Mycket har redan skrivits och sagts om hur det politiska engagemanget har ändrat form. Människor i allmänhet är inte mindre politiskt intresserade eller engagerade än tidigare men i stället för att gå med i ett parti skriver man på upprop, går med i demonstrationer, deltar i köpbojkotter, går med i Facebook-grupper eller skapar samhällskritiska bloggar. Man nätverkar eller stöttar enfråge-organisationer. Dessa påtryckargrupper är en del av det som Rosanvallon kallar för ”motdemokratin” – som utgör en viktig faktor för att den institutionaliserade demokratin ska förbli just demokratisk. De fungerar som demokratins vakthundar och Rosanvallon gör historiska tillbakablickar för att visa hur denna ”motdemokrati” – både den institutionaliserade i form av exempelvis domstolar och den mer spontant folkliga – hela tiden spelat mycket stor roll för utvecklingen av samhällen och den representativa demokratin.

(…) Det är i allra högsta grad lovvärt – och för samhället helt nödvändigt – med starkt engagemang i sakfrågor men det kan vara bra att öppna ögonen för de effekter en snäv inställning till politik också kan ge upphov till. Det finns en risk att politiken går från att handla om vägval för framtiden till att hantera en lång räcka av frågor som är stora i stunden men ganska obetydliga i det långa loppet. Se bara på politikens oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt är det kanske just miljöns påtryckargrupper som kan få politiken att ändra kurs.

De motdemokratiska krafterna av i dag pendlar enligt Rosanvallon mellan ”ett positivt och aktivt medborgarskap och en cynisk inställning till politiken som ibland gränsar till ren nihilism”. Och när vi höjer vår röst gör vi det framför allt i form av protester. Somliga medborgare riskerar att förvandlas till politiska konsumenter som vägrar ta sin del av ansvaret för formandet av vårt framtida samhälle. Mediernas roll blir här ofta att förytliga och ytterligare rycka lös sakfrågorna i stället för att hjälpa till att placera in dem i ett större ideologiskt sammanhang och är det något jag saknar i Rosanvallons bok så är det ett djupare resonemang kring mediernas roll för politikens förytligande.

Själv tycker jag att ett närmast övertydligt uttryck för den förändrade politiksyn som Rosanvallon beskriver var när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Facebook exploderade av upprop och grupper, tidningarna av upprörda insändare, internet av kamplystna bloggare och det hölls demonstrationer och debatter men det mesta handlade om hur man skulle motarbeta Sverigedemokraterna, inte om hur vi ska forma ett samhälle som gör Sverigedemokraterna överflödiga. Vår vilja att protestera mot allt vi uppfattar som fel kan vara nog så lovvärd men leder oss tyvärr inte alltid framåt.

Läs hela min recension av Rosanvallons Motdemokratin i GP.

Så har nya PISA-resultaten presenterats. Och Sverige fortsätter nedåt i mätningarna. Fortfarande är vi långtifrån så dåliga som framträdande högerdebattörer velat göra gällande att vi var redan för längesedan men visst går det åt fel håll.

I sin kommenter skriver Skolverket:

”Finland är ett av de länder som uppvisar mycket goda resultat i PISA 2009. De ligger i topp både när det gäller kunskapsresultat och likvärdighet. Anita Wester lyfter fram några faktorer i det finska skolsystemet som kan förklara de starka resultaten: En kvalificerad lärarutbildning med forskningsanknytning och omfattande insatser av särskilt stöd i tidiga åldrar.
– Nästan alla finska elever får särskilt stöd någon gång under sin skoltid och det ses som något naturligt för att komma ifatt. Lärarna är också noga med uppföljning och utvärdering av stödinsatserna.”

