Sten Svensson, f d chefredaktör för Lärarnas tidning, skriver i gårdagens GP mycket klokt om när det egentligen började gå snett i den svenska skolan. Och konstaterar bland annat att kunskapsresultaten började sjunka först på 90-talet, efter de stora reformer som genomfördes då. Ingen av dessa föregicks av några konsekvensbeskrivningar att tala om. Precis som nu, med andra ord.



I valrörelsen påstod regeringen att 5600 jobb skulle försvinna om Rut­-avdraget togs bort. Sanningen är att det inte finns någon statistik eller forskning som stödjer det eftersom ingen studerat frågan på allvar. Med tanke på vilka problem Anna Gavanas rapport Who cleans the welfare state? pekar på så kanske det vore dags för en större utvärdering av Rut-avdraget. Vad får vi egentligen för alla de pengar som går från vår gemensamma kassa till städbranschen? Vilka är det som drar nytta av tjänsterna, vilka är det som tillhandahåller dem – och till vilka mänskliga kostnader?

Två texter av mig har varit inne på GP:s kultursida i helgen. En krönika om RUT-avdraget (kan läsas i sin helhet här), samt julklappstips om barn- och ungdomsböcker.

Mina tips såg ut så här: 

I Vem är död? har fågels farfar dött och man får följa med på begravning och se hur både fågel och fågels pappa gråter. Döden finns med små barn hela tiden, i form av skalbaggar, flugor, maskar och andra småkryp som lägger sig och dör lite varhelst små barn har sina stråk och i denna bok avhandlas döden med både humor och respekt. Stina Wirsén är fenomenal på att gestalta känslor. Bilderbok för små barn.

Stina Wirsén

Vem är död

BonnierCarlsen

 Ännu en del har lagts till Per Gustavsson fantasifulla serie av böcker om prinsar och prinsessor som ställer könsroller på huvudet. I denna bok råkar en liten prins ut för alla prinsars värsta mardröm: han blir förtrollad till groda och hur än hans vänner klurar så lyckas de inte lösa förtrollningen. Som tur är finns hjälp att få av en rådig och pusskunnig prinsessa. Bilderbok för lite större barn.

Per Gustavsson

När prinsar bli förtrollade

Natur och kultur

Tyra rövas bort av en utomjording som för henne till planeten Klotus. Där är alla studsiga och skrattar hela tiden och ingen tänker själv för det gör Storgrubblaren åt en. Tyra går från betraktare till ifrågasättare och upprorsmakare. Ulf Stark har skrivit en galen och rolig bok med mörka undertoner om en värld där alla är tvångsmässigt glada, alltmedan planeten utarmas och invånarnas existens hotas. Kanske mest för barn i 7-9-årsåldern.

Ulf Stark

Tyra och Storgrubblaren

BonnierCarlsen

Hanna Demeters liv är både trist och svårt – tills hon en dag råkar få med sig Slumpens bok från en boklåda. Med den magiska boken äger man makten att förutspå och styra slumpen – om man är rätt person vill säga, och det är Hanna. Mystiska saker börja hända och Hanna får nya vänner men också nya problem. Slumpens bok är en spännande saga för alla åldrar, men kanske mest för 10-12-åringar.

Åsa Lind

Slumpens bok

Rabén & Sjögren

Sara Granérs speciella tecknarstil med ofta lite fyrkantiga och stirrande nalleliknande figurer och hennes absurda humor får mig alltid på gott humör. I Med vänlig hälsning avhandlas lite av varje och var och varannan ruta får man lust att göra en liten tavla av, till sig själv eller någon annan.

Passar bra till tonåringen som börjat ifrågasätta livet, universum och allting och som gillar att skratta åt eländet.

Sara Granér

Med vänlig hälsning

Galago



Återigen får den pedagogiska forskningen ta skit på GP:s ledarsida. Men om nu forskningen är så politiserad och dålig, hur förklarar man då att en skola som valt att basera sin undervisning på just nämnda forskning når så lysande resultat? I Nossebro skola tog man reda på vad forskningen visar ger goda resultat i skolan, började arbeta efter dessa kunskaper och gick från botten- till toppenresultat på tre år.

Den pedagogiska forksningen är inte mer politiserad än vilken genomsnittlig desciplin som helst. Sanningen är väl snarare att man på alltför många håll saknar intresse för forskningen och att den visar på andra faktorer som avgörande för god inlärning än dem man själv gillar: tvång, disciplin, sortering. Men falskt blir inte sant bara för att man gapar högt och kastar skit omkring sig som en väderkvarn i en gödselstack.

