Ryktet om min kritik är betydligt överdrivet!

Eva-Lotta Uncategorized , , , ,

När människor frågar mig om jag som bokrecensent har några bra boktips så drabbas jag ofta av blackout. Tror jag har kört svaren ”Lasermannen” och ”Sandvargen” sådär femtio gånger var nu (under typ tio år). Därför bestämde jag mig vid läsningen av Gabriella Håkanssons senaste, Kättarnas tempel, att jag hädanefter ska rekommendera den, och föregående delen Aldermanns arvinge, när folk vill ha tips. Det var underbart att vandra in i världen hon skapat! Därför blev jag lite paff när jag såg GP:s val av rubrik och ingress, där det framstår som att jag är rejält kritisk. Så ni som läst min recension i GP: bortse från rubriken och ingressen de valt, jag närmast älskar böckerna.

 

Och här kommer själva recensionen:

 

Under ett par hundra år, med start i mitten av 1600-talet, skickades Englands unga överklassmän ut på en Grand Tour genom Europa. Det fungerade både som bildningsresa och som del i vuxenblivandet. I första delen av Gabriella Håkanssons trilogi om den unge William Aldermann, Aldermanns arvinge, gav han sig ut på en sådan resa genom det tidiga 1800-talets Europa. Efter att ha läst del ett och nu del två, Kättarnas tempel, är det inte utan att jag själv känner mig ha varit ute på en Tour: full av intryck, lätt utmattad och definitivt mer bildad.

I sällskap av sin informator Josias Gebhardt, den nu döde faderns gamle vän och liksom honom insvuren i det hemliga sällskapet Dilettanti, återvänder William Aldermann i bokens början till London. Gebhardt har inte bara passat på att få den unge William att överge den kristna läran för att i stället dyrka de gamla grekiska gudarna – främst fruktbarhetsguden Priapus – utan också efterhand berättat alltmer om det hemliga sällskapet och om Williams tilltänkta roll som arvtagare inom organisationen.

Väl tillbaka i faderns palats lyckas Gebhardt och William nu finna det dolda rum där fadern ska ha gömt sitt mästerverk, grand oeuvre, som ingen dittills sett. Där tronar en magnifik modell av ett museum. Nu är tiden inne för William att förverkliga faderns grandiosa hyllning till antikens ideal. Museet ska byggas till Priapus ära.

Gabriella Håkanssons huvudkaraktär William Aldermann är en komplex figur. Lättledd och hyperkänslig men samtidigt målmedveten tar han med kraft itu med att få faderns museum uppfört. Efter sin avskärmade uppväxt vet han mycket lite om hur man för sig i sociala sammanhang, och ännu mindre om tidens konvenans. Älskarinnan Jenny Cibber är en av palatsets pigor men mot all dåtida vett och etikett tar han henne obekymrat med på affärsmöten. Uppvuxen i ofattbar lyx vill han ändå vända sig till de fattiga för att frigöra dem från deras ok – vilka han tycks föreställa sig främst är av sexuell karaktär. Jenny Cibber vet bättre. I Kättarnas tempel är klassamhället ett av berättelsens nav, liksom sexualiteten.

På 680 sidor (del ett var på 813) får man följa Williams och Gebhardts vedermödor med museet, kampen mot förmyndaren och avfällingen Richard Payne Knight, Jenny Cibbers politiska uppvaknande och radikalisering och museets framväxt och mottagande. Allt serverat med kryddor som bordellbesök, böldpest, pedofili, politiska uppror, vulkanutbrott, 1800-talsmode och likförsäljning. Boken har med andra ord vad man skulle kalla ett mustigt innehåll, men presenterat på en intellektuell prosa och full av historiska referenser (många av karaktärerna har existerat i verkligheten, liksom även sällskapet Dilettanti). Under läsningen associerar jag till både Dan Brown, Charles Dickens och Vladimir Nabokov.

Kättarnas tempel mal effektivt alla föreställningar om antika renhetsideal till stoft och blandar det med dyngan på gatorna i 1800-talets London. Det luktar, lyser av pråliga färger, brölar och larmar. Gabriella Håkansson är, precis som i sina tidigare romaner, oerhört skicklig när det kommer till att skapa en originell men samtidigt helt trovärdig värld. Särskilt mystiskt eller spännande blir det hemliga sällskapet och faderns grand oeuvre emellertid aldrig. Där får Håkansson inte riktigt med mig. Det blir för mycket intellekt och för lite magi.

