Författare: Eva-Lotta

Om GP och rekonstruktionen

Eva-Lotta media ,

Hade det här varit en vanlig dag så hade jag lagt upp min text om skolidrott här och hänvisat till att den publicerats i GP idag. Det är en text jag är ganska nöjd med och det känns bra att den exponeras på GP:s kultursida. Vad som känns mindre bra är att jag troligen inte kommer att få betalt för den.

Betalningen borde ha kommit in redan i torsdags eftersom det var då fakturan förföll. Men GP har så länge jag kan minnas satt i system att betala några dagar för sent. De har alltså i 18 års tid snott åt sig ränta på min bekostnad. Vilket idag känns väldigt symtomatiskt för hur GP skötts. Lite ful- och rackarspel sådär, så att ägarna har kunnat få lite guldkant på tillvaron. Eller ganska mycket guldkant, då.

Nu har de ansökt om ”rekonstruktion” för att få ordning på finanserna. I går morse visste jag inte riktigt vad rekonstruktion var för något, men det vet jag nu. Det är ett sätt att kunna göra sig av med gamla skulder för att rädda företaget. Och det låter ju fint att rädda företaget – problemet är bara att jag, och andra leverantörer, betalar för att rädda det som andra äger och kan tjäna pengar på att äga. Drygt 15 000 kronor (två fakturor jag troligen aldrig kommer få betalt för) får jag nu pytsa för att familjen Hjörne i framtiden ska kunna fortsätta ge mig uselt betalt, sno mig på ränta, dela ut bonusar till sina kompisar och plocka ut vinster till sig själva.

Så här skriver Petter Larsson i HD: ”SVT:s Uppdrag granskning berättade för ett år sedan hur miljonerna rasslat iväg till samma ägare och chefer som fattat de fatala expansionsbesluten. Mellan 2005 och 2013 kostade chefer och styrelsemedlemmar totalt 800 miljoner kronor i bonusar och annat. Detta alltså ut-över lönerna. Under samma period betalade koncernen ut 265 miljoner i utdelning. Det var en tredjedel av vinsten, vilket är mycket högt. Storägaren Peter Hjörne kammade bara 2009–2103 hem 78 miljoner.”

För mig verkar det rimligt att ägarna får betala förbaskat dyrt, med EGNA medel, för att få tillbaka sitt företag. Jag gissar att de, trots guldkant, kan ha lite kvar på banken.

Fast egentligen tycker jag att journalistik är för viktigt för att lämnas i händerna på storhetsvansinniga girigbukar.  Mycket hellre än att hjälpa till och mata de som redan är övermätta skulle jag vilja gå ihop med ett antal anställda och en drös andra frilansar och köpa loss GP, starta ett personalkooperativ och börja göra ett veckomagasin med riktigt bra gräv, långa reportage, vassa krönikor (byggda på riktig substans) och djuplodande analys- och kulturtexter.

Medier borde ju drivas av en vilja att berätta viktiga saker, inte av en önskan att bygga imperier och plocka ut vinst.

Rädslan kommer först, skälen uppfinns senare

Eva-Lotta Uncategorized

1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar. De berättade att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. Alla som var beredda att tro på, och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt kvällen före.

Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.

Denna studie blev upptakten till utvecklandet av en teori. Leon Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi ett tillstånd som han kallar kognitiv dissonans. Eftersom det är obehagligt undviker vi gärna situationer eller information som ger upphov till den inre konflikten. Det får oss ibland också att ansluta oss till ganska fantasifulla bortförklaringar.

Fortsätt läsa →

Att säga något utan att faktiskt säga det

Eva-Lotta media, Uncategorized , , ,

I helgens GP kunde man läsa två krönikor om att barn som säljer majblommor utsätts för rån och hot. Jag inleder med att säga att jag ser det som ett oerhört allvarligt brott att råna någon över huvud taget, och särskilt ett barn. Varje brott mot ett barn är ett för mycket. Med det sagt går jag nu över till att analysera dessa texter kritiskt.