Mycket har redan skrivits och sagts om hur det politiska engagemanget har ändrat form. Människor i allmänhet är inte mindre politiskt intresserade eller engagerade än tidigare men i stället för att gå med i ett parti skriver man på upprop, går med i demonstrationer, deltar i köpbojkotter, går med i Facebook-grupper eller skapar samhällskritiska bloggar. Man nätverkar eller stöttar enfråge-organisationer. Dessa påtryckargrupper är en del av det som Rosanvallon kallar för ”motdemokratin” – som utgör en viktig faktor för att den institutionaliserade demokratin ska förbli just demokratisk. De fungerar som demokratins vakthundar och Rosanvallon gör historiska tillbakablickar för att visa hur denna ”motdemokrati” – både den institutionaliserade i form av exempelvis domstolar och den mer spontant folkliga – hela tiden spelat mycket stor roll för utvecklingen av samhällen och den representativa demokratin.

(…) Det är i allra högsta grad lovvärt – och för samhället helt nödvändigt – med starkt engagemang i sakfrågor men det kan vara bra att öppna ögonen för de effekter en snäv inställning till politik också kan ge upphov till. Det finns en risk att politiken går från att handla om vägval för framtiden till att hantera en lång räcka av frågor som är stora i stunden men ganska obetydliga i det långa loppet. Se bara på politikens oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt är det kanske just miljöns påtryckargrupper som kan få politiken att ändra kurs.

De motdemokratiska krafterna av i dag pendlar enligt Rosanvallon mellan ”ett positivt och aktivt medborgarskap och en cynisk inställning till politiken som ibland gränsar till ren nihilism”. Och när vi höjer vår röst gör vi det framför allt i form av protester. Somliga medborgare riskerar att förvandlas till politiska konsumenter som vägrar ta sin del av ansvaret för formandet av vårt framtida samhälle. Mediernas roll blir här ofta att förytliga och ytterligare rycka lös sakfrågorna i stället för att hjälpa till att placera in dem i ett större ideologiskt sammanhang och är det något jag saknar i Rosanvallons bok så är det ett djupare resonemang kring mediernas roll för politikens förytligande.

Själv tycker jag att ett närmast övertydligt uttryck för den förändrade politiksyn som Rosanvallon beskriver var när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Facebook exploderade av upprop och grupper, tidningarna av upprörda insändare, internet av kamplystna bloggare och det hölls demonstrationer och debatter men det mesta handlade om hur man skulle motarbeta Sverigedemokraterna, inte om hur vi ska forma ett samhälle som gör Sverigedemokraterna överflödiga. Vår vilja att protestera mot allt vi uppfattar som fel kan vara nog så lovvärd men leder oss tyvärr inte alltid framåt.

Läs hela min recension av Rosanvallons Motdemokratin i GP.

Så har nya PISA-resultaten presenterats. Och Sverige fortsätter nedåt i mätningarna. Fortfarande är vi långtifrån så dåliga som framträdande högerdebattörer velat göra gällande att vi var redan för längesedan men visst går det åt fel håll.

I sin kommenter skriver Skolverket:

”Finland är ett av de länder som uppvisar mycket goda resultat i PISA 2009. De ligger i topp både när det gäller kunskapsresultat och likvärdighet. Anita Wester lyfter fram några faktorer i det finska skolsystemet som kan förklara de starka resultaten: En kvalificerad lärarutbildning med forskningsanknytning och omfattande insatser av särskilt stöd i tidiga åldrar.
– Nästan alla finska elever får särskilt stöd någon gång under sin skoltid och det ses som något naturligt för att komma ifatt. Lärarna är också noga med uppföljning och utvärdering av stödinsatserna.”

Så låt oss nu inte rusa åstad och ge Jan Björklund rätt. Det finns fortfarande inget som tyder på att tidigare betyg, mer bestraffningar, hårdare disciplin och mer siffror och bokstäver i förskolan är lösningarna på de problem som den svenska skolan har. Vi bör självklart titta på mer framgångsrika länder för att lära av dem men vi måste också fortsätta att resonera kring vad vi vill med den svenska skolan, vilka typer av kunskaper vi ska satsa på och vilka metoder som har vetenskapligt stöd när det gäller att förbättra kunskapsresultat.