Vem tyr man sig då till som läsare av detta mastodontverk? Till skillnad från i Dickens romaner finns här inga entydigt goda människor och egentligen bara en entydigt ond (Gebhardt är en rakt igenom obehaglig typ). De flesta är frånstötande på ett eller annat vis. William får raseriutbrott, Jenny Cibber är pedofil (hennes sexuella relation till William inleddes när han var i treårsåldern), Richard Payne Knight är en fegis, förre informatorn John Carrington religiöst vansinnig, den geniala mrs Gell kokett. Överklassen är dubbelmoralisk och trångsynt, underklassen skränande och våldsam. Det lämnas inte mycket utrymme för att känna sympati i Kättarnas tempel. Men rasande roligt har man och ibland skrattar jag högt. Som när författaren låter mig följa museets första besökare, ett stackars intet ont anande borgarpar, på deras vandring mellan fallosar och oanständiga mosaiker. De chockas till kräkanfall.

Kättarnas tempel rymmer också en del tankeväckande gods om egoism kontra altruism, äkthet, religion, börsekonomi och makt och underkastelse. Som den äventyrsbok den är slutar den när det är som mest spännande. Jag ser självklart fram emot den tredje delen, Nya Londinium, som ska komma nästa år.

De duktiga asiatiska eleverna

Eva-Lotta Uncategorized , , ,

Asiatiska länder presterar generellt bra i Pisa. Det har fått många andra länder att söka efter undervisningsmetoder därifrån, som ska höja det egna landets resultat. I en bra artikel i The Guardian förklaras varför det kan vara meningslöst. En studie visar nämligen att asiatiska barn presterar mycket bra (i nivå med de bästa länderna) på Pisa även när de befinner sig i Australien (som inte presterar bra på Pisa). Det utesluter skolsystemet och undervisningsmetoderna som faktor för de asiatiska barnens höga resultat och forskaren John Jerrim, som genomfört studien, menar att de snarare har kulturella orsaker. Artikeln kan läsas här!

John Jerrim påpekar att Pisa inte är bra att använda som enda mätare för vilket skolsystem och vilka undervisningsmetoder som är bra. Vore bra om det budskapet började gå fram snart …

Om konsumentbojkott av skitstormar

Eva-Lotta Uncategorized

GT och Kvällsposten lägger ner sina kultursidor och ledarsidor. GT:s chefredaktör Frida Boisen är inte bekymrad, förklarar hon i GP, som skriver:

”Som exempel nämner hon kampanjen för folkomröstning för trängselskatt.

– Den kampanjen drevs på annan plats i tidningen än på ledarsidan. Jag känner mig trygg att GT kommer att få genomslag även i framtiden.”

Det är alltså GT:s genomslag hon säger sig värna. Kvaliteten är inte intressant. Hennes uttalande är inte ämnat att lugna läsarna utan annonsörerna: ni kan fortsätta annonsera för vi tänker fortsätta ställa till halabaloo som gör att folk köper tidningen och klickar och delar våra artiklar.

För denna utveckling är vi alla som är med på facebook och twitter medskyldiga. Genom vårt klickande styr vi journalistiken. För medierna är det strunt samma om vi klickar och delar för att vi tycker det vi läser är idiotiskt eller för att vi tycker det är bra. När vi ”raseridelar” bidrar vi till att tidningarna producerar mer av samma dynga. Klick som klick. Det är ju vi klickare/delare/läsare som är varan som säljs – till annonsörerna. Signe Lidén skriver bra om detta i ETC, och exemplifierar bland annat med hur Expressen låter krönikören Ulf Nilsson hylla kolonialismen. De vet att det kommer att delas massor. Om så varenda delning är för att alla vill tala om vilken idiot han är så gör det inte Expressen något. Klick ger pengar.

Men klick är självklart ingen bra mätare av hur intressant innehållet är. Det visade Åsa Linderborg på ett åskådligt vis med sitt”analsex-experiment” på Aftonbladet kultur (samma artikel, med två olika rubriker, varav den ena innehöll ordet ”analsex” lades som bekant ut på sidan. Artikeln med sexrubriken har hittills klickats tio gånger flitigare).

Så hur vore det med en konsumentbojkott? Låt oss sluta klicka på, och dela all dynga som kommer i vår väg. Alla måste inte bemöta allt hela tiden och vi måste inte ha koll på varenda skitstorm som seglar upp. Vi kan i stället dela mer av de bra artiklar som beskriver och problematiserar verkligheten, eller berättar hur världen kan göras bättre. Jag tänker hädanefter göra mitt bästa för att bidra.

