Författare: Eva-Lotta

Idag skriver jag i DN om konkurrism

Eva-Lotta konkurrens, tävling

Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi. Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

 

Läs mer i DN.

Trump vann – och sedan då?

Eva-Lotta Uncategorized ,

Hur kan vi förstå att Donald Trump vann? I många analyser har det hävdats att det är den vita underklassen som talat, men det tycks inte stämma. De fattigaste röstade på Clinton. Kärnväljarna var i stället vita medelinkomsttagare utan collegeutbildning. Alltså människor som har det hyfsat men som kanske sett sina möjligheter och utsikter försämras (eller i alla fall inte förbättras). Så vad kan det vara som lockat dem?

Jag tror det är samma saker som lockar många svenskar att rösta på SD. Det handlar om en känsla av att vara förfördelad och förtjäna bättre och om en längtan efter lättbegripliga svar på konkreta problem. Jag gissar att många bär  på en diffus rädsla som handlar om att vara en mycket liten kugge i ett enormt och svårgenomskådligt maskineri. När världens känns obegriplig letar vi efter/konstruerar vi problem som vi kan begripa och hantera, i stället för att gripa oss an de verkliga och mer komplexa frågeställningarna. Det handlar också om rädsla för det som upplevs som nytt, svårbegripligt och främmande – och som ens amygdala därför instinktivt tolkar som farligt. Vi har en evolutionär beredskap för att betrakta andra människor som potentiella faror medan vi måste anstränga oss mer för att förstå faran med exempelvis ett ekonomiskt system som ökar klyftor, eller en kultur som uppmuntrar att människor ställs emot varandra. Vi tänker ”Hur ska kakan räcka!?” i stället för ”Varför ser kakan ut som den gör?!”

Lösningar som ”Vi bygger en mur!” eller ”Vi kör ut dem!” är så mycket klatschigare och enklare att ta till sig än ”Låt oss bygga ett system som skapar och främjar jämlikhet, solidaritet och social och miljömässig hållbarhet!”Det ena är påtagligt och handgripligt, det andra är intellektuellt och bygger på strategiska och långsiktiga förändringar i flera steg. (Jo, det är komplext att bygga en mur också, med allt vad som krävs av tekniska beräkningar, logistik, yrkesskicklighet mm, men konceptet ”bygga mur” är inte lika intellektuellt utmanande som konceptet ”skapa jämlikt samhälle” eller ”förstå hur den värld vi lever i hänger samman och vilken roll jag kan spela i den”.)

Så vad är den långsiktiga och hållbara lösningen för att råda bot på tron på kortsiktiga, ohållbara lösningar? Det är att leva efter de värden som är målet. Jämlikhet, samarbete, solidaritet, empati, diplomati, samtal, konstruktivitet, framförhållning, sammanhang, mening, samhörighet. Vägen och målen är desamma och vägen måste vandras överallt. Vi får inte låta oss luras till att förråas och hata (även om vi också måste vara beredda att sätta hårt mot hårt när hot och hat underminerar grundvalarna för vår demokrati: vårt rättsväsende måste hantera sådant på ett mycket mer effektivt sätt än idag och fler måste bli bättre på att säga ifrån i vardagen när människor i deras närhet börjar uttrycka odemokratiska eller hatiska värderingar). Det är dags att damma av Gandhis idé om att vara den förändring man vill se i världen. Förbaskat svårt men fullkomligt nödvändigt.

Fin recension av Klara färdiga gå!

Eva-Lotta Uncategorized

Min bok Klara färdiga gå har fått en mycket fin recension i tidningen Grus & guld (s 37) Så här skriver recensenten Karin Backström:

”Det är en viktig bok som kan stärka alla de som faktiskt inte tycker att det är kul när ett ‘vi’ måste ställas mot ett ‘dom’, när någon måste vinna och en annan förlora. Igenkänningsfaktorn är stundtals hög när vi får följa med till idrottsarenor, vårdcentraler och klassrum. Författaren underbygger sina resonemang med aktuell forskning och visar att idéerna om människans konkurrensinriktning inte bara är falska, de stör även vår avancerade förmåga att samarbeta och dela med oss.”

 

Filmtrailer för boken här.

John Dewey en av världens främsta filosofer

Eva-Lotta barn, skola ,

Elever ska uppmuntras att ifrågasätta, ämnesuppdelningen ska brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Det menade John Dewey, en av förgrundsgestalterna för det som kallas progressiv pedagogik. I år fyller hans mest inflytelserika bok, Demokrati och utbildning, 100 år. Den har haft mycket stor betydelse för hur skolan, inte minst i Sverige, kommit att se ut.