Så låt oss nu inte rusa åstad och ge Jan Björklund rätt. Det finns fortfarande inget som tyder på att tidigare betyg, mer bestraffningar, hårdare disciplin och mer siffror och bokstäver i förskolan är lösningarna på de problem som den svenska skolan har. Vi bör självklart titta på mer framgångsrika länder för att lära av dem men vi måste också fortsätta att resonera kring vad vi vill med den svenska skolan, vilka typer av kunskaper vi ska satsa på och vilka metoder som har vetenskapligt stöd när det gäller att förbättra kunskapsresultat.

Men jag vågar tyvärr nästan slå mig i backen på debatten kommer bli lika ytlig och fördummande som den brukar vara när den här typen av mätningar presenteras.

Det var visst först idag som krönikan var inne i GP.

  I två reportage har radions Kaliber granskat ämnet livskunskap i skolan. Deras slutsats är att elever blir kränkta av ovederhäftiga metoder och att det strider mot skollagen att schemalägga livskunskap, som saknar egen kursplan och lektionstid. Reportagen gjorde mig djupt beklämd, av två skäl. För det första naturligtvis för att elever uppenbarligen får sin integritet kränkt på lektionstid men också för att det återigen är den del av skolans uppdrag som går utöver ren faktaförmedling som står i skottgluggen.

Jag har ett flertal vänner som mådde dåligt av hur de behandlades under bland annat matte- och idrottslektioner i skolan och jag har själv minnen av lärare som ibland kränkte oss elever – i alla möjliga ämnen. Sånt händer tyvärr men ingen skulle komma på den absurda tanken att lösningen är att avskaffa matematik eller idrott från schemat. Det är bara kunskaper om sådant som hur vi gör för att må bra, hur vi utvecklar oss själva och våra relationer och hur man bygger demokrati som eleverna förväntas få med sig utan att någon tid läggs på det och utan att något någonsin blir fel.

Alla som någon gång arbetat i skolan och som har något vett i skallen vet naturligtvis att även om inte samtal om relationer schemaläggs så tar det lik förbannat tid från annan undervisning. Har det varit slagsmål på rasten och två elever gråter och de övriga tjugosju är rädda eller upprörda så börjar man knappast lektionen med att säga åt eleverna att plocka fram matteböckerna (och gör man det i alla fall så blir det hur som helst inte så mycket räknat). En ynka timme livskunskap i veckan kan fungera som den ventil som behövs för att slippa göra akututryckningar som tar oplanerad tid från de andra ämnena. Goda relationer i skolan är en viktig förutsättning för lärande och mobbning arbetar man bäst med preventivt, inte genom bestraffningar när problemen redan uppstått.

Av både den rådande läroplanen och den nya som tas i bruk nästa år framgår tydligt att skolan har ett uppdrag som går långt utöver att bara förmedla faktakunskaper. Mycket handlar om förhållningssätt som kan förmedlas på alla lektioner. Men så fort människor, oavsett ålder, hamnar i grupper uppstår relationsproblem och konflikter som behöver lösas och för att fungera både i skolsituationen och på en framtida arbetsplats behöver barn lära sig hur man förhåller sig till varandra. Livskunskapen bör bli ett riktigt skolämne bland de andra och få en egen kursplan och utbildad personal. Den behöver utvecklas, inte avvecklas!

 (Införd som krönika i GP idag)

I dagens SvD ger bedömningsforskaren Christian Lundahl några goda skäl till varför det inte är tidigare betyg vi behöver i skolan. Välformulerat och klokt.

Varför envisas vi med att tro att betyg är ett bra pedagogiskt verktyg? Hur kan någon tro att den tydligaste information vi kan ge någon annan består en en enda bokstav eller siffra? Kan det i själva verket bli så mycket otydligare än så? Vilken vuxen person skulle förresten acceptera ett så ynkligt underlag som exempelvis arbetsintyg eller som underlag för lönesamtal?