Myten om det bortskämda barnet

Eva-Lotta Uncategorized , , , , , , ,

Barn av idag är egoistiska och bortskämda och behöver mer regler och gränser. Genom att bemöta dem med viss hårdhet och tydliga krav förbereds de för livet som vuxen och lär sig att för att få något så måste man förtjäna det. Att resonera med barn är fel eftersom de inte har något förstånd och kan få för sig att de har något att säga till om.

Så låter det med jämna och ganska täta mellanrum i debatten om våra barn. Varje gång är det som om personen som framför åsikterna tror sig ha gjort en helt ny upptäckt, eller vågar säga något som andra förtiger. Ofta får de stor medieuppmärksamhet.

Gemensamt för dessa debattörer är att de så gott som undantagslöst menar att det var bättre förr. Det är just dagens barn och ungdomar som är självupptagna och gränslösa. Senast förra året kom David Eberhards bok Hur barnen tog makten, i vilken han hävdar att föräldrars släpphänthet gör barn av idag odrägliga, och Ana Udovics något mer nyanserade Generation Ego – om nutidens narcissistiska tonåringar.

”Jag ser inget hopp för framtiden om vi är beroende av dagens oseriösa ungdom”, har en känd författare skrivit.

Men stämmer bilden? Är barn idag mer egoistiska än tidigare? Nej, det är de inte, menar den amerikanske pedagogen och författaren Alfie Kohn, i sin nya bokThe myth of the spoiled child. Han smular bland annat sönder narcissistauktoritetenJean M Twenge, som Udovic lutar sig tungt emot, och hänvisar till studier som visar att barn och unga av idag är ungefär lika självupptagna och narcissistiska som unga alltid varit. Människor är helt enkelt narcissistiska för att de är unga, inte för att de tillhör en mer självupptagen generation. Eller som Kohn uttrycker det: ”Varje generation är Generation Jag. Så är det, tills de växer upp.” Den kände författaren jag nyss citerade är för övrigt skalden Hesiodos, verksam i Grekland på 700-talet före Kristus. Han tyckte att den dåtida ungdomen inte hade fått lära sig tillräckligt med respekt och lydnad för äldre. Alfie Kohn fyller i sin bok på med liknande citat om barn och unga ända fram till nutid. Tankefiguren om det odisciplinerade barnet fungerar lika bra i vår tid som i Hesiodos’.

På svenska gav oss den danske psykologen Bent Hougaard för ett decennium sedan beteckningen ”curlingföräldrar” – för vuxna som alltför ivrigt sopar banan och underlättar livet för sina barn. Uttrycket har blivit etablerat och är i högsta grad levande i samtalet om barn och föräldrar. I USA pratar man i sin tur kritiskt om ”overparenting” eller ”helicopter parenting”.

Alfie Kohn söker i sin bok efter forskningsstöd för att det skulle kunna vara skadligt för barn att deras föräldrar hjälper dem men hittar inget. Han menar i stället att de ständigt återkommande varningarna för att engagera sig för mycket i sina barns liv kan vara ett tecken på att vi lever i en kultur där självtillräcklighet hålls väldigt högt. Vi vill att våra barn ska bli oberoende och självständiga. Men inget tyder på att barn vars föräldrar engagerar sig mycket i deras liv blir mindre självständiga än andra. Det som har betydelse för barnets utveckling är hur föräldrarnas engagemang ser ut, hävdar Alfie Kohn.

Han citerar en studie som visar att barn till helikopterföräldrar som unga vuxna är sociala, kärleksfulla och känner sig ha stöd i livet. Vi kan inte skämma bort barn med uppmärksamhet eller hjälp i sig, däremot kan vi få barn att må dåligt eller bli osjälvständiga om vår uppmärksamhet blir kravfylld, neurotisk eller kontrollerande.

Ligger det då inget alls i att barn av idag är bortskämda? Det beror på vad man lägger i ordet. En hel del barn i vår del av världen har väldigt många leksaker. En och annan tonåring har uppenbart tillgång till väldigt mycket pengar. Ibland stör jag mig på att föräldrar inte säger ifrån till barn som beter sig illa. Men inget av detta är nytt.