Joakim Lamotte rapporterar i sin krönika att han ”i skrivande stund” har läst om sammanlagt fyra barn som blivit rånade eller hotade. Han berättar att han frågat några pojkar som knackat på för att sälja hos honom, om de blivit utsatta för något. Det hade de inte, men de berättar att de inte får åka till centrum för att sälja (verkligen konstigt att 10-11 åringar inte får åka själva till centrum – eller?). Sedan kommer ett underligt hopp till slutledningen ”Nu verkar ungar vara glada om de får behålla sin dagskassa och slippa bli dödshotade”.

Verkligen? Sa pojkarna han pratade med det? I så fall känns det statistiska underlaget lite knalt. Eller finns det någon undersökning gjord, som han inte nämner? Eller,  mest troligt, sitter han bara och gissar?

Sedan hoppar Lamotte vidare till att det daltas med kriminella ungdomar och att Sverige är ett mesland, vilket manifesterar sig att att alltfler lärare känner sig hotade av sina elever, och i att barn i Eslöv fått med sig skyltar på rumänska där man vädjar till EU-migranter att lämna plats till barnen. ”Det är en typisk tafatt nödlösning” slår han fast. Så vad är den riktigt rejäla lösningen, undrar man då?

Det ges inget svar på. Läsaren lämnas ensam med en flytande känsla av att våra barn är hotade. De vaga lösningar som ligger närmast till hands att läsa ut ur hans text är hårdare tag mot unga kriminella och att förbjuda tiggeri.

Paulina Neuding skriver i sin krönika att under första försäljningsveckan rapporteras sex säljare ha utsatts för brott. Hon skriver att ett barn har hotats av en tiggare, ett annat utsatts för rånförsök av ett gäng, ett tredje för rånförsök av en engelsktalande man, ett hotats av en trolig tiggare (jag får det till fyra fall, men kanske tyckte hon de räckte som exempel på alla sex).

Hon tar också upp ett fall från 2015 (två flickor rånade av äldre killar) samt berättar att föreningen Majblomman för ett par år sedan fick ”en handfull” rapporter om barn som blivit skrämda och ivägkörda av tiggare”. (Uppgiften har hon från Majblommans generalsekreterare). Hon skriver även om skyltarna på rumänska i Eslöv och nämner att en tiggare där ska ha varit hotfull mot två barn.

”Vad säger detta om Sverige?” frågar Neuding, och avslutar med att slå fast att ett anständigt samhälle värnar sina barn mot brott och otrygghet.

Och där lämnas läsaren åter med den där vaga känslan av att våra barn är hotade och att inget görs åt det. För inte heller Neuding har någon lust att sjunga ut och berätta vad det är som behöver göras utöver det som redan görs.

Och vad kan rent konkret göras? Att råna eller hota någon är redan olagligt och såvitt jag vet tas brott mot barn som extra allvarliga (hur fallen faktiskt tagits om hand av polisen framgår inte av krönikorna). Det som återstår är möjligen fler patrullerande poliser på gatorna – och att förbjuda tiggeri. Både Neuding och Lamotte avslutar sina beskrivningar av barnens utsatthet med skyltarna i Eslöv, vilket gör att en känsla av att just tiggarna är det särskilda hotet klingar kvar efter läsningen.

Deras krönikor är en uppvisning i insinuationens sköna konst – att manipulera andra genom att säga något utan att faktiskt säga det.  Med ganska få konkreta exempel utmålas stora grupper av människor som ett hot och det dras stora växlar på ett samhälle i något slags förfall. Det är så man med minimal intellektuell ansträngning och minimala arbetsinsatser får många klick. Det är så man sprider misstro och underminerar tilliten i ett samhälle.

 

PS. Jag har valt att inte länka till någon av de krönikor jag refererar till eftersom jag inte vill bidra till att de får många delningar, vilket bara uppmuntrar GP till att publicera mer sånt här. Jag har också mejlat både Lamotte och Neuding för att fråga vad det är för lösningar de vill se.

Paulsen versus Andersson

Eva-Lotta Uncategorized , , ,

Häromdagen skrev Lena Andersson på DN:s ledarsida en artikel på temat Skatt är girighet. Det var en på alla vis sorglig text: resonemangen var banala, analogier och logik haltade och slutsatserna pekar på ett förakt för allt var samhällsprojekt och solidaritet heter (hon tycks rentav ha förläst sig på Ayn Rand).

