skola

”Det är lätt att manipulera hela skolsystemet”

Eva-Lotta skola , ,

Inte någonstans i läroplanen står det att det är ett mål att elever ska bli lydiga och anpassliga, ändå visar alltför mycket forskning att det i stor utsträckning blir resultatet.

”Det är lätt att manipulera hela skolsystemet. Många märker det. Om man bara lär sig hur man ska sköta sig och hur man ska göra. (…) Jag har lätt att avkoda spelet, liksom. Så jag har bra betyg, men jag vet inte om jag tycker att jag lyckats så bra i skolan. Vet inte om jag kan så mycket egentligen.”

Den som talar är en kvinnlig elev i en klassrumsstudie av forskarna Lisa Asp-Onsjö och Ann-Sofie Holm, omskriven i antologin Att lyckas i skolan. Hon är inte ensam. Vardagen i klasserna som de båda forskarna studerat styrs av prestationer, prov, bedömningar och tester och de visar hur eleverna resignerat inför sakernas tillstånd och i hög utsträckning väljer att anpassa sig, eftersom de vill få goda resultat. Fortsätt läsa →

Dunkla kunskapskrav

Eva-Lotta skola , ,

Den svenska skolans styrdokument innehåller noggrant specificerade kunskapskrav, men hjälper det lärare att undervisa och bedöma sina elever? I Gunnar Hyltegrens avhandling ifrågasätts läroplanens detaljstyrning och politikernas tilltro till mätande och betygsättning.

Vad går egentligen att mäta säkert? Inte särskilt mycket, när man börjar tänka efter. Många med mig har redan påpekat ganska frekvent under de senaste årens debatt att förmågor som handlar om exempelvis samarbete, initiativförmåga och analys är mycket svåra att kontrollera på ett objektivt sätt. I en mätfixerad skola riskerar de att trängas undan. Men också kunskaper som är mer förknippade med traditionellt faktalärande är svåra att bedöma objektivt. Hur duktig en elev är på sådant som problemlösning och slutledning, och varför inte även uttal och skrivförmåga, är trots allt också det en bedömningsfråga.

Fortsätt läsa →

Barns värde

Eva-Lotta medkänsla, skola

Vi har haft förbud mot att slå barn sedan 1979 i Sverige. För några dagar sedan misshandlade vakter i Malmö en nioåring – och vips kryper det upp troll ur sina hålor som tar misshandeln i försvar (tänker inte dela DN:s ledarsidas totalhaveri i ämnet). Här förklarar DN:s Malin Ullgren varför det alltid, alltid, alltid är fel att vuxna brukar våld mot barn. Att det ska behöva skrivas, fortfarande 2015, är bara för sorgligt. Och lika sorgligt är att barn idag kan försvinna i Sverige, utan att polisen tycker att de behöver leta efter dem. Det görs skillnad på barn och barn. Fortsätt läsa →

Varför lockar betyg så?

Eva-Lotta skola , ,

Vad är det med betyg som gör dem så enormt lockande för många? Jag begriper det faktiskt inte. Varför fastnar vi där gång på gång?

Om man följer debatten i media är det lätt att få intrycket att det antingen saknas forskning eller att det finns både sådan forskning som visar på positiva effekter och sådan som visar på negativa effekter och att det väger ungefär jämnt dem emellan. Sanningen är att den sammanvägda forskningen visar att tidiga betyg har negativa effekter. Det har nu även det nya Skolforskningsinstitutet (förordnat av Jan Björklund) visat i en stor rapport:

” Att i nuläget gå ner i åldrarna med betyg, när det finns så tydliga varningssignaler i forskningen – framför allt med hänsyn till dem som har det svårast i skolan, tycker vi inte är att följa idén att skolan ska vila på vetenskaplig grund, säger Christian Lundahl.”