Det är däremot att många föräldrar stressar för att deras barn ska hinna delta i massvis av aktiviteter. Om det är ett tecken på att barn är bortskämda kan man diskutera. Är det inte snarare så att vi föräldrar i ganska hög utsträckning gör det för vår egen skull, för att visa oss själva och andra vilka bra föräldrar vi är, eller för att vi inbillar oss att det är nyttigt för barnen? Något vi gör i jakt på status, av pliktkänsla eller rädsla för att våra barn ska halka efter eller hamna utanför, snarare än för att vi vill lyda våra barns minsta vink.

Alfie Kohn konstaterar att råden från dem som vill se hårdare tag ofta går ut på att föräldrar ska känna sig okej med att orsaka att deras barn mår dåligt. Men vi måste inte träna barn i empatilöshet och hårdhet.

Barn behöver få lära sig att deras åsikter är värda att höras, att kompromisser är möjliga, att man bör tänka efter innan man gör som andra säger åt en och att människor kan dela med sig och hjälpa andra utan att först ha funderat över om de förtjänar det eller ej. Det är inte att skämma bort dem. Det är att förbereda dem för ett ansvarstagande och solidariskt vuxenliv i en demokrati.

I OBS i P1 idag

 

Mindre arbetslinje, mer solidaritet

Eva-Lotta Uncategorized , , , , ,

Sedan i söndags har jag försökt samla mig till att skriva något om valresultatet men det har inte varit helt lätt. Jag är glad över att vi får ett regeringsbyte men samtidigt helt förtvivlad över SD:s framgångar. Jag är besviken över att FI inte kom in och att Löfven inte vill ha med v i sin regering. Självklart är jag också orolig för att SD ska kräva nyval.

SD:s 13 procent hade jag faktiskt inte alls föreställt mig, jag trodde på opinionsundersökningarna som visade runt tio. Som många andra funderar jag nu över vad som ska till för att SD ska gå tillbaka i nästa val. Då tror jag att en politik för mindre klyftor och mer solidaritet är vägen. Jag vill se ett avskaffande av ”arbetslinjen”, som i praktiken så starkt bidragit till att brännmärka arbetslösa och fått många människor att känna att bara de som har ett arbete har ett värde. Vi måste börja prata mer om vikten av att vara en god och solidarisk medmänniska och mindre om att vara en lydig kugge i samhällsekonomimaskineriet.

Vi behöver en politik som slutar jaga de mest utsatta med blåslampa och i stället får alla att känna sig trygga och och mindre rädda för att själva hamna utanför (eller bli kvar där). Den som känner sig omhändertagen eller säker på att bli det, är självklart mindre benägen att sätta ut andra till vargarna för att rädda sitt eget skinn.

Det här är en riktigt bra analys, av Marcus Priftis i Dagens arena. Han skriver bland annat:

”Sverigedemokraterna är inte stora för att det finns för många invandrare i Sverige, eller för att deras politiker är skickligare eller trovärdigare än de andra partiernas. De är stora för att vi har skapat ett samhälle där det är normalt och okej att sparka neråt. Arbetslösheten är de arbetslösas fel, sjukskrivna ska skärpa sig och förorterna är socialt utsatta för att det bor svartskallar där. Det är helt följdriktigt att göra syndabockar av dem som står allra lägst ner på stegen. Särskilt om man själv står näst lägst ner.”

Solidaritet och minskade klyftor är en viktig väg till mindre inflytande för SD. Till skillnad från Priftis tror jag också att vissa grundläggande värderingar kring samhället faktiskt kan formuleras gemensamt av höger och vänster, för att hejda SD:s framfart.

Jag försöker i övrigt trösta mig med att Marie Demker, professor i statsvetenskap, menar att det inte finns något som tyder på att vi svenskar blivit mer främlingsfientliga de senaste decennierna, tvärtom har vi blivit mer öppna och välkomnande. Det som har hänt är att de som är främlingsfientliga har organiserat sig i ett parti. De har på så vis blivit synligare. Vilket så klart också är problematiskt, och kan vara början på en förvärring. Men det måste inte bli så, om vi andra fortsätter att visa öppenhet, tolerans, förståelse och solidaritet.

