Fin recension av Skogspraktikan!

I senaste numret av Miljömagasinet har Skogspraktikan fått en mycket fin recension. Recensenten skriver bland annat:

”Boken är lättläst och är en fin läsupplevelse för alla som vill tänka nytt och intresserar sig för våra ödesfrågor, eller för dem som enbart vill få inspiration till hur skogen kan brukas på ett mer miljöanpassat vis.”

och

”Det fina med denna bok, förutom dess ansats att presentera en mer sympatisk form för nyttjande av skogen, är att författarna inspirerar läsaren att tänka själv, och inte svälja jägmästarskolans och Skogsindustriernas ‘sanningar’ (inte Skogspraktikans heller). För att citera författarna i inledningen: ‘Vi vill uppmana dig som läser denna bok, och själv äger eller förvaltar skog, att börja med att fundera över vad du vill med den skog du rår över’.

Skogspraktikan är en viktig liten tankebok för alla som intresserar sig för skogen och miljön.”

Trans på frammarsch

Häromdagen anmälde jag mitt ena barn till ett sommarläger i en scoutorganisations regi, och fick fylla i en lång rad uppgifter. En av punkterna löd ”Könsidentitet” och det gick att välja mellan ”Pojke”, ”Flicka” och ”Annan”. Att transpersoner börjat bli mer synliga i TV-serier och på film har uppmärksammats stort de senaste månaderna men förhoppningsvis är det bara pärlsockret på toppen. Fortsätt läsa

Tjära och fjädrar

När jag var sexton år arbetade jag extra på en restaurang. Tillsammans med mig arbetade en svart kille, några år äldre än jag själv. Någon av de första dagarna på jobbet frågade jag honom nyfiket vilket land han kom ifrån. Han blev rasande. Det visade sig att det jag tolkat som en kraftig brytning var jönköpingsdialekt, samt en ovana att prata fort och slarvigt. Och han var väldigt trött på att ständigt svara på frågor om sitt etniska ursprung.

Jag har sårat andra människor om och om igen under mitt liv. Några gånger för att jag har varit arg och dragit till med något jag vetat att den andra skulle ta illa vid sig av. De allra flesta gångerna har det i stället varit helt oavsiktligt. Jag har varit okunnig, uttryckt mig klumpigt, inte hunnit tänka mig för. Så är det i möten mellan människor. Hur väl vi än vill blir det fel ibland. Men de senaste åren tycker jag mig ha märkt en ökande ovilja att tolka andra människor välvilligt. I olika sammanhang, både i etablerad media, på sociala forum på nätet och i det verkliga livet har jag sett en accepterad och ofta ivrigt påhejad hetsjakt på personer som uttrycker sig fel. Av rädsla för att andra människor ska tro att jag tycker att redan utsatta människor ska lära sig att tåla andras fadäser, och inte ta vid sig, så har jag inte formulerat mig i ämnet. Knappt ens tänkt tanken färdigt.

Men förra veckan skrev Aftonbladets Åsa Linderborg en rasande debattartikel, där hon berättar om hur några offentliga personer råkat ut för uteslutnings- och hatkampanjer, som fortsatt även efter att de bett om ursäkt. Andra, som försökt visa solidaritet, har fått höra att de borde hålla tyst eftersom de inte vet något om hur det är att vara förtryckt. Linderborg skriver: ”Men vilka kamper får jag som vit heterosexuell människa då vara med i? Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft? Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att förstå.”

I stället för att försöka få människor att lära nytt och tänka om så är alldeles för många alldeles för pigga på att hänga ut, håna och förlöjliga dem som säger eller gör fel, oavsett vilka skälen är. Ursäkter godtas inte. Det är ett evigt rullande i tjära och fjädrar som gäller. Människor som försöker visa solidaritet får höra att de borde skämmas. I stället för att lyftas upp till att handla om normer och strukturer fastnar kampen i personliga motsättningar och offentliga skampålar.

Alla råkar vi säga eller göra fel ibland och det är rimligt att bli arg när man upplever sig diskriminerad eller fördomsfullt bemött. Men jag önskar verkligen att folk var mindre ivriga på att mata och odla sitt hat. Ilska är jättebra som startmotor men ofta väldigt dåligt som medel för att åstadkomma något hållbart på sikt.