Men det är inget som bekymrar Jan Björklund, som i en intervju med svt förklarar att ”Var och en som har en tonåring hemma vet att de anstränger sig mer när det finns betyg”, och slår fast att forskarna har fel när de hävdar att ett lands betygssystem spelar liten roll för hur landet presterar i Pisa-undersökningarna.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:det är fullkomligt absurt att vi under åtta år har haft en UTBILDNINGSminister som tycker att forskning bara kan viftas bort; en minister som pratat sig varm för en ”kunskapsskola” men som uppenbarligen tycker att han personligen kan strunta i att skaffa sig kunskaper för egen del eftersom han liksom känner på sig vad som är rätt. Gammal vidskepelse som att barn lär sig bättre under press går före modern vetenskap som visar att barn (såväl som vuxna) lär sig bättre om man arbetar med lust, nyfikenhet, sammanhang, meningsfullhet – alltså inre motivation i stället för yttre. Och att feedback är mest effektiv om den är framåtsyftande (formativ) istället för sammanfattande (summativ). Det här tycks snart alla med koppling till skolan ha fått kläm på, utom den som till alldeles nyligen varit högste ansvarige, och som tyvärr fortfarande besitter makt att diktera skolpolitiken.

Åsså var det det där med kvinnorna i historieböckerna. Igen.

Eva-Lotta skola

För ett antal år sedan (kanske tio – jag kan tyvärr inte hitta artikeln nu) skrev jag en artikel om historieböckerna som användes i skolan. Jag kunde bland annat konstatera att kvinnor och skeenden som hade med kvinnors historia att göra var nästan osynliggjorda. Några av böckerna, som jag minns det, nämnde inte ens kampen för kvinnlig rösträtt. Det är lite sorgligt att läsa att inte mycket tycks ha hänt. DN rapporterade igår att bara 13 procent av alla namngivna personer i fyra undersökta historieböcker för skolan är kvinnor. I en av böckerna finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. I två av böckerna sjunker antalen namngivna kvinnor ju närmare nutid man kommer.

Den här diskussionen är inte ny. Sedan jag skrev min artikel har flera andra skrivit om det också (och säkert hade andra skrivit före mig), och det har t o m gjorts en statlig utredning, som kom 2010. Det är deprimerande att det tycks vara så oerhört svårt att ändra bilden av vad som är ”viktig” historia. Därför blir jag glad över att det finns människor som tar sig an problemet på ett konstruktiv sätt. Här får man förslag på 31 kvinnor som borde vara med i historieböckerna (flera nya namn för mig!). Och senare i år kommer en ny historietidskrift, helt inriktad på kvinnors historia! Kanske vågar man föreslå att alla Sveriges läromedelsförfattare i historia skaffar sig en prenumeration?

Till sist vill jag tipsa om detta geniala framträdande: tre unga tjejer som synliggör skolans dolda läroplan (i amerikansk kontext) med hjälp av spoken word/ poesi – underbart!

Blir 2015 skolans år?

Eva-Lotta skola

Över 8000 personer har hittills delat min DN-artikel om progressivism kontra traditionalism i skolans värld. Många delningar är vare sig ett kvalitetstecken eller ett bevis för att folk håller med (kanske har merparten delat med kommentaren att jag är en idiot), men något säger det trots allt. Jag tror att det finns en längtan efter en annan diskussion om skolan än den som i huvudsak förts det senaste decenniet. En som handlar inte bara om faktakunskaper och tabellplaceringar utan också om hur skolan formar oss som människor. Därför gör alla delningar mig hoppfull och glad. Det finns så många kloka människor som arbetar i eller med skolan, på olika sätt. Kanske kan de snart få större rörelseutrymme och påverkansmöjligheter.

Under åren som jag skrivit om skolan så har jag gång på gång blivit kontaktad av frustrerade lärare, lärarutbildare, rektorer och forskare (och en och annan elev) som berättar att de försökt komma till tals i media, eller fått sina forskningsresultat eller uttalanden förvrängda. Ansvaret för att vi hamnat där vi har hamnat vilar inte bara på skolpolitiker utan faller också tungt på mediemakthavare och journalister som bidragit till att debatten blivit snedvriden, och som vare sig gjort tillräcklig research eller ställt vettiga följdfrågor (men jo, det finns så klart många som gjort bra saker också – radioserien Kris i skolan, som var fantastisk, och Sydsvenskans Emma Leijnse är några exempel). Ett vettigt samtal om skolan kräver att medierna tar skolfrågan på större allvar.

Kanske blir 2015 året då skoldebatten vänder på allvar och vi får en skolpolitik med både förankring ute i skolornas verklighet och med drömmar om något annat och större än katederundervisning och kvarsittningar. Jag hoppas.