Sedan skrev Roland Paulsen en kommentar till Lena Anderssons text där han hävdade att den var ironisk. Allmän förvirring utbröt. Många, som tidigare gillat Andersson men också gillar att vi har ett samhälle, blev lättade och glada – jaha, var hon alltså ironisk, då kan jag fortsätta uppskatta henne.

Och så var det några som menade att det inte alls var Andersson som var ironisk utan Paulsen – vilket vred upp förvirringen ett varv till. Om man inte ens fattar att det är ironi – vad ska texten då fylla för syfte?

För mig är det självklart att Lena Andersson inte är ironisk. Hon har skrivit i enlighet med devisen ”there is no such thing as society” tidigare – som t ex att skolplikten bör avskaffas så att de som stör de ambitiösa och duktiga ska kunna kastas ut ur skolan (jag håller i övrigt med om mycket av det hon säger om den problematiska krocken mellan rättighet och plikt i skolan). Lena Andersson är en duktig författare, skicklig retoriker och har pondus men någon stor tänkare är hon helt enkelt inte.

Det är också självklart för mig att Roland Paulsen är ironisk. Han låtsas att Lena Anderssons text är satirisk och att alla som tolkat henne bokstavligt och gillat det är lite trögfattade – och klär på så vis av både henne och dem som gillat hennes utspel. Och visar samtidigt hur verklig intelligens och finess ser ut.

Men om inte folk fattar att det är ironi då, vad är då poängen? Poängen, vill jag hävda, är just att Paulsen skapar osäkerhet. Han erbjuder folk träning i att ifrågasätta och tänka själva. Genialiskt.

 

Kortare version publicerad i GP idag.

 

Andreas Schleicher förespråkar ”flum” i skolan

Eva-Lotta Uncategorized

När jag för ett par månader sedan var på en internationell utbildningskonferens i London fick jag tillfälle att intervjua OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna. Jag hade redan tidigare förstått att han är betydligt mer nyanserad än man kan tro av den svenska skoldebatten, där Pisa ständigt tas som intäkt för en faktainriktad pluggskola. Ändå blev jag förvånad när jag pratade med honom eftersom han så tydligt betonade skolans uppgift att lära ut värderingar, framhöll vikten av lusten att lära och talade sig varm för att skolan ska jobba med förmågor som empati, nyfikenhet och kreativitet. Alltså sådant som i den svenska debatten flitigt skällts för ”flum”. Igår publicerades min intervju med honom i GP.

 

– Skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste idag är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar.

Låter det flummigt? Andreas Schleicher är högste ansvarig för OECD:s Pisatester, alltså de internationella prov som jämför länders skolresultat. Han är en av talarna på den internationella utbildningskonferens jag bevistar. Publiken, utbildningsministrar och höga tjänstemän från hela världen, sitter trollbundna i den pampiga salen i Central hall i de brittiska regeringskvarteren.Även jag låter mig charmas när jag får en timme för intervju i pressrummet i källaren. Andreas Schleicher är inte bara vältalig utan också en god lyssnare som berömmer mig för att jag ställer kloka frågor. På en middag senare under kvällen hamnar jag bredvid en person som arbetar med att utvärdera de engelska Pisa-resultaten. Han säger att Pisa förvisso är det mest vederhäftiga internationella testet av skolresultat, men att en del av Pisas framgångar också beror på Andreas Schleichers karisma och vältalighet.

Andreas Schleicher reser ständigt runt i världen för att prata skolresultat och utveckling. Därför är det intressant att han delvis säger helt andra saker än de som flitigast refererar till Pisa i Sverige – de som vill skapa en skola som satsar mer på faktakunskaper och mindre på flum. Sådan retorik imponerar inte på Andreas Schleicher.

– En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?

 

Kan det då inte vara ett problem att resultaten från Pisas kunskapsdel får ett så enormt stort inflytande i debatten, frågar jag. Andreas Schleicher svarar inte ja rakt av men framhåller att vi måste bli mer medvetna om vad Pisa inte mäter.