Som krönika i GP idag.

Tack alla kloka människor som genom åren haft tålamod med mig och i stället för att bara bli arga lärt mig mer om hur världen ser ut från er horisont och förklarat hur normer och strukturer påverkar oss alla. Idag förstår jag min gamla restaurangkollegas ilska. Det gjorde jag tyvärr inte alls då.

Hämnas eller förlåta

Tidigare i höstas spreds komikern Karin Adelskölds tillplattning av en gammal mobbare som en löpeld på facebook. Han hade kontaktat henne för att fråga om hon kanske ville uppträda på hans pizzeria. Hon svarade raljant och bitskt med att föreslå att hon kunde komma och berätta om hur han mobbat henne under hela deras skoltid, och om allt han gjort mot henne. Sedan lade hon upp hans fråga och sitt eget svar publikt, med hans identitet fullt synlig. För det fick hon många tusentals gilla-tryckningar, massvis med uppmuntrande tillrop och inlägget delades vidare i snabb fart. Själv tyckte jag att uthängningen och de jublande reaktionerna var obehagliga och kände lättnad när Adelsköld själv valde att be om ursäkt. På det fick hon massvis av reaktioner och de flesta gick ut på att hon inte alls borde bett om ursäkt. Den gamle mobbaren hade fått precis vad han förtjänade och Karin Adelsköld borde inte vara så mesig att hon bad om förlåtelse.

Hur kan det komma sig att vuxna människor älskar när någon, 25 år i efterhand, hänger ut en person som uppträdde illa som barn? Karin Adelskölds egen förklaring, i Expressen, var:” Det finns någon slags dröm om att när man sedan kan säga ifrån, ’när jag blir stor då ska jag’. Så det här är ju det där svar på talet som man så gärna skulle vilja ge då. Då hade man ju velat säga när de duschade mig i toaletten att ”fy fan vet ni vad, om 25 år kommer jag få hela Twitter att skratta åt er”.

Bland dem som jublade fanns antagligen många som själva blivit mobbade. Samtidigt gissar jag att väldigt många inte alls blivit det utan bara i största allmänhet gillade tanken på att folk förr eller senare får igen för vad de gjort. Det är ett tänkande som möter uppmuntran över allt i vårt samhälle. I filmer och böcker får vi följa Offret, på jakt efter upprättelse genom hämnd. Myter, sagor och religiösa berättelser bär på hämndtemat. Sportjournalistik använder sig gärna av vedergällningens dramaturgi, liksom den ansvarsutkrävande journalistiken. Vi gillar när förtryckare blir tilltryckta, njuter när översittare detroniseras, skrattar åt dem som faller från sina höga hästar. Vi lever i ett samhälle som hyllar hämnden och att avstå från den räknas inte sällan som feghet.

Evolutionsbiologin visar att viljan att hämnas kan ligga inprogrammerad i våra gener. Apor straffar dem som betett sig illa, precis som vi människor gör. Men betyder det att vi bör ge efter för våra impulser att hämnas, när tillfälle uppstår, och mår vi verkligen bättre av det?

I boken Hämnd eller upprättelse beskriver Tomas Böhm och Suzanne Kaplan hur psykiska trauman formar och påverkar oss och triggar vår lust att hämnas. Särskilt om det är i barndomen som vi skadats, så att vårt ”skyddande hölje” (en term författarna hämtat från Freud) skadats, är vi dåligt rustade för att hantera kränkningar. Då blir vi extra benägna att börja fantisera om hämnd. Hämnden är ett sätt att ta oss ur det som vi upplever som ett underläge. Men i vår jakt på hämnd riskerar vi både att bidra till en hämndspiral, där förövare och offer hela tiden byter roller med varandra, och att fortsätta skada oss själva.

Böhm och Kaplan citerar ur Greven av Monte Cristo, där huvudpersonen Dantès utsätts för svåra kränkningar och sedan ägnar sitt liv åt att hämnas. När hans älskade försöker få honom att välja en annan väg svarar han henne: ”Om du någonsin älskat mig, så ta inte hatet ifrån mig, det är allt jag har!”