Progressivism i skolan – ja tack!

Eva-Lotta skola

Inte mycket är nytt när det kommer till skolan. Under hela 1900-talet har striden mellan ”traditionalister” och ”progressivister” rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap.

Det var kring det förra sekelskiftet som ett ifrågasättande av den etablerade skolan började få fäste både i USA och i Europa. Nytänkarna vände sig emot skolans fixering vid drill och disciplin, den skarpa ämnesuppdelningen och bristen på anpassning till individerna. Den amerikanske pedagogen John Dewey drev en experimentskola i Chicago där ett friare undervisningssätt prövades och han blev progressivismens främste företrädare. Inte bara tankens utan också handens kunnande skulle ses som viktigt. Eleverna skulle uppmuntras att tänka och ifrågasätta, ämnesuppdelningen brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Hans idéer fick stor spridning. I Sverige fick Ellen Keys bok ”Barnets århundrade”, med liknande tankar, stort genomslag och spreds även den internationellt. Men det är skillnad på teori och praktik. Visserligen öppnades skolor som byggde på progressivismens idéer. Göteborgs högre samskola, som startade redan 1901 (av en grupp liberaler) och internatet Viggbyholmsskolan, som drog igång 1928, är några exempel, men de var få. Något bredare genomslag i skolan generellt var det inte tal om. Efterhand smög sig Deweys idéer ändå in i skolmedvetandet och i läroplanerna, både under socialdemokratiskt och så småningom borgerligt styre. Exempelvis folkpartiet stod periodvis tydligt på den progressiva sidan (den så flumanklagade läroplanen från 1994 antogs under borgerlig regering, liksom den föregående från 1980; så när Jan Björklund går på om den socialdemokratiska flumskolan måste det alltså vara den skola som styrdes av läroplanen från 1969, och dem före det han avser).

Under 70-talet kan man börja tala om en ”statsprogressivism” i Sverige med stark inriktning på individualisering av undervisningen – men i övrigt ganska urvattnad, som progressivism betraktad. Det fanns ändå de som tyckte att allt hade gått för långt och ville se en återgång till det som varit. Den så kallade Kunskapsrörelsen växte sig under slutet av 70-talet och början av 80-talet stark. Skolan anklagades för slapphet, låga krav och bristande ordning. Dess företrädare ville se traditionell undervisning, mer prov, läxor och betyg, färre grupparbeten och mindre elevinflytande. Ändå gick det bra för de svenska eleverna. Så vad handlar traditionalisternas oro om? Är det en rädsla för det man har svårt att begripa?

Det är inte lätt att förändra skolan. Alla har vi gått där, alla vet vi hur en riktig skola ”ska” se ut. Traditionalisternas budskap har en fördel gentemot progressivisternas genom att vara enkelt: tala om för eleverna vad de ska kunna, förhör dem, sätt betyg, klart. Progressivisterna envisas med att resonera och relativisera – det de säger kräver mer ansträngning att förstå. Det kräver helt enkelt den förmåga att reflektera och tänka kritiskt som de förespråkar att skolan ska arbeta med att utveckla.

(…)

Dagens progressivister hävdar att ansvarstagande, samarbetsförmåga, initiativkraft och kritiskt tänkande inte är något man enkelt kan mäta. Traditionalismens rigida kunskapssyn och mätfixering riskerar därför få dessa, och många andra svårmätbara förmågor, att hamna i skymundan. Det gynnar varken samhället eller individerna på sikt, och det riskerar dessutom att få många unga att tycka att skolan är dödande tråkig. Varför ska vi göra så, när det nu inte finns några kända motsättningar mellan faktakunskapande och eget tänkande, initiativtagande, elevinflytande och kreativitet? Tvärtom, den som drivs av lust att lära lär sig bättre och kunskaperna sitter kvar längre.

 

Läs hela min text om kampen mellan traditionalism och progressivism i skolans värld, publicerad i DN idag.

En marshmallow nu, eller två sedan?

Eva-Lotta skola , , , ,

De senaste åren har ett psykologiexperiment från 60-talet kommit i ropet. Fyraåringar erbjöds att ta en godisbit eller en kaka med en gång, eller att få två om de lyckades vänta i tjugo minuter. I senare uppföljningar visade det sig att de barn som varit duktiga på att vänta klarade sig bättre i skolan och fick mer framgångsrika yrkesliv. Resultaten har bland annat använts som argument för att barn bör läras att acceptera att ha tråkigt i skolan för att få ett bra liv sedan.