Pisa är lite som att kontrollera blodtrycket. Det säger inte allt om vår hälsa, men det är en parameter, precis som Pisa är en av många indikatorer för skolan. Och testet har utvidgats, sedan det hölls första gången, år 2000, framhåller han. Numera handlar det inte bara om läsning, matte och naturvetenskap, utan också om problemlösning, kreativitet och kritiskt tänkande, och i det senaste provet även social kompetens.

– Om man ser på vad som gör dig framgångsrik i livet så är så klart läsning, naturvetenskap och matte grundläggande men det handlar också mycket om hur du kan ta hand om dig själv och leva och samarbeta med andra.

Enligt Andreas Schleicher sticker Sverige ut i sin ensidiga syn på Pisa.

– Jag tycker att många länder har en mycket mer nyanserad debatt än den jag finner i Sverige. I exempelvis Tyskland har Pisa höjt medvetandet om sociala klyftor. Den diskussionen behöver ni också.

Andreas Schleicher anser att skolmakthavare ofta saknar en övergripande vision för skolan, och idéer om vad utbildning ska vara bra för. Det gäller inte minst Sverige. Diplomatiskt säger han att många av de senaste 20 årens svenska skolreformer har genomdrivits med goda avsikter men att de har skapat ett fragmenterat skolsystem utan visioner och själ. Den svenska skolan måste bli bättre på att utveckla elevernas lust att lära och använda sina förmågor.

– Svenska flickor presterar ganska bra i naturvetenskap i Pisa men vill inte arbeta inom området. För mig är det ett stort misslyckande. Då har man gjort dem duktiga på att skriva prov men inte lyckats göra det åtråvärt för dem att se världen genom naturvetenskapliga glasögon.

 

En del svenska politiker och debattörer har hävdat att elever måste börja med att lära sig fakta och först därefter bör få lära sig att tänka kritiskt. Andreas Schleicher fnyser:

– Somliga är ännu mer extrema och säger att skolan måste vara bara hårt arbete och elände och först senare kan livet bli roligt. Det är en väldigt förenklad syn på lärande. Vem har sagt att det är så? Barn leker och lär sig samtidigt. Vi vet fortfarande ganska lite om hur hjärnan fungerar när det kommer till lärande men vi har intressanta data från Pisa-studierna som visar att memorering och att lära sig att använda sin kunskap inte står i motsättning till varandra.

När Pisa-resultaten kommer vart tredje år (nya kommer i höst) blir de topprankade länderna snabbt utsedda till vinnare och en diskussion om hur vi kan bli mer som dem utbryter. Men Andreas Schleicher vill inte peka ut något enskilt land som förebild utan framhåller i stället att det går att lära av väldigt många länder, på olika områden. Kanada är duktigt på integration, Brasilien har snabbt vänt en negativ utveckling, Shanghai lyckas styra de duktigaste lärarna till de tuffaste skolorna, Japan jobbar klokt med att utveckla elevernas sociala förmågor.

Under sitt föredrag lyfte han upp Sverige som varandes i topp när det gäller att lösa problem i digitala miljöer och han är imponerad av Vietnam som utvecklats snabbt på kort tid. Han anser att landets framgångar bland annat beror på att de har ett ungt utbildningssystem. De har kunnat skapa en skola direkt för nutid, utan att först behöva göra upp med den traditionella skolan. När jag påpekar att somliga menar att om man skulle skapa ett helt nytt skolsystem idag, utifrån de kunskaper vi har om lärande nu, så skulle det inte alls se ut som det nuvarande, blir hans svar kort:

– Exakt.

Pisa lär vara här för att stanna ett tag till. Det behöver inte vara ett problem om vi i Sverige börjar se det för vad det är – ett medel, och inte ett mål. Men den svenska skolan behöver hitta sin tappade vision om vad utbildning ska vara bra för.

Där är resultaten i Pisa oss inte till någon som helst hjälp. För det krävs, med Andreas Schleichers ord, en holistisk bild som ger sammanhang och mening. Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

IGP igår.