Om hat är allt man har, vad har man då egentligen för liv? Och för den som väljer att hålla fast vid hatet, kommer då hämnden sedan visa sig vara värd alla de negativa känslorna? Är hämnden verkligen tillräckligt ljuv för det?

Jag förstår Karin Adelskölds reaktion på den förfrågan hon fick. Någon som plågat henne hör av sig och låtsas som ingenting trots att det som hänt mellan dem orsakat så mycket plåga för henne. En människa som i många år som barn utsatts för mobbning bär med sig ärr för livet. Men det jag verkligen beundrar henne för är att hon besinnade sig. Hon insåg att hon nu satt på makten och att hon använt den för att själv bete sig illa.

Tomas Böhm och Suzanne Kaplan skriver om hur man kan vända hämndspiraler och använder Rwanda som exempel. Där har man med sina gacacarättegångar försökt att åstadkomma försoning mellan folkmordets offer och förövare, för att undvika fortsatta konfrontationer och våldsutbrott. I våras var det 20 år sedan folkmordet begicks och inga nya större våldsutbrott har skett, än i alla fall. I år är det också 20 år sedan apartheidregimen i Sydafrika föll. En av dem som bidrog till dess upplösning var ärkebiskopen Desmond Tutu, som menar att Sydafrikas arbete med försoning har hjälpt till att bryta ett destruktivt samhällsmönster som lätt kunnat resultera i en hämndspiral. I den nyutkomna boken Förlåtelse, berättar han tillsammans med dottern Mpho Tutu om varför man bör försöka släppa sin impuls att hämnas, för att i stället försöka förlåta: ”Utan förlåtelse är vi fjättrade till den människa som har skadat oss. (…) När vi förlåter återtar vi kontrollen över vårt eget öde och våra egna känslor. Vi befriar oss själva.”

De använder sig av exempel från Sydafrika, från Rwanda och Nordirland, där hela länder eller landsdelar befinner sig i kollektiva trauman – och visar att det där pågår ett arbete inte bara på statlig utan också på individnivå. Varje människa som varit offer eller förövare, eller kanske både och, har ett arbete att göra. De skriver om sin egen kamp för att komma över kränkningar och förlåta och visar hur svårt det kan vara. De påpekar också det självklara, att ingen kan begära att någon annan ska ge förlåtelse, men att det ofta är ett viktigt steg på vägen mot att må bättre, också för den som plågats. Att förlåta är inte att tycka att det som hänt är okej och det är inte heller att glömma, det är att acceptera vad som hänt och göra vad man kan för att släppa plågsamma känslor och gå vidare.

Historien får aldrig förfalskas, varken den personliga, eller ett samhälles. För att undvika att hamna på samma ställe igen måste vi minnas vad som gick fel. Men kanske bör vi ibland ägna lite mindre tid åt att hålla fast vid vår ilska över det som gick snett och lite mer åt att fundera över hur man går vidare. I sin bok Att se andras lidande, konstaterade den amerikanska författaren Susan Sontag att det finns alldeles för många gamla oförrätter att låta minnet hålla liv i och skriver: ”Om målet är att ha ett visst utrymme där man kan leva sitt eget liv, då är det önskvärt att berättelsen om specifika oförrätter upplöses i en mera allmän förståelse av att mänskliga varelser överallt kan göra fruktansvärda saker mot varandra.”

Förmågan att ifrågasätta oss själva och våra medmänniskor, att se oss själva i dem (i offer såväl som i förövare) och kunna lägga saker bakom oss och försonas är av större vikt för hur framtiden gestaltar sig än kunskaper om utvalda historiska skeenden.

”Förlåtelse är inte svaghet” skriver Desmond och Mpho Tutu.

Att hata och hämnas kanske kräver en viss sorts mod men förlåtelsen och förmågan att avstå att hämnas kräver inte bara mer eftertanke och större viljestyrka utan också sin egen sorts mod.

