Denna artikel i Svd är visserligen några år gammal men eftersom jag inte hittade den förrän nu och den fortfarande är lika läsvärd så tipsar jag om läsning nu.

LÄS!!!

Mer lek och färre vuxenstyrda aktiviteter är vad de flesta barn behöver.

”Barn blir inte socialt kompetenta av att en vuxen lärare eller tränare säger åt dem hur de ska uppföra sig. Det är i leken med jämnåriga de förstår vad som är acceptabelt beteende och inte.

Och ju mer kaotisk och obegriplig leken verkar för oss vuxna (kuddar och stolar över hela golvet och barn som springer runt och tjoar) desto bättre. En bra lek har helt enkelt inget tydligt mål. Den är innovationernas urmoder. Och bara pågår.”

Barn blir kreativa och socialt kompetenta av fri lek!

Ganska nyligen har jag läst dels Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige samt senaste numret  av Pockettidningen R, om barnfattigdom i Sverige. Jag hade tänkte skriva ett längre inlägg om dem men inser att jag inte hinner. Så sammanfattningsvis: Läs dem!

Susanna Alakoskis kloka resonemang i kombination med egna tunga erfarenheter är oerhört bra att bära med sig för att öka både empati och förståelse för vad som ligger bakom fattigdomen, hur den yttrar sig och hur den känns. Och i pockettidningen R ger journalisten Börge Nilsson i reportage, intervjuer, artiklar och krönikor en bred bild av svensk barnfattigdom. Han granskar också Janne Josefssons ”granskning” av svensk barnfattigdom, under rubriken ”Uppdrag förvanskning” – vilket är en talande sammanfattning av vad Josefsson åstadkom.

Ett citat ur Alakoskis bok:

”Mognad, var läser jag det?, är förmågan att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Jag hade kunnat vara du, du hade kunnat vara jag, rollerna kunde vari ombytta. Det kunde varit du som växte upp med mitt gapande kylskåp eller Moa Martinssons tomma skafferi.

Moral är inte någon lätt sak.

Hur förhåller vi oss till dem som inget har, som trots allt, och på olika sätt, är i underläge och utlämnade åt vår eventuella mognad och goda vilja?

Påminnelse: inga människor är frivilligt fattiga.

Fattigdom är ett politiskt tillstånd.

Politik är ett hantverk och demokratin en praktiskt gärning, förankrad i människors sociala vardag.”

I några nyligen gjorda intervjuer med Jan Björklund (senast i Expressen i måndags) hävdar han att den av honom själv tillsatta utredningen Det tar tid visar att det finns forskningsstöd för hans reformer. Stämmer det? I utredningen gås reformerna systematiskt igenom och detta är vad den har att säga:

Om tidigare mål och kunskapskrav: ”Vad gäller de tidiga skolåren konstaterar utredningen att det varken finns forskningsresultat eller utvärderingar som mot bak- grund av läroplansreformer diskuterar betydelsen hur mål konstrueras, till exempel betydelsen av antalet målnivåer för elevernas kunskapsutveckling.”

Om fler betygssteg: ”Huruvida fler betygssteg kan bidra till att stärka elevernas motivation och vilja att öka sin arbetsinsats och höja sina betyg kan alltså varken verifieras eller falsifieras med stöd av befintlig forskning.”

Om högre krav för de högsta betygen: Motsägelsefulla resultat, enligt de rapporter man valt att titta på. Och då har man ändå valt att bortse från en hel del forskning som visar på negativa effekter av betyg.

Om lärarlegitimationer: ”Det är svårt att hitta forskning som har direkt relevans för den reform som genomförts i Sverige”.

Om stärkt pedagogiskt ledarskap: ”Mot bakgrund av ovanstående konstaterar utredningen att det i stor utsträckning saknas forskning om det mesta som skulle kunnat bidra till att belysa effekterna av den obligatoriska rektorsutbildningen respektive Rektorslyftet på studieresultaten och skolans måluppfyllelse. ”

Om stöd till särskilda satsningar: Forskning saknas.

Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ”varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan”, samt att ”vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.”

Så var det med det forskningsstödet. Som i själva verket är svagt, oklart eller rentav obefintligt.

Vi har en utbildningsminister som gärna talar sig varm för kunskap men är sorgligt ointresserad av att själv skaffa sig behövlig sådan. Hans relation till fakta och till sanning är det uppenbarligen också lite si och så med.

Eftersom journalister i allmänhet inte har tid att läsa rapporter utan nöjer sig med pressutskick och politikernas påståenden, så förvandlas Björklundska lögner lätt till sanning.  Och skolpersonal och elever får fortsätta att betala priset för hans infall och nycker.

Två bra recensioner till av min bok:

Petter Larsson i HD:

 ”Det är ändå en välgörande bok, för oss som föredrar medborgare som käftar emot framför dem som bockar. (…)

Stora delar av samhället, inte minst yrkeslivet, bygger ju på att vi inte ifrågasätter, utan ser vår underordning som naturlig och konkurrensen med andra som självklar.

Och skolan är ju i stor utsträckning en förberedelse inför arbetslivet, just när det gäller disciplin. Det vi lär oss är inte bara att skriva och räkna, utan också att vara på rätt plats i rätt tid, att utföra vad vi blir ålagda utan att klaga, och att slåss med varandra om status.

Det hade kunnat vara annorlunda, hävdar Hultén. Vi hade kunnat leva upp till våra egna ideal.

Det är mycket nog.”

Han tolkar det emellertid som att hela min bok är en ett inlägg i skoldebatten. Det är den inte.  Det är en bok om individens förmåga till ont och till gott. Skolans roll i att bidra till civilkurage och eget tänkande utgör bara ett par kapitel.

Ikon 1931:

”Eva-Lotta Hultén tar på sig det dubbla uppdraget att både borra sig in i ondskans svarta hjärta och i bokens andra del visa på hur man på ett tidigt stadium i en människas liv kan börja lägga grunden för godhet och empati. Hon lyckas bra med ett ickedömande förhållningssätt där fokuset hamnar på förståelse istället för att utpekanden.”

”Resan Från Mörkrets Hjärta är en välskriven bok som tar upp ett intressant ämne. En bra avvägning mellan exempel och mer vetenskapligt orienterade tankegångar ger ett bra flyt och även om den bitvis är riktigt otäck rekommenderar jag den gärna.”

I dagens GP recenserar jag två böcker av Almapristagaren Isol.

Petit är förvirrad: ibland är han snäll och ibland är han dum. Varför kan han krama morfar för att sedan kasta sten på duvor? Hur kan det komma sig att han kan tycka synd om Gregorio, fast Gregorio varit dum, eller att Laura vill sitta bredvid Petit trots att han drar henne i håret?

                Petit, monstret, handlar om en liten pojke som funderar över ont och gott, och hur omgivningen tolkar och bemöter honom. Det är en gryende insikt om att människor inte är entydiga, och att till och med föräldrar är felbara, som Petit bearbetar.

Boken är skriven av årets mottagare av Almapriset, barnboksvärldens nobelpris, argentinska Isol. Hon har givit ut ett tiotal böcker där hon ensam står för både text och bild och har i samarbete med bland andra Paul Auster och den argentinske poeten Jorge Lujàn kommit ut med ytterligare femton böcker. Det är i barnbokssammanhang en ganska modest produktion och Isol tillhör också, med sina 41 år, en av de yngsta pristagarna.

Isols stil är spretig, penndragen lätta och att konturerna ofta är dubbla ger ytterligare livfullhet åt bilderna. Färgerna är i dämpade jordtoner.

I intervjuer har Isol förklarat att hon ser det som att en bilderbok har två författare, en textförfattare och en bildförfattare. Hittills har två av hennes böcker kommit i svensk översättning och i Numeralia står Jorge Lujàn för texten och Isol för bilderna. Mer berättas i bild än i text.