Svensk folkhögskola i Rumänien

Eva-Lotta skola , ,

I ett klassrum på Ljungskile folkhögskola lovsjunger tre rumänska romer vad de sett under sitt studiebesök i Sverige. De är inbjudna av ett nätverk av folkhögskolor som sedan något år samarbetar för att stötta vuxenutbildning i Rumänien. Nu vill de tre gästerna åka hem och starta något liknande i Bukarest.

I Rumänien är utbildningsystemet hårt kontrollerat av staten och synen på lärarens roll mycket annorlunda, förklarar Danut Dumitru, romaktivist från Roma Education Fund: ”Vi gör stora misstag hemma. Jag gav själv alltid råd med det var fel. De människor som sitter framför mig har sin egen dröm, det har jag förstått den här veckan.” Cristina Tanase från rumänska Rädda barnen nämner med lysande ögon den jämlikhet hon sett i klassrummen, och hur hon förstått att elevernas utbildning skräddarsys för att passa varje individ. Tillsammans med Vasile Burtea, professor och rådgivare till den rumänske utbildningsministern konstaterar de att det kommer bli svårt att övertyga rumänska staten om att tillåta ett parallellt utbildningssystem men att de ser enorm potential och kommer göra vad de kan för att starta en rumänsk folkhögskola i liten skala.

De första svenska folkhögskolorna startade år 1868, med målet att förse bönder med kunskaper som skulle kunna hjälpa dem till inflytande i samhället. Så småningom trädde också de stora folkrörelserna: nykterhets-, arbetar- och frikyrkorörelserna, in på arenan och startade skolor som bidrog till att bygga upp Sverige underifrån. Idag ges många praktiskt och kreativt inriktade kurser men också sådana som ger vanlig gymnasiebehörighet. Svenska folkhögskolor har utvecklat en egen pedagogik och är skickliga på att hjälpa elever som behöver en ny chans i skolan. En sådan möjlighet existerar inte i Rumänien. Den som misslyckas med grundskola eller gymnasium har försuttit sin chans till utbildning. En utbildningsmässig katastrof i ett land där många i den stora minoriteten romer bara har några få år i skolan, eller får utbildning av mycket låg kvalitet på grund av fattigdom (själva skolan är gratis med material och resor kostar) utanförskap och diskriminering. Men inte bara romerna har det svårt i Rumänien. Drygt 30 procent av övriga invånare i landet lever också med risk för fattigdom och social utestängning, enligt EU. ”Vår utbildning ska vara öppen för alla, och inte bara för romer, det har vi beslutat efter att ha sett hur de svenska folkhögskolorna arbetar” säger Danut Dumitru bestämt.

Med svenska folkhögskolor kommer inte bara utbildning utan också en människosyn som handlar om solidaritet, hjälp till självhjälp och att stärka människors inneboende kraft. Danut Dumitru ber mig: ”Snälla, berätta i din artikel att det finns högutbildade romer som arbetar för att hjälpa sina landsmän på plats i Rumänien!” Så det gör jag nu.

I Arbetet

 

Se gärna SVT-serien Vi kallas tiggare. Alexandra Pascalidou porträtterar ett antal fattiga EU-migranter i Borås på ett fantastiskt fint sätt.

Lena Andersson i svartvitt

Eva-Lotta barn, skola ,

Fick just påpekat för mig att artikeln jag kommenterar här är två år gammal – så kan det gå när gamla texter åter börjar delas i sociala medier. Men den faller väl in i en nu pågående debatt om lata elever, så jag tänker att den är värd att kommenteras nu med:

 

Jag börjar få allt svårare att förstå varför Lena Andersson ses som någon slags klok guru. Hon skriver bra och vasst men ofta är hon fånigt tvärsäker (på ett vis som tidigare främst silverryggade äldre män kommit undan med) och hennes syn på vad kärlek är (så som den framställdes i hennes romaner om Ester, och i intervjuer om böckerna) var ju närmast sorgligt banal.

Nu denna tröttsamt svartvita text om skolan, där allt framstår som glasklart: om man bara anstränger sig så klarar man skolan fint (ergo, alla som misslyckas är bara lata).