I GP i fredags

Det måste finnas utrymme att säga fel

Ibland blir jag trött på Åsa Linderborgs tvärsäkerhet och alltför yviga viftande med yxan men den här artikeln är mitt i prick vad jag känner om åsiktsklimatet i vissa kretsar nuförtiden. Det har blivit en hetsjakt på personer som uttrycker sig fel. I stället för att peka på rådande normer och strukturer och försöka vidga dem genom att få människor att lära nytt och tänka om så anordnas hetsjakter och hatkampanjer mot dem som råkar uttrycka sig fel eller klumpigt. Ursäkter godtas inte. Det är ett evigt rullande i tjära och fjädrar som gäller.

Jag skulle verkligen önska att folk var mindre ivriga på att mata och odla sitt hat. Ilska är jättebra som startmotor men ofta väldigt dåligt som medel för att åstadkomma något hållbart på sikt.

Linderborg skriver bland annat:

”Människor som vill vara solidariska får höra, att du saknar empirisk erfarenhet och därmed empatisk förmåga att förstå de här frågorna. Men vilka kamper får jag som vit heterosexuell människa då vara med i? Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft?
Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att förstå. Det är skillnad på personlig erfarenhet, ideologi och samhällsstruktur. Fattar vi inte det omöjliggörs all solidaritet och därmed massrörelse. Världshistorien hade sett annorlunda ut. Man kan ta patent på erfarenheter, men man kan aldrig ta patent på kamp.”

Skitjornalistik, budgetar och ubåtar

Men alltså. Just nu på dn.se är huvudnyheten att den fyra alliansledarna är kritiska till budgeten. Detta ställs upp i form av fyra separata artiklar med rubriker som ”de skapar oro bland folket” och ”Budgeten riskerar försvaga Sveriges ekonomi”.

Alliansledarnas åsikter i frågan hade väl bara varit värda att slå upp på det viset om de sagt det motsatta, enligt gängse journalistisk logik (att det är det ovanliga som är en nyhet, inte vardagsmaten). Så alltså inte i detta fall. Vilken skitjournalistik. Men så blir det kanske när man inte hinner göra ett bra jobb för att det är så rasande bråttom att publicera på nätet.

Nu väntar jag med spänning på att få reda på vad fackförbund, frivilligorganisationer, småföretagarorganisationer och forskare har att säga. Men det kanske inte hinns med för att alla medier måste direkt från budgetpresskonferensen ut till någon kobbe för att direktrapportera om att det kanske funnits en ubåt i närheten.

Ryktet om min kritik är betydligt överdrivet!

När människor frågar mig om jag som bokrecensent har några bra boktips så drabbas jag ofta av blackout. Tror jag har kört svaren ”Lasermannen” och ”Sandvargen” sådär femtio gånger var nu (under typ tio år). Därför bestämde jag mig vid läsningen av Gabriella Håkanssons senaste, Kättarnas tempel, att jag hädanefter ska rekommendera den, och föregående delen Aldermanns arvinge, när folk vill ha tips. Det var underbart att vandra in i världen hon skapat! Därför blev jag lite paff när jag såg GP:s val av rubrik och ingress, där det framstår som att jag är rejält kritisk. Så ni som läst min recension i GP: bortse från rubriken och ingressen de valt, jag närmast älskar böckerna.

 

Och här kommer själva recensionen:

 

Under ett par hundra år, med start i mitten av 1600-talet, skickades Englands unga överklassmän ut på en Grand Tour genom Europa. Det fungerade både som bildningsresa och som del i vuxenblivandet. I första delen av Gabriella Håkanssons trilogi om den unge William Aldermann, Aldermanns arvinge, gav han sig ut på en sådan resa genom det tidiga 1800-talets Europa. Efter att ha läst del ett och nu del två, Kättarnas tempel, är det inte utan att jag själv känner mig ha varit ute på en Tour: full av intryck, lätt utmattad och definitivt mer bildad.

I sällskap av sin informator Josias Gebhardt, den nu döde faderns gamle vän och liksom honom insvuren i det hemliga sällskapet Dilettanti, återvänder William Aldermann i bokens början till London. Gebhardt har inte bara passat på att få den unge William att överge den kristna läran för att i stället dyrka de gamla grekiska gudarna – främst fruktbarhetsguden Priapus – utan också efterhand berättat alltmer om det hemliga sällskapet och om Williams tilltänkta roll som arvtagare inom organisationen.

