– Det finns inga alltigenom dåliga människor. Alla har något gott i sig som man kan vädja till, säger mannen framme på scenen.

Paul Rusesabagina räddade över 1200 människor undan folkmordet i Rwanda genom att ta emot dem som gäster på det hotell han förestod. Han använde all sin diplomatiska förmåga och utnyttjade alla sina kontakter med samhällets högt uppsatta och höll på så vis, med ordet som enda vapen, våldet och vansinnet utanför sitt hotell. Han skapade med sitt eget liv som insats en fristad för en del av dem som riskerade att dödas.

I helgen gästade Paul Rusesabagina MR-dagarna i Stockholm för att delta i två seminarier. Inför lördagens framträdande ringlade sig kön lång redan en halvtimme i förväg och trängseln skänkte närapå lite rockstjärnestämning åt evenemanget. Många av dem som sedan bänkade sig i den stora hörsalen var unga, vilket kändes hoppingivande. Det är snart tjugo år sedan folkmordet och tio år sedan filmen om hans gärningar, Hotell Rwanda, kom ut men Rusesabagina har uppenbarligen inte fallit i glömska.

Vänligt leende mötte han sin publik och berättade om sina erfarenheter och om hur han ser på Rwanda idag. Han gav också sin syn på hur vi bör bemöta förtryck, aggressivt motstånd och hot mot våra liv för att skapa en positiv utveckling i stället för att bidra till en negativ spiral. Några av hans lärdomar och råd till dem som hamnar i konfliktsituationer kan sammanfattas såhär:

– Välj att tilltala det goda i varje människa.

– Samtala och kompromissa.

– Ord är det bästa vapnet.

– Bygg vänskaper och nätverk som kan vara till stöd för dig.

– Tro inte att majoriteten alltid har rätt. Vi måste lita till vårt eget samvete.

– Om man har en ledarposition är det viktigt att hålla sig lugn och fokuserad.

– För en hållbar lösning måste man undvika att skapa en vinnare och en förlorare.

Paul Rusesabagina är fortfarande engagerad för rättvisa, försoning och en positiv utveckling för Rwanda men lever idag i exil i Belgien, på grund av sin kritik mot den rwandiska regeringen. Han fortsätter att ta ställning, vägrar att söka makthavarnas gillande och insisterar på att följa sitt samvete och sin moral.

Att välja ord i stället för våld och att se det potentiellt goda i varje människa är inte detsamma som att vara mesig. Vi har mycket att lära av Paul Rusesabaginas erfarenheter, klokskap och exempel, också i ett Sverige som visserligen är mycket långt ifrån Rwanda i 90-talets början, men där vi ändå ser en ökande polarisering. Samtal är vägen framåt.

Som krönika i GP idag.

Idag har jag pratat godhet och ondska på MR-dagarna tillsammans med Brian Palmer Har också lyssnat till och skakat hand med Paul Rusesabagina. och nu sitter jag och ångrar att jag inte gjorde som alla 15-20-åringar och bad att få bli fotad med honom också. det är fånigt att envisas med att bete sig vuxet och värdigt när man träffar någon man verkligen beundrar.

Igår var jag på Sverige 3.0-konvent (mer info här, men ingen idé att googla för då hittar man bara info om en annan organisation som arbetar med kvinnligt entreprenörskap). Initiativet togs av Navid Modiri och detta var tredje sammankomsten med samtal om hur vi vill att Sverige ska se ut i framtiden (med fokus på mångfaldsfrågor). Hoppingivande och härligt att möta så många människor som vill samtala, snarare än debattera, och som vågar visionera. Många av deltagarna är dessutom redan i full gång med kloka projekt för mångfald, integration och minskade samhällsklyftor. För den som är med på twitter – vilket jag inte är själv – så är hashtaggen #sv3rige .

Köpenhamn 1943. Grannflickorna Annemarie och Ellen är bästa vänner och leker tillsammans som barn gör. Visst tycker de att de tyska soldaterna som stoppar dem när de springer för fort är obehagliga, men de inser inte hur stor faran faktiskt är. Ellen är judinna och en dag beordras Ellens familj att inställa sig hos tyskarna för att deporteras.

            Så inleds den amerikanska författaren Lois Lowrys bok Den gyllene stjärnan, som utkom första gången på svenska 1990. Nu kommer den ut på nytt.

            Berättelsen om Ellen och Annemarie är påhittad men historien bygger delvis på Lowrys danska väninnas barndom i andra världskrigets Köpenhamn. Det vilar ett skimmer av nostalgi över beskrivningarna av staden och boken formar sig till en hyllning till Danmark, danskarnas motstånd mot ockupanterna och deras lyckade räddning av landets judiska befolkning (som smugglades över till Sverige med hjälp av fiskebåtar).