Men jag vågar tyvärr nästan slå mig i backen på debatten kommer bli lika ytlig och fördummande som den brukar vara när den här typen av mätningar presenteras.

Det var visst först idag som krönikan var inne i GP.

  I två reportage har radions Kaliber granskat ämnet livskunskap i skolan. Deras slutsats är att elever blir kränkta av ovederhäftiga metoder och att det strider mot skollagen att schemalägga livskunskap, som saknar egen kursplan och lektionstid. Reportagen gjorde mig djupt beklämd, av två skäl. För det första naturligtvis för att elever uppenbarligen får sin integritet kränkt på lektionstid men också för att det återigen är den del av skolans uppdrag som går utöver ren faktaförmedling som står i skottgluggen.

Jag har ett flertal vänner som mådde dåligt av hur de behandlades under bland annat matte- och idrottslektioner i skolan och jag har själv minnen av lärare som ibland kränkte oss elever – i alla möjliga ämnen. Sånt händer tyvärr men ingen skulle komma på den absurda tanken att lösningen är att avskaffa matematik eller idrott från schemat. Det är bara kunskaper om sådant som hur vi gör för att må bra, hur vi utvecklar oss själva och våra relationer och hur man bygger demokrati som eleverna förväntas få med sig utan att någon tid läggs på det och utan att något någonsin blir fel.

Alla som någon gång arbetat i skolan och som har något vett i skallen vet naturligtvis att även om inte samtal om relationer schemaläggs så tar det lik förbannat tid från annan undervisning. Har det varit slagsmål på rasten och två elever gråter och de övriga tjugosju är rädda eller upprörda så börjar man knappast lektionen med att säga åt eleverna att plocka fram matteböckerna (och gör man det i alla fall så blir det hur som helst inte så mycket räknat). En ynka timme livskunskap i veckan kan fungera som den ventil som behövs för att slippa göra akututryckningar som tar oplanerad tid från de andra ämnena. Goda relationer i skolan är en viktig förutsättning för lärande och mobbning arbetar man bäst med preventivt, inte genom bestraffningar när problemen redan uppstått.

Av både den rådande läroplanen och den nya som tas i bruk nästa år framgår tydligt att skolan har ett uppdrag som går långt utöver att bara förmedla faktakunskaper. Mycket handlar om förhållningssätt som kan förmedlas på alla lektioner. Men så fort människor, oavsett ålder, hamnar i grupper uppstår relationsproblem och konflikter som behöver lösas och för att fungera både i skolsituationen och på en framtida arbetsplats behöver barn lära sig hur man förhåller sig till varandra. Livskunskapen bör bli ett riktigt skolämne bland de andra och få en egen kursplan och utbildad personal. Den behöver utvecklas, inte avvecklas!

 (Införd som krönika i GP idag)

I dagens SvD ger bedömningsforskaren Christian Lundahl några goda skäl till varför det inte är tidigare betyg vi behöver i skolan. Välformulerat och klokt.

Varför envisas vi med att tro att betyg är ett bra pedagogiskt verktyg? Hur kan någon tro att den tydligaste information vi kan ge någon annan består en en enda bokstav eller siffra? Kan det i själva verket bli så mycket otydligare än så? Vilken vuxen person skulle förresten acceptera ett så ynkligt underlag som exempelvis arbetsintyg eller som underlag för lönesamtal?

 Till våren ska jag för Pedagogiska magasinet försöka reda ut vad det är som lockar så med betyg. Ser fram emot att börja rota i det.

har återpublicerat ett antal av mina artiklar. Här är länk till en av dem: http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/eva-lotta-hulten-finns-det-ingen-forskning-som-duger/comment-page-1/#comment-527

Att lärare inte vågar säga ifrån om tillståndet i skolan är djupt oroväckande. Om detta skriver Skolvärlden i en bra artikel: http://www.skolvarlden.se/artiklar/svenska-larare-skrams-till-tystnad. Kommunalisering, godtycklig lönesättning, konkurrrens om eleverna och okunnighet om meddelarfrihet gör att lärare undviker att kritisera sina skolor och ibland öppet åthutas eller trakasseras för att de höjer rösten. I våras skrev jag om liknande problem för rektorerna: https://evalottahulten.com/artiklar-och-reportage/rektor-tige-i-forvaltningen-chef-och-ledarskap-augusti-10/. Man kan tydligt se en katten på råttan, råttan på repet-situation.