Jag har haft lärare (även på högskolan) där jag definitivt kan säga att det var deras fel att många inte klarade prov/tenta – p g a usel undervisning, dåliga instruktioner och/eller underligt formulerade frågor. Jag har också haft klasskamrater som surat och skyllt på andra om de inte klarat proven trots att de varit lata och inte pluggat ett smack. Och däremellan finns alla sorters nyanser.

Och så är det ju också så att även om alla skulle kunna klara alla Pisafrågorna om de bara pluggade 40 minuter matte om dagen (fast det stämmer ju förstås inte, eftersom det finns de som sliter betydligt mer än så och ändå inte klarar matten) så är tyvärr inte alla motiverade att plugga 40 minuter om dagen. Ska vi bara säga ”skyll dig själv” och skita i dem? Eller ska vi kanske försöka jobba lite med att göra dem motiverade så att de vill och orkar anstränga sig, eftersom det är bäst så för både individerna själva OCH för samhället?

Ska man inte få ha roligt i skolan?

Eva-Lotta barn, skola ,

Fram till ganska nyligen brukade jag prata om vikten av att få ha roligt i skolan. Jag har nu så gott som slutat med det. Inte för att jag inte tycker att man ska ha roligt i skolan utan för att jag insett att risken för att bli missförstådd är mycket stor.

För mig rymmer ordet ”roligt” betydelser som utmanande, stimulerande, lustfyllt och utvecklande – sådant som ger en energi och vilja att anstränga sig och kämpa. Andra tycks anse att roligt är sådant som får en att skratta. Och om man tror att roligt i skolan bara är sådant som får eleverna att skratta – ja då leder ordet ”roligt” så klart fel, även om jag hoppas att de flesta tycker att det självklart ska vara OK att få skratta en hel del i skolan också.

Något av det roligaste jag själv vet är att bearbeta text. Jag kan bli helt uppslukad och förlorad i tid och rum. Det kräver all min koncentration – jag hamnar i det tillstånd som kallas ”flow” (ett ord myntat av forskaren Mihaly Czikszentmihalyi). Det är en härlig känsla – och ett väldigt utvecklande tillstånd. Ofta upplever vi flow när vi ges utmaningar som ligger precis på rätt sida gränsen för vad vi klarar av. Den sortens ”roligt” vill jag att elever ska få uppleva ofta i skolan. Men jag kommer alltså sluta använda ordet roligt för att beskriva det. ”Stimulerande och utvecklande” är antagligen mer lämpade om man vill undvika missförstånd.

I SvD igår fanns ett jättefint reportage om hur fem skickliga lärare arbetar för att stimulera och motivera sina elever. Jag önskar att man kunde få se och läsa mycket mer sådant i våra nyhetsmedier.

Alla åsikter måste inte respekteras

Eva-Lotta Uncategorized

Minns ni den gamla Lorrysketchen Vi har ingen lokal? Nisse Botcho Näslund (Johan Ulvesson) intervjuas om ungdomsproblemen i Trondböle.

Reportern: Nu ger ni er ju på pensionärer, handikappade och småbarn. Det är ju folk som inte kan försvara sig.

Nisse Botcho Näslund: Aeeh, … vi har ju ingen lokal!

Reportern: Kan ni inte göra ett försök att bättra er?

Bocho: Naeh! Vad fan, vi har ju ingen lokal!

Hans svar på allt, inklusive varför de brände ner sin förra lokal, är ”Vi har ju ingen lokal”.

Anledningen till att denna sketch dykt upp i mitt minne är den senaste tidens debatt om immigrationen och hur ett och samma argument upprepas: ”vi är rädda”. Fördomsfulla kommentarer ursäktas med ”Jag är bara rädd”, nedbrända boenden med ”de är nog rädda”, motstånd mot flyktingboenden nära det egna hemmet med ”vi är rädda”.

Att bli rädd för det man upplever som främmande och okänt är en naturlig reaktion och människors rädsla bör tas på allvar och bemötas. Verkliga risker bör också erkännas för att sedan hanteras. Men somliga utnyttjar högst medvetet att rädsla låter bättre att hänvisa till än, låt säga, främlingsfientlighet, rasism eller allmänt rutten människosyn. De håller fram sin egen och andras rädsla som en sköld. Bakom skölden tänjer de utrymmet och acceptansen för de mest gräsliga åsikter, och ibland handlingar. Så låt mig nu slå fast: rädsla kan vara en förklaring till en rad tankar, känslor, åsikter och handlingar, men inte en ursäkt för precis vad som helst. Allra minst för att aktivt och medvetet sprida desinformation, hota eller skada människor, bränna ner hus eller skrämma upp andra (och ja, det är skillnad på information och skrämselpropaganda).

