredrog den likaledes expressionistiske målaren Kandinsky. Det var allt som krävdes för att de som gillade Klee sedan skulle diskriminera dem som gillade Kandinsky, och tvärtom.

Tajfel hade för avsikt att undersöka hur stora skillnader som behövdes mellan två grupper för att det skulle uppstå grupptänkande. Hans plan var att börja med grupper utan några uppenbara skillnader alls för att därefter introducera fler och fler skillnader, tills vi-och-dom-tänkade uppstod. Han upptäckte att det var fullt tillräckligt bara med själva indelningen – till och med när man singlat slant uppstod diskriminering. Att dela in människor i ett ”vi” och ett ”dom” är ett beteende som kan ha gynnat oss under den (mycket långa) period då vi levde i små grupper där individens överlevnad hängde på gruppens förmåga att samarbeta och hålla andra grupper på avstånd från de egna vattenhålen och fruktträden. I dagens samhälle kan sådana psykologiska mekanismer i stället orsaka allvarliga problem för oss.

Psykoanalytikern Ludvig Igra menade i sin bok Den tunna hinnan att narcissism i kombination med människans stora symboliseringsförmåga gör att de föreställningar vi gör oss om andra människor ibland ställer sig i vägen för de verkliga människorna. Vi förleds att se andra människor som symboler för olika saker, snarare än som verkliga människor och snart kan vår symboliska bild börja leva ett eget liv, alldeles oavsett vad de verkliga människor den utgår ifrån tar sig för. Så hur bra är då vårt moderna samhälle på att hantera de negativa konsekvenser som riskerar att uppstå av vi-och-domtänkande? Inte alls bra. Vi och dom-tänkande uppmuntras snarare än motarbetas. I vårt extremt tävlingsinriktade samhälle jämförs och rankas grupper i förhållande till varandra hela tiden.

Inom sport, musik, näringsliv och utbildning ställs lag eller nationer emot varandra. Ingen ifrågasätter det rimliga i ambitionerna att bevisa att vi är bättre än andra eller att sno åt oss fördelar på andras bekostnad. Tvärtom, att trycka till andra – eller titta på när det händer – är en folknöje. Vårt samhälle underblåser en av de allra mest negativa egenskaperna hos oss – tendensen att nedvärdera andra.

Sedan i september har vi också ett parti i riksdagen som aktivt arbetar med att sprida ett budskap om att det finns två grupper som står emot varandra: svenskar och invandrare. När SD precis kommit in i riksdagen framhöll många vikten av att inte låta dem sätta agendan. Deras sätt att tänka och att se på människor skulle inte tillåtas normaliseras. Idag kan man konstatera att det finns anledning att tycka att vi har misslyckats. Visst raljeras det över korkade sverigedemokrater som trampar i klaveret men det sker samtidigt en förskjutning av hur vi pratar om och ser på etniska skillnader. Ulf Nilssons gräsliga krönika i Expressen – där han varnade för ”pursvenskarnas” utrotning eftersom muslimska kvinnor föder så många barn – är ett av de kanske tydligaste exemplen på hur människor med vagt främlingsfientliga åsikter nu ges utrymme. Opportunistiska populister tillåts också utnyttja att det finns en utbredd föreställning om att obekväma sanningar inte tillåts komma fram. Media anklagas för att dölja problem som invandringen orsakar. Det får till följd att många journalister ryggar bakåt när de konfronteras med främlingsfientliga påståenden. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört i radio och TV där man missat att ställa nödvändiga och ytterst simpla följdfrågor som ”vad bygger du det påståendet på?” eller ”hur menar du att de två sakerna är kopplade till varandra?”.

Vi har stor anledning att vara på vår vakt. Från vi-och-domtänkande är steget inte långt till demonisering och avhumanisering av de grupper vi skiljt ut. Det räcker med att som passiv åskådare se hur människor behandlas illa av andra för att själv börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: ”denna person är mindre värd än andra, därför hade jag ingen skyldighet att ingripa”. Vi har också ett behov av att tro att världen är rättvis och att det finns logik och konsekvens i det som händer: ”Just-world-thinking”, kallas fenomenet. Ser vi människor lida så söker vi efter sådant som kan göra lidandet till ett rättvist straff för något de har gjort. På så vis kan vi slippa känna otrygghet och rädsla för att själva råka ut för orättvisor och grymheter.

Men när världen faktiskt inte är logisk och rättvis utan i själva verket ofta djupt ologisk och orättvis blir just-world-thinking ett hinder för oss att reagera mot avhumanisering och orättvisa. Ett samhälle kan sträva efter att minimera riskerna för grupptänkande genom en aktiv debatt om frågorna, genom lagar och politik som signalerar inkludering och respekt för olikheter och genom ett skolsystem som tar sitt demokratiuppdrag på allvar. Det är inte verkliga skillnader mellan grupper som är problemet utan hur vi väljer att prata om och se på olikhet som skapar problem. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Om vi inte vill se ett samhälle där motsättningar ökar måste vi ständigt påminna oss om risken med att låta oss påverkas av en retorik som säger att vi ska låta våra mest primitiva instinkter forma vårt samhälle.

Som essä i LO-tidningen idag.