Numeralia handlar om siffrorna noll till tio, med det traditionella upplägget ett uppslag för varje siffra. Texterna är mycket korta: ”Siffran noll för konsten att få ett ägg att stå”. ”Siffran ett för den minsta flaggan på vår jord”. ”Siffran två för den fula ankungen som blev en svan”. Bilderna visar föremål eller djur som formar sig till siffror: en flagga som liknar en etta, en tvåa som liknar en svan, en nia som är en ballong med ett snöre; och formerna återfinns ibland på flera ställen i bilderna. Jag får många gånger anledning att fnissa åt Isols uppfinningsrikedom. Det är klurigt och helt i ett litet barns anda att se siffror och bokstäver i moln eller träd. Isol är genialisk i sin enkelhet.

Eva-Lotta Hultén

Petit, monstret

Isol

Översättning Annakarin Thorburn

Alfabeta

Numeralia

Bild: Isol

Text: Jorge Lujàn

Lilla Piratförlaget

Vad händer med människor som gör sin militärtjänst i en ockupationsmakt? Yael, Lea och Avishag är tre unga kvinnor, vänner sedan barndomen. Kort efter att de gått ut skolan blir de en del i det maskineri som upprätthåller den rådande ordningen i Israel. Under två år vaktar de vid vägspärrar, tränar andra rekryter och bevakar gränsen mot Egypten. Alla tre är både rädda, uttråkade och förvirrade. Dagarna som passerar är i stor utsträckning lika varandra; avbrotten består mest av våld, ibland riktat mot dem, oftast mot andra. Avhumaniseringen av både soldaterna och dem som betraktas som fiender är ständigt närvarande.

De unga soldaterna ges få redskap för att förstå och hantera det som händer dem. De ser andra dödas, och kränkas och bidrar själv till förnedring, eller vänder bort blicken. Deras drömmar och viljor tas ifrån dem och de både hårdnar, luckras upp och trasas sönder. När de två åren har gått försvinner Avishag in i en depression som passiviserar henne, Yael flyr genom ständig aktivitet och resor runt i världen och Lea upprätthåller en städad yta men under den flyter mardrömmar ihop med verkligheten.

Författaren Shani Boianjiu är född 1987 och gjorde själv sin militärtjänst i Israel innan hon skrev Det eviga folket är inte rädda. I boken ger hon röst inte bara åt de tre unga kvinnorna som är bokens huvudpersoner utan också åt andra soldater, åt anhöriga, palestinier och fattiga ukrainskor som importeras för att bli sexslavar.  Rösterna berättar om allt det onda vi människor kan utsätta varandra för men det saknas heller inte ömhet och humor. Detta är slitsam men också oerhört gripande och givande läsning, inte minst för språkets skull. Boianjiu vet hur hon ska använda sig av det för att skildra både mörker och ljus.

Som recension i GP igår.

En mkt fin, men lite krångligt formulerad recension (min bok är mer lättläst, vill jag tro), av Yrsa Stenius.

”Eva-Lotta Hultén har skrivit en sympatisk och angelägen bok om oss människor och vår benägenhet att under vissa betingelser rasa ned i vår egen underjord, det vill säga börja bete oss monstruöst mot våra medmänniskor. Därtill har hon funderat över hur vi kan förebygga sådana sättningar i humanitetens och moralens marker inom oss, individuellt men i förlängningen också kollektivt på ett civilisatoriskt plan.

…

Det angelägna med Eva-Lotta Hulténs bok är att hon aktualiserar denna grundkunskap om människans många medvetanden och påminner om Hannah Arendts credo: Det mänskliga hos människan är att hon kan tänka och det är den förmågan – att tänka själv och ta ansvar – som uppfostran och skola ska stimulera.”

Klyftorna ökar visserligen i Sverige men eftersom alla fått det bättre så är allt bra ändå.

Så skulle man kunna sammanfatta en del av reaktionerna på den rapport som kom förra veckan och som visar att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar snabbast (vi har gått från en förstaplats i jämlikhet till en fjortondeplats). Men det är en sanning med modifikation och lösa antaganden inbakad i sig, att alla fått det bättre.