John Dewey arbetade som universitetslärare och blev så småningom professor i filosofi. Han skrev om bland annat logik, vetenskapsteori, estetik och politik. Doktorsavhandlingen handlade om Kants psykologi. Med tiden riktade han alltmer in sig på pedagogik, som då betraktades som en underdisciplin till filosofi.

Dewey var i hög grad intresserad av livet utanför akademin och 1896 grundade han tillsammans med hustrun Alice Chipman-Dewey en experimentskola i Chicago. Där studerade de barnen och prövade ny pedagogik.

Fortsätt läsa →

Uppdrag granskning och betygsinflationen

Eva-Lotta konkurrens, skola ,

Det är systemet med konkurrens som är problemet, säger Anna Ekström i Uppdrag granskning om betygsinflationen. Japp, så är det. Ett systemfel. Konkurrensen är själva problemet. Sedan landar hon ändå i en försiktig slutsats om att knyta slutbetygen tydligare till resultaten på nationella proven, men påpekar också det problematiska i att elevers framtid avgörs av hur de presterar på ett enda prov (och att för mycket fokus på ett prov kan leda till att provet styr undervisningen på ett olyckligt vis). Det är komplext, jovisst. Men om vi håller fast vid tanken att det är själva konkurrensen som skapar grundproblematiken – vad kan och bör vi göra då?

Jag har inget färdigt svar, jag bara längtar efter en seriös diskussion utifrån den frågeställningen. Vi behöver göra något åt det skeva system vi skapat, något mer radikalt än att putsa på detaljer. Hur kan vi döda den destruktiva föreställningen att konkurrens automatiskt leder till utveckling och framsteg? Hur kan vi bygga om systemet så att konkurrens inte skapar många fler problem än det löser?

Normkritik är bra, dogmatism är dåligt

Eva-Lotta Uncategorized

När jag var sexton år arbetade jag extra på en restaurang. Tillsammans med mig arbetade en svart kille, några år äldre än jag själv. Någon av de första dagarna på jobbet frågade jag honom nyfiket vilket land han kom ifrån. Han blev rasande. Det visade sig att det jag tolkat som en kraftig brytning var jönköpingsdialekt, samt en ovana att prata fort och slarvigt. Och han var väldigt trött på att ständigt svara på frågor om sitt etniska ursprung.

Jag har sårat andra människor många gånger under mitt liv. Några gånger för att jag har varit arg och dragit till med något jag vetat att den andra skulle ta illa vid sig av. De allra flesta gångerna har det i stället varit helt oavsiktligt. Jag har varit okunnig, uttryckt mig klumpigt, inte hunnit tänka mig för. Så är det i möten mellan människor. Hur väl vi än vill blir det fel ibland. Men de senaste åren tycker jag mig ha märkt en ökande ovilja att tolka andra människor välvilligt. I olika sammanhang, både i etablerad media, på sociala forum på nätet och i det verkliga livet har jag sett en accepterad och ofta ivrigt påhejad hetsjakt på personer som uttrycker sig fel. Av rädsla för att andra människor ska tro att jag tycker att redan utsatta människor ska lära sig att tåla andras fadäser, och inte ta vid sig, så har jag inte formulerat mig i ämnet. Knappt ens tänkt tanken färdigt. Men förra veckan skrev Aftonbladets Åsa Linderborg en rasande debattartikel, där hon berättar hur några offentliga personer råkat ut för uteslutnings- och hatkampanjer, som fortsatt även efter att de bett om ursäkt. Andra, som försökt visa solidaritet, har fått höra att de borde hålla tyst eftersom de inte vet något om hur det är att vara förtryckt. Linderborg skriver: ”Men vilka kamper får jag som vit heterosexuell människa då vara med i? Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft? Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att förstå.”

I stället för att försöka få människor att lära nytt och tänka om så är alldeles för många alldeles för pigga på att hänga ut, håna och förlöjliga dem som säger eller gör fel, oavsett vilka skälen är. Ursäkter godtas inte. Det är ett evigt rullande i tjära och fjädrar som gäller. Människor som försöker visa solidaritet får höra att de borde skämmas. I stället för att lyftas upp till att handla om normer och strukturer fastnar kampen i personliga motsättningar och offentliga skampålar.

Alla råkar vi säga eller göra fel ibland och det är rimligt att bli arg när man upplever sig diskriminerad eller fördomsfullt bemött. Min arbetskamrats ilska den där gången var fullt begriplig. Men jag önskar verkligen att folk var mindre ivriga på att mata och odla sitt hat. Ilska är jättebra som startmotor men ofta väldigt dåligt som medel för att åstadkomma något hållbart på sikt.