            Det är rörande och hoppingivande att läsa om de unga flickornas rädsla och mod och om enskildas insatser för att befria Danmark och rädda utsatta människor. Flera gånger får jag tårar i ögonen. Samtidigt blir jag störd av den övertydliga uppdelningen av danskar och tyskar i goda och onda. Tyskarna blir aldrig mer än klichéer, med sina uniformer och sin aggressivitet, och alla danskar är ensidigt snälla och hjältemodiga. Boken blir lite för mycket av banal pamflett och för lite av fördjupning av vad det innebär att leva under en ockupation, och ännu mindre av hur det kan vara att vara ockupant.

            Men, tänker jag, en pamflett har också en funktion att fylla; och ett budskap om att man ska våga riskera något för att hjälpa sin nästa är inte fy skam. Som underlag för vidare diskussioner i ett klassrum eller i annan barngrupp har Den gyllene stjärnan en hel del att erbjuda.

Eva-Lotta Hultén

Som recension i GP igår

I en krönika i Affärsvärlden ondgör sig Johan Hakelius över läxmotstånd och når i den djupt ner i dumhetens bottenslam. Nedan några av grodorna, och mina kommentarer:

Han skriver:

”Häromveckan var idén att läxor borde förbjudas. Den omedelbara orsaken bestod i en förälder och lärare i Karlstad som anmält en lokal skola till Skolverket.”

Min kommentar: Jag har läst en hel drös läxkritiska artiklar som inte har ett smack med någon anmälande förälder i Karlstad att göra.

Vidare:

”Den läxkritiska forskning anmälaren själv åberopade är gjord av en docent i pedagogik vid Linköpings universitet. Docenten råkar också vara ordförande i Vänsterpartiet i Finspång, men det har säkert inget med saken att göra.”

Min kommentar: Man kan notera att Hakelius har svårt att föreställa sig att förhållandet med den politiskt aktiva forskaren kan vara det omvända mot vad han utgår från: först kom personens forskningsresultat – sedan det politiska engagemanget. Det är också intressant att detta med att anklaga andra för att vara ideologiskt skygglappade så ofta kommer från personer som så uppenbart själva är det.

Man förstår f ö av Hakelius nedlåtande ortsnamnsdroppande att det är illa att ta sig ton om man kommer från  Karlstad, Linköping eller Finspång.

Vidare, apropå ett tänkt läxförbud:

” Innebär det att det ska vara förbjudet att plugga i hemmet inför ett prov? Det måste det väl rimligen göra.”

Min kommentar: Eh, nä. Att stoppa läxor är knappast samma sak som att förbjuda folk att lära sig saker på egen hand för att de väljer det. Det borde väl vara ganska uppenbart för alla som kan tänka logiskt?

Vidare:

”Men det som verkligen gör att idiotidéer får fäste i Sverige är om de kan förgyllas med vetenskap. För inget gör en svensk underdånig över gränsen till det imbecilla, som ett vetenskapligt forskningsresultat. Visar vetenskapen att läxor är ineffektiva, måste en sann svensk överge vett och omdöme. ”

Min kommentar: Vi ska alltså inte utgå från forskning utan ”vett och omdöme”. Frågan är då: vems vett och omdöme? Hakelius? Björklunds? Mitt? Är kanske olika personers vett och omdöme olika mycket värda? Vem ska avgöra det? Hakelius, kanske?

Det luriga, Johan Hakelius, är att alla inte kommer fram till samma sak när de utgår från ”vett och omdöme.”  Historien har också visat det djupt olämpliga i att hemfalla åt den typen av liknöjdhet inför forskning. Det tror jag att Hakelius skulle instämma i, om det handlade om exempelvis läkarvetenskap. Eller tycker han att det hade varit bra om vi hållit fast vid åderlåtning och koppning, för att man redan hållit på med det så länge? Lite kvicksilverintag, kanske?

JH: ”Välfungerande samhällsinstitutioner är nämligen sällan eller aldrig resultatet av vetenskap och forskning. De är följden av århundraden eller, vad gäller överföring av kunskap, årtusenden av erfarenhet.”

Min kommentar: Frågan är: om man uttrycker ett sådan kunskapsförakt som Hakelius gör i sin krönika, varför vill man då att barn ska göra läxor? Kan vi inte lika gärna berätta lite sagor för dem (utarbetade under århundraden)?

Nu råkar det vara så att en hel del av forskningen ägnar sig just åt att sammanställa kunskaper om vad man gjort genom årtusendena och fastställa vad av det som faktiskt fungerar och vad som är barlast att göra sig av med. Jag vet inte om Hakelius är bekant med begreppet ”vidskepelse”? Men Hakelius kanske tycker att vi ska fortsätta göra läxor för att vi alltid har gjort läxor. Av tradition. De är värda att bevara för att vi ”alltid” haft dem, typ. Då är det så klart strunt samma om de har några effekter eller ej. Kanske t o m om de har negativa effekter för vissa grupper. Som de ju råkar ha.