Väl tillbaka i faderns palats lyckas Gebhardt och William nu finna det dolda rum där fadern ska ha gömt sitt mästerverk, grand oeuvre, som ingen dittills sett. Där tronar en magnifik modell av ett museum. Nu är tiden inne för William att förverkliga faderns grandiosa hyllning till antikens ideal. Museet ska byggas till Priapus ära.

Gabriella Håkanssons huvudkaraktär William Aldermann är en komplex figur. Lättledd och hyperkänslig men samtidigt målmedveten tar han med kraft itu med att få faderns museum uppfört. Efter sin avskärmade uppväxt vet han mycket lite om hur man för sig i sociala sammanhang, och ännu mindre om tidens konvenans. Älskarinnan Jenny Cibber är en av palatsets pigor men mot all dåtida vett och etikett tar han henne obekymrat med på affärsmöten. Uppvuxen i ofattbar lyx vill han ändå vända sig till de fattiga för att frigöra dem från deras ok – vilka han tycks föreställa sig främst är av sexuell karaktär. Jenny Cibber vet bättre. I Kättarnas tempel är klassamhället ett av berättelsens nav, liksom sexualiteten.

På 680 sidor (del ett var på 813) får man följa Williams och Gebhardts vedermödor med museet, kampen mot förmyndaren och avfällingen Richard Payne Knight, Jenny Cibbers politiska uppvaknande och radikalisering och museets framväxt och mottagande. Allt serverat med kryddor som bordellbesök, böldpest, pedofili, politiska uppror, vulkanutbrott, 1800-talsmode och likförsäljning. Boken har med andra ord vad man skulle kalla ett mustigt innehåll, men presenterat på en intellektuell prosa och full av historiska referenser (många av karaktärerna har existerat i verkligheten, liksom även sällskapet Dilettanti). Under läsningen associerar jag till både Dan Brown, Charles Dickens och Vladimir Nabokov.

Kättarnas tempel mal effektivt alla föreställningar om antika renhetsideal till stoft och blandar det med dyngan på gatorna i 1800-talets London. Det luktar, lyser av pråliga färger, brölar och larmar. Gabriella Håkansson är, precis som i sina tidigare romaner, oerhört skicklig när det kommer till att skapa en originell men samtidigt helt trovärdig värld. Särskilt mystiskt eller spännande blir det hemliga sällskapet och faderns grand oeuvre emellertid aldrig. Där får Håkansson inte riktigt med mig. Det blir för mycket intellekt och för lite magi.

Vem tyr man sig då till som läsare av detta mastodontverk? Till skillnad från i Dickens romaner finns här inga entydigt goda människor och egentligen bara en entydigt ond (Gebhardt är en rakt igenom obehaglig typ). De flesta är frånstötande på ett eller annat vis. William får raseriutbrott, Jenny Cibber är pedofil (hennes sexuella relation till William inleddes när han var i treårsåldern), Richard Payne Knight är en fegis, förre informatorn John Carrington religiöst vansinnig, den geniala mrs Gell kokett. Överklassen är dubbelmoralisk och trångsynt, underklassen skränande och våldsam. Det lämnas inte mycket utrymme för att känna sympati i Kättarnas tempel. Men rasande roligt har man och ibland skrattar jag högt. Som när författaren låter mig följa museets första besökare, ett stackars intet ont anande borgarpar, på deras vandring mellan fallosar och oanständiga mosaiker. De chockas till kräkanfall.

Kättarnas tempel rymmer också en del tankeväckande gods om egoism kontra altruism, äkthet, religion, börsekonomi och makt och underkastelse. Som den äventyrsbok den är slutar den när det är som mest spännande. Jag ser självklart fram emot den tredje delen, Nya Londinium, som ska komma nästa år.