 

Texten ovan är ett och ett halvt år gammal (publicerad som krönika i GP) men eftersom ämnet fortfarande är aktuellt (ännu mer idag än då det skrevs) publicerar jag den igen. Just nu går debattvågorna höga om normkritik. Normkritiken i sig är en fantastiskt viktig och bra grej. Det handlar om metoder för att synliggöra förutfattade meningar och om verktyg för att ändra på de normer som är destruktiva, för oss alla, för grupper av människor eller för enskilda individer. Men jag ser ibland hur normkritik används som täckmantel för dogmatism. Det uppstår nya, och ibland väl snäva, normer för vilket som är det rätta sättet att förhålla sig eller uttrycka sig. Människor som trampar utanför de nyuppsatta skrankorna får twitterdrev efter sig, även i fall där det borde vara uppenbart att den som jagas och de som jagar vill ungefär samma sak. Elaka mejl kommer i inkorgen, grupper av människor sätter sig längst fram vid föreläsningar, ser aggressiva ut, viskar med varandra, kommenterar. Mobbarbeteenden som inte är direkt olagliga men självklart ytterst obehagliga. Även människor som tillhör utsatta grupper ser sitt utrymme att beskriva sig själva eller sina upplevelser snävas in, eftersom de inte tycker eller tänker rätt, enligt dem som tagit sig rätten att tala för gruppen (här är en text som problematiserar det på ett intressant sätt).

Sammanfattningsvis: normkritik är bra och viktigt; dogmatism, fanatism, utfrysning, och försök att tysta människor är dåligt – och bidrar knappast till normkritikens fromma.

Snälla chefer kommer längst

Eva-Lotta konkurrens, tävling , ,

Tävlande och press används regelbundet för att få människor att prestera bättre, men det som verkligen funkar är snällhet! Forskning från Stanford visar att det är de omtänksamma och snälla cheferna som vinner i längden. Människor som känner sig trygga presterar bättre och lojaliteten ökar, vilket också höjer prestationerna.

En studie genomförd av Google visar samma sak. Det handlar om trygghet. Harvardprofessorn Amy Edmonson definierar i artikeln psykologisk trygghet som ”att man känner sig så trygg i gruppen att man vet att man inte riskerar att bli förödmjukad, straffad eller utslängd när man tar till orda”. Att t ex komma sist i en ranking eller tävling upplever nog de flesta som förödmjukande. Vilket i stället för att peppa oss att prestera bättre nästa gång alltså leder till att vi mår sämre och presterar sämre. Bara tanken på att bli sist stressar oss – och får oss därmed också att prestera sämre.

En svensk studie om ledarskapsprogrammet schibbolet visar också att vår tilltro till tydlig auktoritet är feltänkt. Forskaren, musikern och ledarskapskonsulten Julia Romanowska lät chefer se och höra skådespelare läsa upp texter som handlade om ondska, katastrofer, empati och kärlek, till ackompanjemang av musik. Före och efter sessionerna fick försökspersonerna skriva ner sina tankar och känslor och även samtala med varandra.

Det visade sig att dessa chefer utvecklades på ett mer positivt sätt och förbättrade sina chefsegenskaper mer än den kontrollgrupp som fått gå en traditionell ledarskapsutbildning. Personlighetstester visade att schibboletcheferna blivit mer altruistiska, empatiska och samarbetsinriktade. De hade fått mätbart högre mängder av hormonet DHEA-s, som reparerar och stärker celler och skyddar mot infektioner, skadlig stress och för tidigt åldrande. Också deras medarbetare hade fått bättre hälsa och högre halter av hormonet och de tyckte att cheferna blivit bättre ledare. När det gällde kontrollgruppen ansåg medarbetarna istället att deras chefer blivit sämre och både chef och medarbetare hade lägre halter av DHEA-s. Cheferna själva trodde emellertid att de blivit bättre.

Romanowskas förklaring är att schibboletcheferna blivit mer ödmjuka och mer motiverade att ta ansvar. I kontrollgruppen pratade cheferna i stället mer om sin ökade förmåga att hantera makt och påverkan.⁠ Men det är när vi lär oss att reflektera kring vår mänsklighet, och tränar oss i att bry oss om och samspela med varandra som vi blir bättre på att leda, inte när vi tillhandahålls en knippe tekniker för att få andra att göra som vi säger.