Hata eller prata

Eva-Lotta Uncategorized

I en facebooktråd om rasism framför jag tanken att det kanske är en bra idé inte bara att protestera mot sd:s politik utan också att försöka resonera och prata, både med sd:s höga företrädare och dess väljare. Jag skriver att jag vill ”skapa ett större vi där vi förhoppningsvis blir lite mindre rädda för varandra och mindre hotfulla.” Jag får svar som att ”Vi är inte hotfulla. SD hotar många människor med utvisning mm. Vad kan man diskutera om det?” och ”I en utopisk värld kan man konvertera rasister till att bli icke-rasister …”

Så vad återstår då, om det inte är någon idé att försöka diskutera, samtala eller förklara, och man samtidigt vill bli av med rasismen? Hur hotfullt är det inte att skriva att det är en utopi att försöka få människor att ändra sig? Vilka vägar blir kvar om vi utesluter samtalet och bortser från människans förmåga att tänka om? Var ska vi göra av våra meningsmotståndare när vi hatat bort dem från scenen (för övrigt omöjligt i en demokrati)?

Jag vet var jag står när det kommer till idéer om invandring, integration och mångfald. Jag avskyr rasism och jag avskyr den människosyn sd står för och den samhällsutveckling de vill se. Men jag vill mycket hellre se samtal, resonemang och ett ”välkommen över till oss” än hat som verktyg för att vrida vapnen ur händerna på dem. Alla kan förändras och man blir inte smutsig själv för att man pratar också med dem som står för allt man avskyr.

Man har självklart ingen skyldighet att prata med alla. Om man inte blir respektfullt bemött, om man blir hotad eller om den andre uppenbarligen inte kan lyssna kan man gott ägna tiden åt något bättre, tycker jag. Men att redan från början utesluta samtalet är att desarmera sig själv och det man står för.

 

Armodets vett och etikett

Eva-Lotta Uncategorized , ,

Är det påfluget att hälsa med kindpussning andra gången man träffar någon? Vilka presenter bör man inte ge bort till värdparet när man är bjuden på middag? Är det okej att ta av sig skorna på jobbet? År ut och år in svarar etikettexperten Magdalena Ribbing oförtröttligt och tvärsäkert på DN-läsarnas frågor om hur vi bör bete oss. Några gånger gläds jag åt hennes vassa svar (japp, det enda rimliga är att säga ifrån när bordsgrannen börjar uttala sig rasistiskt eller kvinnoförnedrande). Oftare får både frågor och svar mig full i skratt inför såväl all onödig social osäkerhet som Ribbings beskäftiga råd om hur den frågande ska hantera det prekära läget.

Men trots min skepsis till vett och etikett händer det naturligtvis att jag själv hamnar i situationer där jag skulle vilja få lite goda råd om hur jag ska bete mig. Ibland på fina middagar men oftare i min vardag. Och det är vardagssituationerna som är de verkligt svåra. Sedan ett tag tillbaka är det möten med människor som ber om min hjälp som får mig att grubbla över mänsklig samvaro. De handlar om dem som sitter på gatan med en mugg framför sig, eller rycker i min ärm och mer aktivt ber om en slant. Som ser på mig med trötta, vädjande ögon.

Hur kan jag överlämna pengar på ett sätt som låter dem behålla sin värdighet? Ska jag se dem i ögonen? Hur länge? Le? Hur ska jag bete mig när jag inte har någon peng att ge? Och ibland blir det ännu svårare. När jag för ett tag sedan gav till en kvinna som ryckt i min ärm på spårvagnshållplatsen tackade hon först och gick vidare men återvände strax till mig igen. Hon ville komma hem till mig och städa. Hon var duktig, det skulle bli billigt. Jag sa nej tack, förklarade att jag bor långt bort, att jag inte behöver hjälp. Hon bad, med desperation i blicken. Jag vidhöll mitt nej och hon gav till sist upp och gick. Jag stod kvar med min enorma skuldkänsla och villrådighet.

Hur säger man nej till någon som antagligen sover i en skruttig bil, eller utomhus? Som inte har något, mer än hungriga barn? Hur säger man ja utan att cementera en ojämlik relation som förvandlar oss båda till något vi helst inte vill vara? Det är frågor jag gärna vill ha besked om men som hittills inte kommit upp i Magdalena Ribbings frågespalt. Kanske för att det inte finns några enkla eller självklara svar på hur vi ska hantera människors utsatthet utan att riskera att kränka eller förminska dem men samtidigt inte heller osynliggöra att de är just utsatta. Kanske för att det antagligen finns många olika svar. Tills vidare famlar jag mig fram, försöker avläsa människan jag har framför mig, hälsa, le, aldrig gå förbi utan en nick, även när jag inget ger. Och stanna kvar i den sociala osäkerhet som förhoppningsvis hjälper mig att fortsätta se dem jag hjälper som de individer de är.