För det första har en grupp de facto fått mindre pengar att röra sig med: de som hade det allra sämst redan från början. Arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade har enligt SCB mindre pengar att röra sig med idag än 2006. De som redan från början hade det svårt har alltså fått det värre.

För det andra: jag tillhör dem som fått mer pengar att röra mig med men vem har rätt att hävda att jag därmed också fått det bättre? Varför antas vi okritiskt jämställa ”mer pengar” med ”bättre”?

Ungdomsarbetslösheten är hög, människor utan arbete går på knäna av ekonomisk stress och många av dem med arbete riskerar olika fysiska och psykiska symtom på grund av överbelastning. Grupperna i förskola och på fritids är långt mycket större än vad barn och personal mår bra av, barnmorskor och annan vårdpersonal slår larm om ohanterliga arbetssituationer och det finns utbredda föreställningar om att vi inte har råd att hjälpa förtryckta och förföljda människor som flytt till Sverige. Bostadsbrist råder och alldeles för många har otrygga anställningar. Jag tror mig inte vara ensam om att vara så bekymrad över dessa saker att det påtagligt försämrar min livskvalitet.

Forskare har dessutom visat tydliga samband mellan ojämlikhet och ökad fysisk och psykisk ohälsa och kortare livslängd generellt i befolkningen. Alla, även de i den ekonomiska toppen, mår sämre i samhällen med stora klyftor än i dem med små. Kanske har vi någon slags inbyggd anständighetskänsla som säger oss att världen bör vara hyfsat rättvis.

Jag kanske har lite mer pengar i plånboken än vad jag hade haft med en starkare fördelningspolitik. Det är inte så att jag har något emot pengar men måste jag välja mellan mer av dem eller att få leva i ett land där alla människor behandlas anständigt och allas hälsa och välbefinnande hålls högre än somligas möjligheter att köpa prylar och resor de egentligen inte behöver – så väljer jag det senare. Så länge min lyx bekostas av andras elände tycker jag faktiskt inte att jag har ”fått det bättre” och jag vill inte bli avkrävd någon slags tacksamhet för att ha fått pengar i stället för välfärd och jämlikhet.

Som krönika i GP idag.

Eftersom jag är egenföretagare (enskild firma) borde jag väl jubla över att ”inkomststrukturen” inte längre är så ”sammanpressad” och jag, och andra, därmed är mer motiverade att arbeta. Men den där tillfredsställelsen vill inte riktigt infinna sig.

Ojämlikheten ökar i Sverige. Inte så otippat kanske – det motsatta hade väl varit mer förvånande, med tanke på vilken politik som förs – men ändå väldigt värt att uppmärksamma.

Så här skriver SvD:

Så har det kommit ett par nya läsvärda rapporter om tillståndet i skolan, en från Skolverket och en från Utbildningsdepartementet. Den senare, Det tar tid, är författad av Per Thullberg och handlar om de skolreformer som sjösatts under Björklund. I Lärarnas tidning kan man läsa följande:

”Utbildningsminister Jan Björklund är påtagligt nöjd med rapportens slutsatser.

– Jag välkomnar den här utredningen. Den bekräftar att regeringens omläggning av skolan är rätt väg att gå. Och att det finns ett starkt forskningsstöd för denna.”

Men det är inte sant. Jag kommer nedan citera vad rapporten har att säga om forskningsstödet för reformerna. Min kommentarer i kursiv stil.

Om tidigare mål och kunskapskrav:

”Vad gäller de tidiga skolåren konstaterar utredningen att det varken finns forskningsresultat eller utvärderingar som mot bak- grund av läroplansreformer diskuterar betydelsen hur mål konstrueras, till exempel betydelsen av antalet målnivåer för elevernas kunskapsutveckling. På denna punkt kommer därför utredningens bedömningar i huvudsak att vila på förnuftsmässiga resonemang.”

Förnuftsmässiga resonemang, alltså. Vems förnuft då?

Om fler betygssteg: