Philip Kullgren på Pellen Productions har gjort en oerhört snygg film,för alla er som inte orkar läsa hela min bok (eller vill börja med ett 55 sekunder långt smakprov).
Klicka på bilden nedan!
Och dela gärna!!
konkurrens
Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion
I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:
”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.
Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”
De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Fortsätt läsa
Macchiarini och Sundhage
Tävlingshets var en bidragande orsak till Macchiariniskandalen, enligt Karolinska sjukhusets utredare Kjell Asplund. Idag skriver Anders Johansson klokt om samma sak i Aftonbladet:
”Lägg ner excellensidealen, begrav era barnsliga Nobelprisdrömmar, sluta betrakta tillvaron som en tävling, och befria universiteten från alla dessa meningslösa utvärderingar.”
Vill man lyssna på någon som befinner sig mitt i en extrem tävlingskarusell men ändå lyckats behålla en sund inställning till tävlande så bör man lyssna på Söndagsintervjun med Pia Sundhage.
Recenserad i GP
Nu har Klara färdiga gå! blivit recenserad i GP också! Eftersom jag skriver för GP har de tagit in en gästskribent och den otippade recensenten heter Lars Näslund och är politisk chefredaktör för Borås tidning (som är en obunden moderat tidning).
Det är en i huvudsak fin recension som bland annat berömmer min bok för ”lättsamt, drivet och vårdat språk”, att jag hänvisar till intressant forskning om mänskligt beteende och har ”intressanta partier och resonemang” även för den som inte håller med om t ex värdet av betyg i skolan (här hade det för mig som författare så klart varit intressant att få veta exakt vilka invändningar han har mot de problem jag lyfter fram men allt kan inte få plats i en recension).
Slutklämmen lyder: ”Boken har goda förtjänster som en pinne i debattbrasan om de inte alltid hälsosamma liv vi lever i Sverige 2016.”
Det får jag ju vara nöjd med, särskilt när recensenten har en helt annan politisk ingång till att förstå samhället, än min egen!
Vi vantrivs i tävlingskulturen
Jag tycker generellt illa om att tävla men uppskattar att spela sällskapsspel som trivial pursuit – och har inga problem med att förlora. Men vad händer om det inte bara handlar om en spelomgång på ett par timmar?
Jag börjar spela quizkampen på min läsplatta. Till en början är det lekfullt men sedan smyger det sig på. Hur ligger jag till i jämförelse med de andra? Är det någon som vinner oftare över mig än tvärtom? Vem leder?
I början låter jag mina barn vara med och chansa när jag inte kan, men det blir allt svårare eftersom jag misstänker att de chansar sämre än jag. Jag lägger större vikt vid att det ska vara lugnt omkring mig så att jag kan koncentrera mig. Små triumfer när jag vinner, längtan efter revansch om jag förlorar, obehag som jag vill döva med bättre resultat när det gått dåligt. Det är dags att sluta. Fortsätt läsa
Nu är den här!
Nu har Klara färdiga gå! kommit från tryckeriet och jag har en låda här hemma!
Jag är väldigt spänd på reaktionerna. Första recensionsdag är 5 augusti men det är ganska sällan man får recensioner på en gång.
Tror det kan bli väldigt blandat mottagande. När jag pratat om boken med vänner och bekanta så är somliga (tävlingsmänniskor) snabba att gå i försvarsställning och berätta om allt positivt tävlandet fört med sig för dem. En del är också väldigt tvärsäkra kring hur allt ligger till och jag har då valt att inte säga så mycket – det känns helt enkelt inte meningsfullt att prata om tävlande med någon som inte är intresserad av att lyssna lite också, utan mest av att tävla om att få rätt.
Andra säger ”Åh, den måste jag läsa – jag har aldrig gillat att tävla!”, och verkar nästan lättade att höra att de inte är ensamma om det. Något har verkligen gått snett när så många tycks ha fått för sig att det naturliga är att vara tävlingsinriktad, och att man på något vis är lite apart om man inte är det.
Men boken handlar inte bara om hur vi personligen mår och presterar av att tävla, utan också om tävlande på samhällelig nivå. Och där finns ju väldigt starka krafter och mycket resurser för att propagera för och sjunga konkurrensens lov. Ska bli intressant att se om de går igång, och i så fall med vilka argument och i vilket tonläge. Visst vill jag gärna ha debatt men ännu hellre vill jag ha samtal. Mer möte, mindre tävlande, alltså!
Kan ”förstelärare” bli ”pedagogisk utvecklingsledare” i stället?
I en rapport får nu förstelärarreformen kritik. Jag är inte förvånad. Reformen var, som de flesta andra av Björklunds reformer, framhastad och illa underbyggd. I en artikel i Skolvärlden konstateras att det rått otydlighet kring hur tjänsterna tillsatts och vad de innebär i nya, konkreta arbetsuppgifter.
Jag skrev om förstelärarreformen för Chef & ledarskap i våras och intervjuade då ett par ledarskapsforskare som båda framhöll vikten av tydlighet i tillsättningarna, för att inte konflikter eller osäkerhet skulle uppstå. De ville också se att hela kollegiet bjöds in för att diskutera vad försteläraren ska bidra med.
Tidigare har ”karriär” varit liktydigt med att lämna undervisningen, vilket är tokigt. Den som är skicklig i att undervisa bör naturligtvis kunna få fortsätta göra det OCH sprida sina kunskaper till övriga kollegiet. Men förstelärarreformen som den utformades under Björklund, tycks ha gått ut på att tävlandet om att utses till förstelärare i sig skulle räcka för att höja kompetensen. Som om det bara handlade om att konkurrensen skulle få lärarna att anstränga sig mer för att bli bättre. Fortsätt läsa
Vad blir vår demokrati värd om vi inte kan prata med varandra om det som är viktigt?
Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med samhällsprogram i radio eller TV. Deras uppgift är att hitta människor som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).
Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som jag ombeds att vara med. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Ett par gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het. Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på de andra.
I hela mitt liv har jag tyckt om att diskutera och debattera. Och jag erkänner att det har funnits en vilja hos mig att göra min motdebattör svarslös – alltså en ambition att vinna. En önskan som ibland har fått mig att verbalt tryckt till och ned människor. Med åren har jag börjat tycka alltmer illa om denna tendens hos mig själv och jobbat för att göra mig av med den. Idag söker jag hellre samtal än debatt. Övriga mediesamfundet tycks gå i motsatt riktning. Den som vill få medieutrymme bör hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerheten och viljan att vinna blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det? Fortsätt läsa
Ny bok – om tävlande!
![bild[2]](https://evalottahulten.com/wp-content/uploads/2015/11/bild2.jpg)
Hurra! Kontrakt för nya boken klart! Den kommer nästa höst på fina Karneval förlag.
Boken har arbetsnamnet Klara, färdiga gå, men undertiteln, en bok om konkurrism, och handlar om tävlingssamhället – hur tävlande och konkurrens förstör våra liv, för att hårdra det hela lite. En massa tävlingsmänniskor samt alla nyliberaler kommer bli jättearga! 🙂
Vi måste prata med varandra
I mitt förra inlägg skrev jag om hur unga människor skjuter varandra, och att begränsning av skjutvapen bara är en (om än viktig) sida av att komma tillrätta med det problemet. Idag har svärdsattacken i skolan i Trollhättan givit oss en mycket sorglig bekräftelse på det. Den som vill döda eller skada andra behöver inte skjutvapen. En kniv, eller som i det här fallet ett svärd, är också ett vapen och knivar kan vi inte förbjuda. Återstår då att försöka förstå, och göra något åt, själva grundproblemet – att människor bestämmer sig för att de vill skada andra.
Jag vet ännu mycket lite om den aktuella gärningsmannen, men kanske är han en av de där unga männen som upplevt sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin, vilket väckt ett begär efter revansch. Kanske är dådet rasistiskt motiverat, eller beror på en kombination av dem båda. Oavsett vilka skälen är så har de i alla fall med stor sannolikhet sina ursprung i den unge mannens relationer till, och föreställningar om andra människor. Och där brister många av oss i kunskap.
Vi vet för lite om hur vi människor fungerar, vad som väcker rädslor, främlingsfientlighet och känslor av att stå lägst i rang. Vi kan för lite om hur demonisering, vi- och dom-tänkande och avhumanisering uppstår, och ännu mindre om hur vi kan bemöta det och dämpa det. Vi dras med av irrationella känslor som skräck och hat, och börjar demonisera demoniserarna, hata dem som hatar ”dom”, och avhumanisera avhumaniserarna.
Men det går inte att hata bort hatare. För var skulle vi egentligen göra av de där ”monstren” när vi hatat bort dem från scenen? Vi måste ge oss in i processen att försöka förstå den andres rädsla och hat för att vända det till något annat. Vi måste prata med varandra.
Eva-Lotta Hultén 