Läxor är en bra träning i att lyda andra. Det kanske är det Hakelius vill åt?

Slutligen: jag vet inte om Hakelius är medveten om att det inte bara är ”en docent i Linköping” som kommit fram till att läxor inte är bra. John Hatties stora metastudie Visible learning visar att läxor har mycket små, inga, eller rentav negativa effekter för yngre elever. Den innefattar över 800 studier och flera miljoner studenter (men det kanske bara göra den mindre trovärdig i Hakelius’ forskningsfientliga ögon?). Om Hakelius inte känner till den så tyder det på inkompetens, vill jag hävda. Det hade varit oerhört lätt att skaffa sig de kunskaperna, om han hade velat. Men vad ska man med kunskapsinhämtning när man har sitt ”vett och omdöme”?

Jag kan inte riktigt släppa filmen jag såg, och samtalade om i tisdags på Doc Lounge, The act of Killing. I den låter regissören Joshua Oppenheimer ett antal indonesiska  bödlar filma scener som beskriver vad de gjort. I musikal- western- och gangsterstil visar de hur de mördade människor.

På filmens hemsida skriver regissören Oppenheimer klokt och resonerande om ondska och i intervjuer, t ex här, berättar han att filmens  huvudperson, bödeln Anwar Congo, blev en vän under inspelningen. Congo framstår också som bitvis väldigt sympatisk; en vanlig gammal man som lär sina barnbarn att vara snälla mot djur. Samtidigt tycker jag att risken för att filmen bidrar till demonisering av dem som begår grymma handlingar är farligt överhängande. De flesta andra av bödlarna förblir ganska entydigt ”onda”. Då blir det lätt att som betraktare avsvära sig sin egen potential att skada andra. Jag saknar sammanhanget i vilket det blev påbjudet att bete sig som Congo och hans likar gjorde. Risken är stor att många som ser den går därifrån med tanken att det är onda galningar som beter sig så, när i själva verket så gott som alla kan förmås att begå hemskheter mot andra.

Jag saknar också offrens perspektiv, i större utsträckning, och jag hade gärna sett att regissören Joshua Oppenheimer fick svara på frågan hur han ser på sitt eget ansvar för det lidande som hans filmande väcker till liv. Det blir nämligen uppenbart att några av dem som finns med i filmen mår oerhört dåligt av vad de utsätts för. Jag tänker exempelvis på den man som börjar minnas, och berätta om hur han som tolvåring tvingades begrava sin egen styvfar, och den kvinna som efter att, under minst sagt oordnade former, fått spela våldtäktsoffer, blir okontaktbar. Inser Oppenheimer att han faktiskt själv agerar okänsligt och  bidrar till andras plåga?

Filmen har vunnit många priser och fått mycket uppmärksamhet. Tydligen ska den visas i SVT 12 november. Jag hoppas att det i samband med att den visas sänds någon slags diskussion  och erbjuds ett större sammanhang att placera in den i.

Mycket bra och viktig artikel om en modig elev som vågar stå upp mot diskriminering och en inkompetent skolledning som vägrar se och ta sitt eget ansvar.

Om Astrid Johansson i Luleå som vågade protestera mot normaliseringen av sexuellt förtryck – och som sedan utpekades som problemet av skolledningen. Jag känner igen detta från min egen skoltid och minns hur en klasskompis som protesterade mot tafsande killar skickades till kuratorn, och hur hela klassen förväntades prata om ”hennes” problem och känslighet, som om det var henne det var något fel på! Det är 25 år sedan men sådant händer alltså fortfarande.

Varför är det så svårt att se kritik som en möjlighet till utveckling och lärande? Varför har så många vuxna svårt att ta unga på allvar? Varför är jämställdhet fortfarande ett så svårt område för många skolor att hantera?

För den som vill höra mig prata om min bok så ges tillfälle i morgon kväll (tisdag alltså). Då får man dessutom se en väldigt intressant film i en väldigt vacker miljö. Film: The act of Killing på Doc Lounge på Stora teatern, GBG, kl 19, med efterföljande prat/samtal med mig. Läs mer här.

Ibland kan man läsa eller se reportage om människor som ”tagit time-out”. Så gott som uteslutande handlar det om familjer som åkt på långsemester (ett tag hette det till och med thaim-out, då många valde att förlägga resan till Thailand), eller personer vars partner fått ett utlandsjobb och själva valt att följa med och vara lediga. Mycket sällan diskuteras förutsättningarna för time-outen: gott om pengar.

När möjligheterna under ett par år öppnades också för mindre bemedlade människor att vara långlediga blev det däremot mycket diskussioner, närmast ramaskri. LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson hävdade upprört i SVT:s Agenda att vi inte kan ”ha hundratusentals människor betalda för att inte arbeta”. Han syftade inte på de arbetslösa utan på de friårslediga (som, nota bene, aldrig var fler än 12000 samtidigt).