I nyutkomna boken Marshmallowtestet skriver forskaren Walter Mischel, som var den som utvecklade experimentet, om sin egen och andras forskning kring uppskjutna belöningar. Inte otippat visar det sig vara betydligt mer komplext än ”härda ut och du ska rikligen belönas.” Exempelvis konstaterar han att det för barn som har erfarenheter av att vuxna är opålitliga, kan vara högst rationellt att äta upp vad som erbjuds innan det försvinner.

Mischel förklarar sedan vilka komponenter det är som hjälper barn att skjuta upp belöningar. Han pekar på kreativitetens betydelse. De barn som klarade att vänta använde sin fantasi för att hitta på lekar och distraktioner. Barn som får hjälp att lära sig sådana tekniker blir snabbt bättre på att vänta också de.

Mischel förklarar att vår motivation spelar en mycket stor roll för vår förmåga att skjuta upp njutningar. Om vi ser ett åtråvärt mål så blir det lättare att vänta; och de barn som hjälps att se en mening med att kämpa nu för att uppnå något längre fram blir också duktigare på det. Det blir även lättare att uppnå mål om man har roligt längs vägen. Annat som spelar in är självförtroende och sociala förhållanden. Barn som lever under långvarig stress orsakad av fattigdom och utsatthet har lägre förmåga att skjuta upp belöningar, påpekar Mischel, som anser att det lyfter ansvaret till en högre nivå. Vi kan inte kräva av svårt stressade barn att de ska planera för framtiden innan vi givit dem rimliga förutsättningar att klara det.

Slutsatsen att vi måste tjata på barn att härda ut och göra mer läxor för att få ett bra yrke som vuxna skulle alltså hellre kunna bytas ut till att vi behöver hjälpa barn att ställa upp mål, hitta sin egen motivation, utveckla fantasi och kreativitet samt att vi måste skapa rimliga livsvillkor för alla.

Och slutligen: Walter Mischel slår ett slag för att njuta mer i stunden. Han skriver att en ständig väntan kan bli kvävande: ”ett glädjelöst liv av uppskjutna nöjen, glada tidsfördriv som nobbats, känslor som inte upplevts, möjliga liv som inte levats”.

Ja, livet måste levas NU, också. Om vi år ut och år in, hela vägen fram till godsakerna, har haft tråkigt så kanske den eftersträvade framgången inte riktigt blir värd sitt pris.

 

Som krönika i GP idag.

Vissa anstränger sig så de blir blå och gröna men klarar sig inte ändå!

Eva-Lotta skola , , ,

På SVT opinion skriver en rektor klokt om att hennes uppgifter faktiskt inte bara är att undervisa och bedöma. Bra! Jag är så vansinnigt trött på alla beskäftiga krönikor om att föräldrar och elever är bortskämda, borde hålla käften och lära sig lyda och anstränga sig. Vissa anstränger sig så de blir blå och gröna men klarar sig inte ändå! Vissa får faktiskt inte det stöd de behöver! Vissa elever mår psykiskt dåligt och kan inte bli behandlade enbart som små lärmaskiner av de vuxna de möter (oavsett om personen råkar vara lärare eller ej)! 

Lärarjobbet är ett relationsyrke. Den som inte kan acceptera det bör inte bli lärare. Goda relationer är dessutom en väldokumenterat viktig faktor för effektiv undervisning.

Visst finns det jobbiga föräldrar som tjafsar i onödan men det finns också föräldrar som med all rätt lägger sig i vad som händer deras barn på skoltid. Världen är för sjutton inte svartvit.

Så här formulerar rektorn Annika Hedås Falk sig:

”Men vi får nog sluta låtsas som att läraryrket bara handlar om att planera fantastiska lektioner, genomföra dem inför en tacksam publik för att sedan i lugn och ro bedöma elevernas arbete.

Läraryrket innebär också att motivera de omotiverade, att lösa konflikter, trösta, tjata och skälla – ja, både uppfostra och lära ut. Men allt det vägs upp av den enorma tillfredställelse det är att känna att man är en del i att forma framtiden.”