Som krönika i GP idag 

Med huden som reklampelare

Eva-Lotta Uncategorized , , , , ,

Fadern håller sonen med ett fast grepp om axlarna medan tatueraren arbetar. De befinner sig i ett omklädningsrum och i knät håller pojken ett tennisracket. In i kameran förklarar fadern kallt att sonen har talang och sådan måste man vara rädd om. Sedan vänder han sig till sonen och då spricker rösten: ”Om tio år opererar vi bort det här Tomas!” När tatueraren sänker handen syns det vad han har arbetat med. Pojkens panna pryds av Volvos logga.

Tatueringen är av allt att döma en desperat åtgärd, något fadern skäms över att utsätta sitt barn för men ändå känner sig tvingad att ta till. Sonen själv sitter apatisk. Scenen är hämtad ur Roy Anderssons Härlig är jorden, en mörk film om en alldeles vanlig mans ensamhet, utsatthet och grymhet. Filmen är från 1991. När scenen 2014 förvandlas till verklighet ser den lite annorlunda ut.

I en artikel i tidningen Resumé berättas att deltagarna i tävlingen Tough viking kan vinna ett förmånligt sponsorerbjudande – under förutsättning att de tatuerar in sponsorns logga på kroppen. En representant för företaget förklarar att de vill nå ut till dem som tar träning på allvar och ”inte deltar i det som en del i den nuvarande hajpen”. En som redan gjort tatueringen, en crossfitgymägare, uttalar sig närmast religiöst om sponsorn: de är en symbol för fitness och ”därför känns det helt naturligt att ha deras logga på min hand.”

Att få oss att bli märkeslojala, känna att vi inte bara köper bra kvalitet, får ett bra pris eller en vacker vara, utan också att det vi köper på något sätt symboliserar dem vi vill vara, är inget nytt. Så har marknadsförare jobbat länge. Men ju mer reklam vi översköljs av desto bättre blir vi på att sortera bort den ur vårt medvetande. Det gör att reklammakarna hela tiden letar efter nya vägar att komma inpå oss med sina budskap. Och många av oss hjälper dem så villigt.

När ett företag nu alltså i verkligheten börjar använda vår hud som reklampelare så tycker vi inte att det är hemskt, vi tycker att det är coolt. Reklamen märker oss för livet och nästlar sig in i våra personliga relationer men vi ser oss inte som köpta utan som frälsta. En företagslogotyp på vår kropp blir ett adelsmärke. Rätt logga visar att vi tillhör de invigda, de som har rätt livsstil, som klarat av ett stenhårt tävlingslopp. Företaget räknar kallt med att vi i vår vilja att glänsa och i lojalitet med vår egen handling, att tatuera oss, ska marknadsföra det hela som en häftig och statusinbringande grej bland våra vänner. Belöningen är förhållandevis blygsam, för den största tatueringen: varor och tjänster för sammanlagt 40 000. Om man vinner, vill säga.

På företagets marknadsförings- och ekonomiavdelningar jublas det ikapp: tänk att de gick på den lätte!

Knud, den store

Eva-Lotta Uncategorized

Ganska frekvent kommer det böcker där barn till kända föräldrar berättar om sin barndom och inte sällan är vidräkningen hård. När danska författaren Hanne-Vibeke Holst gör upp med sin far, som var en välrenommerad poet och författare, väljer hon ett annorlunda grepp: boken berättas ur faderns perspektiv.

Knud, den store är en till formen traditionell biografi som börjar med huvudpersonens födelse och slutar med hans död. Däremellan ett liv, med uppväxt, äktenskap och barn, skilsmässa och nya relationer, och skrivande som levebröd och livskrok.