De duktiga asiatiska eleverna

Asiatiska länder presterar generellt bra i Pisa. Det har fått många andra länder att söka efter undervisningsmetoder därifrån, som ska höja det egna landets resultat. I en bra artikel i The Guardian förklaras varför det kan vara meningslöst. En studie visar nämligen att asiatiska barn presterar mycket bra (i nivå med de bästa länderna) på Pisa även när de befinner sig i Australien (som inte presterar bra på Pisa). Det utesluter skolsystemet och undervisningsmetoderna som faktor för de asiatiska barnens höga resultat och forskaren John Jerrim, som genomfört studien, menar att de snarare har kulturella orsaker. Artikeln kan läsas här!

John Jerrim påpekar att Pisa inte är bra att använda som enda mätare för vilket skolsystem och vilka undervisningsmetoder som är bra. Vore bra om det budskapet började gå fram snart …

Om konsumentbojkott av skitstormar

GT och Kvällsposten lägger ner sina kultursidor och ledarsidor. GT:s chefredaktör Frida Boisen är inte bekymrad, förklarar hon i GP, som skriver:

”Som exempel nämner hon kampanjen för folkomröstning för trängselskatt.

– Den kampanjen drevs på annan plats i tidningen än på ledarsidan. Jag känner mig trygg att GT kommer att få genomslag även i framtiden.”

Det är alltså GT:s genomslag hon säger sig värna. Kvaliteten är inte intressant. Hennes uttalande är inte ämnat att lugna läsarna utan annonsörerna: ni kan fortsätta annonsera för vi tänker fortsätta ställa till halabaloo som gör att folk köper tidningen och klickar och delar våra artiklar.

För denna utveckling är vi alla som är med på facebook och twitter medskyldiga. Genom vårt klickande styr vi journalistiken. För medierna är det strunt samma om vi klickar och delar för att vi tycker det vi läser är idiotiskt eller för att vi tycker det är bra. När vi ”raseridelar” bidrar vi till att tidningarna producerar mer av samma dynga. Klick som klick. Det är ju vi klickare/delare/läsare som är varan som säljs – till annonsörerna. Signe Lidén skriver bra om detta i ETC, och exemplifierar bland annat med hur Expressen låter krönikören Ulf Nilsson hylla kolonialismen. De vet att det kommer att delas massor. Om så varenda delning är för att alla vill tala om vilken idiot han är så gör det inte Expressen något. Klick ger pengar.

Men klick är självklart ingen bra mätare av hur intressant innehållet är. Det visade Åsa Linderborg på ett åskådligt vis med sitt”analsex-experiment” på Aftonbladet kultur (samma artikel, med två olika rubriker, varav den ena innehöll ordet ”analsex” lades som bekant ut på sidan. Artikeln med sexrubriken har hittills klickats tio gånger flitigare).

Så hur vore det med en konsumentbojkott? Låt oss sluta klicka på, och dela all dynga som kommer i vår väg. Alla måste inte bemöta allt hela tiden och vi måste inte ha koll på varenda skitstorm som seglar upp. Vi kan i stället dela mer av de bra artiklar som beskriver och problematiserar verkligheten, eller berättar hur världen kan göras bättre. Jag tänker hädanefter göra mitt bästa för att bidra.

Myten om det bortskämda barnet

Barn av idag är egoistiska och bortskämda och behöver mer regler och gränser. Genom att bemöta dem med viss hårdhet och tydliga krav förbereds de för livet som vuxen och lär sig att för att få något så måste man förtjäna det. Att resonera med barn är fel eftersom de inte har något förstånd och kan få för sig att de har något att säga till om.

Så låter det med jämna och ganska täta mellanrum i debatten om våra barn. Varje gång är det som om personen som framför åsikterna tror sig ha gjort en helt ny upptäckt, eller vågar säga något som andra förtiger. Ofta får de stor medieuppmärksamhet.

Gemensamt för dessa debattörer är att de så gott som undantagslöst menar att det var bättre förr. Det är just dagens barn och ungdomar som är självupptagna och gränslösa. Senast förra året kom David Eberhards bok Hur barnen tog makten, i vilken han hävdar att föräldrars släpphänthet gör barn av idag odrägliga, och Ana Udovics något mer nyanserade Generation Ego – om nutidens narcissistiska tonåringar.

”Jag ser inget hopp för framtiden om vi är beroende av dagens oseriösa ungdom”, har en känd författare skrivit.

Men stämmer bilden? Är barn idag mer egoistiska än tidigare? Nej, det är de inte, menar den amerikanske pedagogen och författaren Alfie Kohn, i sin nya bokThe myth of the spoiled child. Han smular bland annat sönder narcissistauktoritetenJean M Twenge, som Udovic lutar sig tungt emot, och hänvisar till studier som visar att barn och unga av idag är ungefär lika självupptagna och narcissistiska som unga alltid varit. Människor är helt enkelt narcissistiska för att de är unga, inte för att de tillhör en mer självupptagen generation. Eller som Kohn uttrycker det: ”Varje generation är Generation Jag. Så är det, tills de växer upp.” Den kände författaren jag nyss citerade är för övrigt skalden Hesiodos, verksam i Grekland på 700-talet före Kristus. Han tyckte att den dåtida ungdomen inte hade fått lära sig tillräckligt med respekt och lydnad för äldre. Alfie Kohn fyller i sin bok på med liknande citat om barn och unga ända fram till nutid. Tankefiguren om det odisciplinerade barnet fungerar lika bra i vår tid som i Hesiodos’.

På svenska gav oss den danske psykologen Bent Hougaard för ett decennium sedan beteckningen ”curlingföräldrar” – för vuxna som alltför ivrigt sopar banan och underlättar livet för sina barn. Uttrycket har blivit etablerat och är i högsta grad levande i samtalet om barn och föräldrar. I USA pratar man i sin tur kritiskt om ”overparenting” eller ”helicopter parenting”.

Alfie Kohn söker i sin bok efter forskningsstöd för att det skulle kunna vara skadligt för barn att deras föräldrar hjälper dem men hittar inget. Han menar i stället att de ständigt återkommande varningarna för att engagera sig för mycket i sina barns liv kan vara ett tecken på att vi lever i en kultur där självtillräcklighet hålls väldigt högt. Vi vill att våra barn ska bli oberoende och självständiga. Men inget tyder på att barn vars föräldrar engagerar sig mycket i deras liv blir mindre självständiga än andra. Det som har betydelse för barnets utveckling är hur föräldrarnas engagemang ser ut, hävdar Alfie Kohn.

Han citerar en studie som visar att barn till helikopterföräldrar som unga vuxna är sociala, kärleksfulla och känner sig ha stöd i livet. Vi kan inte skämma bort barn med uppmärksamhet eller hjälp i sig, däremot kan vi få barn att må dåligt eller bli osjälvständiga om vår uppmärksamhet blir kravfylld, neurotisk eller kontrollerande.

Ligger det då inget alls i att barn av idag är bortskämda? Det beror på vad man lägger i ordet. En hel del barn i vår del av världen har väldigt många leksaker. En och annan tonåring har uppenbart tillgång till väldigt mycket pengar. Ibland stör jag mig på att föräldrar inte säger ifrån till barn som beter sig illa. Men inget av detta är nytt.

Det är däremot att många föräldrar stressar för att deras barn ska hinna delta i massvis av aktiviteter. Om det är ett tecken på att barn är bortskämda kan man diskutera. Är det inte snarare så att vi föräldrar i ganska hög utsträckning gör det för vår egen skull, för att visa oss själva och andra vilka bra föräldrar vi är, eller för att vi inbillar oss att det är nyttigt för barnen? Något vi gör i jakt på status, av pliktkänsla eller rädsla för att våra barn ska halka efter eller hamna utanför, snarare än för att vi vill lyda våra barns minsta vink.

Alfie Kohn konstaterar att råden från dem som vill se hårdare tag ofta går ut på att föräldrar ska känna sig okej med att orsaka att deras barn mår dåligt. Men vi måste inte träna barn i empatilöshet och hårdhet.

Barn behöver få lära sig att deras åsikter är värda att höras, att kompromisser är möjliga, att man bör tänka efter innan man gör som andra säger åt en och att människor kan dela med sig och hjälpa andra utan att först ha funderat över om de förtjänar det eller ej. Det är inte att skämma bort dem. Det är att förbereda dem för ett ansvarstagande och solidariskt vuxenliv i en demokrati.

I OBS i P1 idag