När rädsla börjar tära på tillit och empati i samhället är vi farligt ute. Då blir rädslan det verkligt stora hotet mot tryggheten i samhället. Irrationella eller överdrivna rädslor bör vi därför alla försöka lära oss att kontrollera för att inte bli marionetter i främlingsfientliga krafters händer eller bidra till att skapa onödig fruktan eller farliga polariseringar i samhället.

En annan glidning i debatten är att rätt att uttala en åsikt av somliga gärna tolkas som att alla åsikter måste respekteras. Men nej, alla åsikter måste sannerligen inte respekteras. Det är alla människors lika värde och allas lika rätt att uttrycka sina åsikter som måste högaktas, men vilka åsikter vi respekterar, och vilka vi förkastar eller avskyr bör vi alla göra ett aktivt val kring. Själv kan jag omöjligt känna respekt för ståndpunkter som bygger på okunskap, fördomar och nedlåtande attityder gentemot andra eller som syftar till att så split i samhället eller öka grogrunden för hat och hot. Men jag jobbar samtidigt stenhårt på att behålla min respekt för alla individer, och på min tro på att allas åsikter kan förändras till det bättre med nya kunskaper, insikter och möten. Vi människor är anpassningsbara. När flyktingarna flyttar in i det nya boendet försvinner som väl är ofta rädslan efterhand.

Som krönika i GP förra veckan.

Om sammanhang och proportioner

Eva-Lotta Uncategorized , ,

Med vilken rätt använder vi egentligen ordet systemkollaps? Om det skriver Björn Elmbrant i denna kloka krönika.Problemet med ordet »systemkollaps«, förklarar han ”är att det ingenting säger om vad det är som ska kollapsa. Det enda möjliga syftet är att försöka sprida oro och resignation.”

Genom orden vi använder formas vår bild av skeenden och av andra människor. Är muren som stänger av palestinier från sin mark just en mur eller en ”skyddsbarriär”? Är dödandet av civila ”indirekta skador” eller rätt och slätt dödande av civila?

Med språket kan det som måste betraktas som en brist på ansvarstagande i stället te sig moraliskt riktigt. Att ”rensa ut en terrorist” framstår som något helt annan än att ”mörda en frihetskämpe”. Ord kan förvilla, dölja och förstora. Så vad är det som döljs i ordet ”systemkollaps”?  Jag är medveten om att det stora mängden nyanlända sätter press på olika institutioner i vårt samhälle – men ”kollaps”???

Det här är för övrigt ingen höger-vänster-fråga. I sin krönika refererar Björn Elmbrant till ett tal av Fredrik Reinfeldt: ”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord ska vi då ha kvar för att beskriva det som sker i Syrien, Libyen och Afghanistan? Vi måste vara försiktiga med våra ord”. Manar alltså vår förre statsminister, som liksom bekant var moderat.

I en intervju i DN uttrycker EU-parlamentarikern Marita Ulvskog oro över vad terrordåden i Bryssel kan leda till: ”Jag är orolig för att det här får konsekvenser på riktigt, förutom att det blir svårt att ta sig till och från flygplatser. Det farligaste som finns är rädda människor. Jag tror att de rädda människorna kommer att vara fler, och de fattar inte kloka beslut.”

Det här diagrammet visar att det dör mycket färre i terrordåd i Europa under 2010-talet än under 70- och 80-talen. Kan vara bra att veta.

Ett tänkvärt diagram till. 420 döda i Västeuropa i terrordåd 2001-2014. 42 759 i Irak och 11997 i Nigeria under samma tid.

I tider av stark rädsla och oro måste vi vara extra försiktiga med våra ord och vi måste anstränga oss att sätta in skeenden i sina sammanhang och ge dem rimliga proportioner.