Knud Holst Andersen växer upp under fattiga förhållanden. Modern är känslig och dyster, fadern patriarkal och båda djupt frireligiösa. Medan modern klemar med den känslige sonen tycker fadern att han ska rycka upp sig och sluta hänga över böcker. En läkare och en lärare träder in till hans försvar. Knud passar inte för kroppsarbete och bör i stället få läsa vidare. Hans kunskapshunger är enorm, hans drivkraft att utmärka sig och bli någon på litteraturens område likaså. Skrivandet, med medföljande hybris och svartsynt självtvivel, blir vad som styr hans liv, sida vid sida med en längtan efter beundran och ovillkorlig kärlek från den som står honom närmast. Men ovillkorlig kärlek är inget man kan förvänta sig i en vuxen relation. För att få måste man ge. Det är nya tider, 60-tal med kvinnofrigörelse, och Knud uppmuntrar visserligen sin hustru att arbeta och skriva men är måttligt intresserad av att ta hand om hem och barn. Att han ska stå i centrum, få eget arbetsrum, egen tid och ro från de stojande barnen, är för honom självklart. Relationen till hustrun Kirsten, Bu kallad, blir konfliktfylld. Beskrivningen av Bu får mig att tänka på kvinnorna i Monica Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten. Bu är vacker, flirtig, chic och strävar efter självständighet och Knud lyckas aldrig helt fånga henne. Hon har andra kärleksrelationer, egna framgångar som författare och tjänar tillräckligt med pengar för att till sist kunna lämna honom. Då är han redan ganska djupt inne i alkoholism och med skrivandet går det si och så. Prestationsångest och dålig självkänsla plågar honom, liksom paranoia. Han har aldrig kunnat hålla i pengar och sätter sig i skuld överallt. Sina döttrar håller han ifrån sig och den nya kvinnan kan han inte låta bli att vara elak mot; också hon lämnar honom.

Hela sitt liv drömmer Knud Holst om att skriva den stora romanen om sitt liv. Det lyckas honom inte. Bitter åser han sin exhustrus och äldsta dotters framgångar som romanförfattare. Än bittrare kan man ana att han blivit om han vetat att den där romanen om honom skulle komma att skrivas av dottern. Det var nog en annan ton, en annan framställning av honom själv som han sett för sitt eget projekt. I Hanne-Vibeke Holsts berättelse om sin far är han visserligen en känslig människa och en skicklig poet och novellist men över hans person vilar också ett löjets skimmer. Han tar sig själv på för stort allvar och ger sig in i saker han inte klarar av. Han är högtravande när han borde vara lättsam och nedlåtande när han borde vara ödmjuk. Inte heller lyckas dottern dölja att när det kommer till relationen mellan fadern och modern så ligger hennes sympatier hos den senare. Som läsare närmast jublar man när Bu till sist lämnar den självömkande, självupptagne, försupne och alltför spendersamme Knud.

Sig själv har Hanne-Vibeke Holst skrivit in ytterst sparsamt i boken. Det är ju fadern som är huvudpersonen och hans döttrar tycks mest ha fungerat som staffagefigurer i hans liv. Han är alltför fast i att älta sin egen barndom för att på allvar intressera sig för sina döttrars. Den första tjänade för övrigt mest till att hålla kvar den undflyende Bu, den andra kom på önskan av hustrun och den tredje, som ändå blir hans ögonsten av de tre, är resultatet av en av hans hustrus affärer (men det låtsas han aldrig om).

Knud, den store är en spännande roman om en mans uppgång, fall och förfall. Den lite slängliga stil Hanne-Vibeke Holst brukar skriva i är borta, kanske är det faderns språk som tagit sig in i hennes, när hon steg in i hans hjärna. Berättandet är melodiöst och smidigt.

Hanne-Vibeke Holst har tidigare skrivit om delar av sin släkts historia i boken Min mosters migrän eller hur jag blev kvinna. Där är det kvinnorna som tar plats och hon resonerar kring vad som styrt och format mormodern, modern, mostrar, systrar och henne själv. Den boken är en feministisk uppgörelse med egoistiska män och patriarkala strukturer men också en berättelse om kvinnor som gör motstånd och ibland slår sig fria. På sätt och vis är även romanen om fadern en feministisk bok – om hur kulturmansidealet blir ett hinder för att vara människa, jämlike och pappa. För inte tycks Knud ha haft mycket av verkligt värde att vinna på sin envisa självupphöjelse och ovilja till anpassning till resten av familjen.

De allra sista veckorna av sitt liv försonas Knud med de vuxna döttrarna och i bokens sista stycke är det äntligen Hanne-Vibeke själv som för ordet, och uttrycker sin kärlek till den komplicerade och svårt härjade fadern. Det ger boken ett vackrare skimmer än den annars fått och gör både Knud och hans dotter mer mänskliga för läsaren.

 

Som recension i GP igår.

Fuck skolan

Eva-Lotta Uncategorized , , , ,

Pisaresultaten tycks för många som är engagerade i skolpolitik och -debatt numera inte bara vara en mätare utan själva målet med att gå i skolan. Vår tid är mät- och konkurrensfixerad och så fort vi öppnar för rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Ingen, tycker eleverna, om man ska tro den undersökning som DN nyligen lät genomföra. Elevernas resultat på de nationella proven jämfördes med deras Pisa-värden. Det visade sig att många elever som presterar mycket bra på de nationella proven gör betydligt sämre ifrån sig på Pisa. När de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio, samtidigt som tolv nationella prov. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. DN berättar om elever som svarat på måfå och som frågar varför de ska göra prov helt i onödan.

Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är enbart för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Och tänk om eleverna sitter inne med relevanta svar på fler av skolans problem utan att vi får veta det eftersom deras röster så sällan hörs?

Författaren Eija Hetekivi Olsson och fotografen Jerker Andersson bidrar med sin nyutkomna bok Fuck skolan till att ändra på det. De har pratat med elever i Göteborgs förorter och även låtit dem skriva ner sina egna tankar om skolan samt fotografera sin vardag. Boken är inte stort mer än ett häfte men sprängfylld med tankar och känslor. Den består nästan uteslutande av citat, från elever men också från några skolpolitiker. Utgångspunkten är de många skolbränderna i Sverige. I genomsnitt brinner det varje dag i en svensk skola och Göteborg toppar statistiken. Eleverna i boken får reflektera kring varför det är så. De tror att elever tänder eld i skolan (bara en röst kommer från någon som själv tänt på) för att de vill få uppmärksamhet, för att de är frustrerade och vill bli lyssnade till: ”Jag vet att dom som sätter eld i skolan gör det för att dom hatar skolan. Det är det dom vill säga. När inget händer bränner dom i skolan. Det är som ett skrik.” Av de 454 elever som svarat på Hetekivi Olssons och Anderssons frågor är bara 33 nöjda med sin skola. Orsaker de anger till missnöjet är slitna och ostädade lokaler, dålig skolmat, lärare som saknar kunskaper, vuxna som inte bryr sig om dem, är orättvisa eller särbehandlar elever, bristande läromedel, för mycket stress och press och för höga krav.

Ingen elev försvarar dem som tror att eld löser problem men de försöker förklara. Ganska ofta är deras svar banala och mindre väl genomtänkta men här finns också många kloka synpunkter som inte bara handlar om egna oförrätter utan också om hur känslan av att inte räknas och inte bli sedd påverkar självförtroende och förmåga att lära: ”Lärarna skiter i våra åsikter. Vissa i vår klass har tagit upp detta med rektorn men inget har hänt. Är våra åsikter värdelösa? (…) Och är det okej att min klasskompis behöver byta skola för att vår skola är för snål att köpa in specialpedagog? Nä! Det är diskriminering. Samma diskriminering som när man behandlar elever olika.”

Nyligen skrev Lena Andersson en ledare i DN där hon tog upp ett av skolans grundläggande dilemman; att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Hon tycks landa i slutsatsen att skolan bör vara frivillig: ”Förväntningar på studiemotivation och ansträngning blir bara till ynkliga vädjanden om de inte kan paras med tydlighet: ’Du behöver inte vara här. Och du får inte vara här om du hindrar andra. Men är du här så gör vi vad vi har avtalat. Då är mina resurser dina’.”

Jag håller definitivt inte med om den slutsatsen – så länge vi vill skapa ett jämlikt samhälle måste vi dras med skolans paradoxala sammanblandning av tvång och frigörelseprojekt – däremot instämmer jag till fullo i att det dubbla budskapet är problematiskt. Ena stunden ska barn vara tacksamma för att de får gå i skolan, andra ska de lära sig veta hut och underkasta sig plikten att närvara och lära.

Det finns anledning att återkommande reflektera över hur vi ska hantera den kombination av plikt och privilegium som den svenska skolan medför – och det bör ske också tillsammans med eleverna. De behöver få syn på de strukturer och förväntningar som styr deras vardag, och hjälp att sätta ord på hur det påverkar dem. Tvång utgör en dålig startpunkt för lärande och för att eleverna ska kunna uppleva tacksamhet och mening med något som faktiskt är en plikt måste skolan se och lyssna och vara beredd att lirka, lotsa och stötta. Skolan måste också ständigt vara redo att förklara meningen med att lära och att hjälpa eleverna att kombinera sina egna mål med skolans. Annars kommer det nog att fortsätta brinna, hur mycket straff skolan än har att ta till.

”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!” skriver en elev i Fuck skolan. Den politiker som vill ha konkreta förslag på hur det ska gå till kan med fördel läsa boken. Eller själv prata med eleverna – och komma ihåg att lyssna och ta dem på allvar.

I GP förra veckan