Friåret var en reform som infördes 2005. De som ville kunde ansöka om ledigt i upp till ett år, under förutsättning att det gick att hitta en ersättare. Undersökningar visade på mycket positiva resultat både för dem som varit lediga och för dem som fick chans till jobb – och vars genomsnittliga inskrivningstid på arbetsförmedlingen var 72 veckor. En ren framgångssaga tycks det, ändå avskaffades friåret 2007. Några ordentliga ekonomiska analyser gjordes aldrig. Orsaken var inte uteblivna goda effekter utan trossatsen att det är fult och farligt att låta människor vara lediga utan dåligt samvete.

Vi tycks hysa en föreställning om att människor inte vill arbeta och att man därför måste se till att de inte får smak på ledighet. Jag har inte lyckats hitta någon undersökning som bekräftar ett sådant synsätt (det är för övrigt talande att ingen någonsin tycks oroa sig för att de välbeställda time-outarna ska orsaka kris i samhällsekonomin, genom att inte vilja börja arbeta igen). Människor vill i allmänhet bidra, känna gemenskap med andra och utvecklas. Vi är sociala, empatiska och nyfikna av naturen. Arbetet fyller mänskliga behov av att umgås, vara behövd och göra nytta. Samtidigt har vi också behov av vila för att återhämta oss och kunna tänka nytt; och av fri tid för att pröva nya aktiviteter och engagera oss i saker vi tycker är viktiga. Det finns en nära på revolutionär potential i mer fri tid. Vem ska kämpa för en bättre värld om vi alla befinner oss på randen till utmattningsdepression eller är så uppvarvade att vi inte klarar att ta in ny kunskap, tänka nya tankar eller bry oss om andra?

Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Socialstyrelsens folkhälsorapport konstaterar att det har en stark koppling till stress. Stressen är säkert också en av orsakerna till att föreningsengagemanget i Sverige under många år har sjunkit.

Det finns ett tryck på oss som handlar om att sträva efter ständigt höjd materiell status. Vi hetsar varandra till konsumtion. Ändå tycks många som har arbete snarare längta efter – och behöva – mer fri tid och mer mening i sina liv. Lyckoforskning visar också att vi över en viss nivå inte mår bättre av materiellt välstånd, men däremot av engagemang och social gemenskap.

Vi har självklart alltid ett individuellt ansvar för hur vi använder vår tid, men vi påverkas alla av signaler från stat, arbetsgivare, vänner och reklam. Sociologen Jörgen Larsson har myntat begreppet ”tidsmässig välfärd”. Det är ytterst användbart om man vill diskutera samhällets ansvar för vårt välbefinnande. För att minska människors upplevda tidspress och konsumtionshets och öka vårt utrymme för upplevelser, engagemang och vila kan samhället underlätta för oss att få ledig tid. Genom att visa tillit till att människor väljer att göra kloka saker med sin tid, om de ges möjlighet, kan positiva processer för både samhälle och individ startas (Det är för övrigt delvis samma grupper som är mest stressdrabbade, som också var flitigast med att ta ut friår. Den enkla slutsats man kan dra av det är att många människor själva faktiskt kan känna när de behöver vila. Därmed inte sagt att det är i sin ordning att kompensera dåliga arbetsförhållanden med friår).

Till en början kan man ge alla, och inte bara småbarnsföräldrar, rätt till deltid, under perioder av livet. I Holland finns en lag som ger alla heltidsanställda rätt att gå ner 20 procent i arbetstid. Friåret, som det såg ut 2005-2007, kan återinföras, liksom varianter på det. Mina barns förskollärare kom nyligen med den lysande idén att de som vill kan arbeta till 70 års ålder, med rätt att ta ut ett antal friår från 50 års ålder, för att orka. I Finland lever för övrigt friåret i högönskelig välmåga, ifrågasatt av få.

Arbetstiden kan kortas förslagsvis med en timme i taget under ett antal år, för att tydligt kunna se effekterna: ekonomiska, sociala och hälsomässiga, på statlig såväl som individuell nivå. Kanske kan minskad ohälsa och minskad social utslagning kompensera skattebortfall? Och vad händer med människors engagemang? Hur utvecklas ett samhälle där människor får mer tid att tänka, läsa, förkovra sig, bry sig om andra, dra igång projekt? Kan vi genom att blåsa in mer luft i det privata systemet skapa förutsättningar för förändring av både det och samhällssystemet?

En förändrad syn på vad vi är och vill med våra liv kan påverka på så många plan. Friår och kortad arbetstid handlar om mycket mer än bara mer ledig tid och vila.

Publicerad i Arbetet idag.