 Till våren ska jag för Pedagogiska magasinet försöka reda ut vad det är som lockar så med betyg. Ser fram emot att börja rota i det.

har återpublicerat ett antal av mina artiklar. Här är länk till en av dem: http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/eva-lotta-hulten-finns-det-ingen-forskning-som-duger/comment-page-1/#comment-527

Att lärare inte vågar säga ifrån om tillståndet i skolan är djupt oroväckande. Om detta skriver Skolvärlden i en bra artikel: http://www.skolvarlden.se/artiklar/svenska-larare-skrams-till-tystnad. Kommunalisering, godtycklig lönesättning, konkurrrens om eleverna och okunnighet om meddelarfrihet gör att lärare undviker att kritisera sina skolor och ibland öppet åthutas eller trakasseras för att de höjer rösten. I våras skrev jag om liknande problem för rektorerna: https://evalottahulten.com/artiklar-och-reportage/rektor-tige-i-forvaltningen-chef-och-ledarskap-augusti-10/. Man kan tydligt se en katten på råttan, råttan på repet-situation.

Som jag skrev i söndags ägnade jag en del av måndagen åt att söka svar på de frågor som uppstod i huvudet på mig efter att ha hört Hanne Kjöller påstå att skolforskningen är ”genompolitiserad”. Resultatet kan läsas på GP:s kultursida idag. Jag sökte Hanne Kjöller på telefon och mejl för att ställa frågorna direkt till henne men hon gick inte att få tag på. Jag skriver bland annat:

”Men om nu inte den svenska skolforskningen duger, borde man då inte se sig om efter internationell forskning? Så har hittills inte skett, vare sig bland borgerliga skoldebattörer eller på utbildningsdepartementet. Kanske ska det tolkas som att den skolpolitiserade konspirationen är världsvid. Ingen pedagogisk forskning på hela jordklotet är tillräckligt neutral och vederhäftig för den svenska skolan. Frågan är då hur man utan att göra internationella utblickar ändå har lyckats komma fram till att den svenska skolforskningen är politiserad. Utifrån vilka kriterier har bedömningen skett? Min teori (ännu inte fastslagen genom forskning och sålunda precis lika vederhäftig som stora delar av Jan Björklunds politik) är att kriteriet för ”politiserad” har varit ”överensstämmer ej med fastslagen politisk inriktning”. Allt som avviker från Jan Björklunds personliga åsikter om skolan är alltså politiserat. Slut på samtalet.”

Ännu ett gäng forskare som underkänner Björklunds skolpolitik. Denna gång är det lärare, forskare och professorer med koppling till geografiämnet som protesterar. De är upprörda över hur Utbildningsdepartementet fullkomligt kör över alla experter i sitt nya kursplaneförslag i skolämnet geografi och helt bortser från att världen förändras och kunskapsbehoven med den. De skriver bland annat:

”De nya skrivningarna i kursplanen för grundskolans geografi kommer att motverka elevens förmåga till öppen analys av världen, insikt om närområdet som en del av världen och förståelsen av olika kulturer i olika delar av världen och deras samverkan i en globaliserad värld. Omskrivningarna som Björklund gjort speglar en stark eurocentrisk världsbild. Frågan gäller vems värld som skolans undervisning i geografi lyfter fram och vilken världsbild som bör diskuteras i skolämnet geografi.

Vi anser att regeringen måste hålla fast vid det förslag till ny kursplan som Skolverket presenterade. Intentionerna i den kursplanen stärker kunskapsnivån och bidrar till att göra ungdomar bättre förberedda för en globaliserad arbetsmarknad i en alltmer föränderlig värld. Mot bakgrund av den ökande efterfrågan i samhället, nationellt och internationellt av moderna kunskaper och metoder i geografi går regeringen här på tvärs med samhällets behov av god utbildning och därmed helt på tvärs med tiden! ”

Jag hyser dock små förhoppningar om att Jan Björklund kommer att lyssna. Han har redan alltför många gånger visat att han har en helt egen agenda när det gäller skolan och att han inte tänker höra på människor med mer kunskaper än han själv.