Om detta, och mycket annat, skriver jag om min bok Klara färdiga gå, en bok om konkurrism. Se trailer här!

Offer utan gärningsmän?

Eva-Lotta Uncategorized , ,

Gång på gång ställer Martín Caparrós samma frågor till de hungrande han möter: Vad skulle du äta om du fick vad du ville? Så gott som alla svarar lite mer av detsamma som de äter idag: ris, hirsbollar, durra. Men om du fick välja vad du ville, insisterar Caparrós. Ja, kanske lite mjölk till hirsbollen. Någon frågar: ”Varför skulle jag vilja tycka om kyckling?” Ja, varför drömma om något man ändå inte kan få?

De som lider av hunger är offer utan gärningsmän, skriver den argentinske journalisten och författaren Martín Caparrós i sin gigantiska reportagebok Hunger. Bakom terror ligger ondsinta krafter men svälten bara råkar existera. Synsättet verkar vara gemensamt för både betraktare och offer.
Martín Caparrós har besökt Niger, Indien, Bangladesh, USA, Argentina, Sydsudan och Madagaskar och pratat med dem han möter. Han har också talat med experter och hjälparbetare och läst in sig på fakta och siffror. Som omkväde i boken återkommer berättelser om föräldrar som tagit sina barn till Läkare utan gränsers kliniker. Ibland för att barnen uppenbart har fått för lite mat, men ofta för att de fått tillräckligt med mat men för lite näring. Somliga föräldrar menar att läkarna ljuger, deras barn har ju fått sin skål ris varje dag! Andra drabbas av skam över att inte ha förstått hur illa det stod till, eller av frustration över att få veta att deras barn behöver något som de inte kan ge. Fortsätt läsa →

Ja, vad är det som håller på att ske i Sverige?

Eva-Lotta media, Uncategorized ,

Vad är det som håller på att ske i Sverige? frågade sig Alice Teodorescu i GP igår. Ja det kan man undra.

Texten börjar med att hon räknar upp fula ord hon får i mejl. Somliga är verkligt stygga, andra är jag själv beredd att använda om henne. Som ”SD-omhuldad” (det är hon ju!) och ”högerpopulist” (inte av det mest extrema slaget, dock). Genom att blanda in dem i den radda ord hon räknar upp ordnar hon in helt rimliga beskrivningar av hennes gärning i samma kategori som avskyvärt hat och rena hot.

Sedan fortsätter hon med att konstatera att 90 procent av alla mail och all respons hon får är vänliga och uppmuntrande. Aha, tänker man då – nästan hela världen håller alltså egentligen med Alice Teodorescu.

Därefter får vi veta att ”Avgrunden mellan höger och vänster har fördjupats”. Håller med.  Och Teodorescu är en del av den problematiken. Hon avslutar sin text med just en sådan uppvisning.

Hon inleder visserligen med att det finns en polarisering även inom blocken, där påhopp sker både från höger och vänster. De exempel Teodorescu ger, på personer som går över gränsen, brukar t ex inte räknas in i vänstern (Anne Ramberg och Cecilia Hagen). Men slutklämmen i hela texten blir ändå att det är vänstern som är problemet.

Teodorescu skriver ”När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättade om sin vardag av trakasserier, hot och hat var vi många borgerliga opinionsbildare som utan minsta tvekan tog henne i försvar. (…) Frågan är hur ofta motsatsen sker? Hur ofta ställer sig vänstern på barrikaderna för en meningsmotståndares rätt att slippa utsättas för hat och hot från vänstertroll?” Det är svepande kritik som blir extra konstig när man väljer att nämna just Linderborg, som ju personifierar en vänstermänniska som går mycket långt i sin strid för allas rätt att höras.

Sammantaget är Teodorescus budskap: vänstern är generellt dummast, men det går också en ny skiljelinje mellan dem som vill debattera invandring på ett klokt sätt (där invandring visserligen kan målas upp som ett gigantiskt hot mot vårt samhälle men ingen uttryckligen förespråkar våld) och dem som vill debattera på ett farligt sätt (där allt från att vilja hjälpa för många till att kalla extremhögern för brunråttor sorteras in). Teodorescu själv befinner sig lyckligtvis på rätt sida i båda dessa avseenden och är själva mätaren för sans, balans och god ton.

Vi behöver prata om samtalsklimatet i den offentliga debatten, där är jag överens med Teodorescu. Men med denna text, liksom med så många andra, har Teodorescu på ett försåtligt sätt bänt upp den där avgrunden hon beklagar sig över ytterligare en liten bit.