Det goda i oss

Igår skrev jag om det goda i oss, i DN.

Jag skriver bland annat:

Två viktiga komponenter i empatin är omsorg och rättvisa, menar psykologiprofessorn Martin L Hoffman. I sin bok ”Empathy and moral development” från år 2000 konstaterar han att människor med hög empatisk förmåga oftare ansluter sig till principen om behovsbaserad rättvisa (åt var och en efter behov) medan de med lägre empatisk förmåga håller på kompetens- eller produktivitetsbaserad rättvisa (den som presterar bättre förtjänar mer). Små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan äldre övergår till att föredra produktivitetsbaserad rättvisa.

Man kan undra vad det är i vårt samhälle som föranleder denna förändrade inställning, som ju tyder på att något gör oss mindre empatiska ju äldre vi blir. Hoffman menar att vi först lär barn att det är rätt att dela med sig men sedan, ju äldre de blir, får dem att tycka att man ska förtjäna sin del: ”Vi tvingar barnen att lära om, från jämlikhet till förtjänst”. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Vi skulle alla kunna hjälpas åt att forma värderingar som säger att behov bör gå före prestation när vi fördelar resurser.

Så man kan alltså vänja hjärnan vid att vilja hjälpa. De flesta av de räddare som paret Oliner intervjuade tog inte själva initiativet att söka upp behövande utan agerade först när de blev tillfrågade. När de väl hade sagt ja en gång fortsatte de. Detta är något som hjälporganisationer vet. Den som börjat betala till Rädda barnen känner ofta ett ansvar att fortsätta och ökar ofta engagemanget efterhand.

Förmodligen kommer den empati- och hjälpvåg som nu sveper över Europa att dämpas med tiden. Många kommer inte att månad efter månad orka eller ha möjlighet att stå med välkommen-skyltar och matpaket på Europas tågstationer.

Men nya spår har då ändå ristats i många hjärnor. Cynikerna som menar att den utbedda empatin och handlingsviljan handlar om personligt varumärkesbyggande och mass- suggestion snarare än verklig godhet kan möjligen ha rätt inledningsvis – men får ändå fel i slutänden. Mängder av människor kommer att ha känt att deras handlingar gjort skillnad och kommer att ha närmare till att bistå andra. De kommer att ha påverkat sina barn, sina vänner. För att inte tala om miljontals mediekonsumenter. De har då bidragit till att göra oss alla lite mer mänskliga, i ordets vackraste bemärkelse.

FSC-märkningen fungerar inte!

Idag är 11 miljoner hektar, drygt hälften av den produktiva skogsmarken, FSC-certifierad i Sverige. FSC-märkning av svenskt trä ska garantera att skogsbruket är långsiktigt hållbart men i år blev svenska FSC nominerat till Jordens vänners greenwashpris. Att välja lokalproducerat, svenskt trä borde vara en god miljögärning, men är i dagsläget i stället en belastning. Fortsätt läsa

Jonas Hassen Khemiris nya

Jag blev oerhört förtjust i Jonas Hassen Khemiris tidigare böcker (gillade även pjäsen Jag ringer mina bröder, som jag tyvärr bara läst, inte sett). Han kombinerar humor, psykologi och samhällskritik  på ett alldeles, alldeles underbart vis och jag blev väldigt glad över uppdraget att recensera hans nya bok för GP.  Så här skrev jag:

En ung man, Samuel, är död. Han har kört alldeles för fort och kraschat in i ett träd. Kanske var det självmord, kanske bara en olycka. Samuel var en person som ständigt försökte fylla på sin erfarenhetsbank, men han var också olycklig. Flickvännen hade gjort slut, vännerna svikit och samma dag som han dog hade hans mormors hus förstörts i en brand som Samuel på sätt och vis var ansvarig för. Han hade låtit huset förvandlas till ett boende för människor som behövde gömma sig men projektet hade vuxit över huvudet på honom.

I Allt jag inte minns låter Jonas Hassen Khemiri ett antal personer återge sina minnesbilder av Samuel och av allt det som hände under tiden före hans död. Någon, ”författaren” som till en början är anonym, intervjuar Samuels vänner, släktingar och andra bekanta som kände Samuel mer eller mindre väl. De två röster som får mest utrymme tillhör Laide och Vandad. Vandad är muskelknippet som arbetar som skuldindrivare men försöker skapa sig ett vanligt liv och ser vänskapen med Samuel som en väg dit. Laide är den intellektuella aktivisten som vill göra gott, men kanske mer för sitt ryktes skull än av verklig människokärlek. Fortsätt läsa

Muslimer håller inte på att ta över Europa

För ett par år sedan kom Doug Saunders bok Myten om den muslimska flodvågen. Nu kommer den i utökad pocketupplaga.Det är en oerhört läsvärd bok för alla som letar argument i migrationsdebatten. Så här skrev jag i GP när boken kom:

”De kom från starkt religiösa länder och ansågs utgöra ett hot mot demokrati och kvinnors rättigheter. Deras tro utmålades som en ideologi och hela gruppen pekades ut som fundamentalister och potentiella terrorister.

Nej, det är inte muslimer det handlar om utan katoliker från Irland och Östeuropa. Deras invandring till USA under första halvan av 1900-talet väckte rädsla och oro. Katolikerna ansågs så annorlunda att de skulle bli omöjliga att integrera. Deras höga födelsetal påstods utgöra ett demografiskt hot mot den inhemska kulturen – snart skulle de vara fler i antal och tvinga sin egen livsstil på det nya landet. Fortsätt läsa

Att sprida bilder på döda barn

Det går att ha etiska invändningar mot att publicera bilder på döda barn. Det kan självklart vara ytterst plågsamt för anhöriga att se dessa bilder och att inte ha kontroll över hur ens barn framställs. Men en del av argumenten som används i diskussionen är alltför snäva. Jag har nu hört och läst flera som hävdar att människor generellt aldrig kan vilja att bilder på deras egna döda barn läggs ut på det sättet. På det svarar jag: om en bild på ett dött barn kan bidra till att uppmärksamma världen på fruktansvärda fasor så tror jag ganska många föräldrar skulle säga: ja, sprid den. Det finns inget självklart svar på hur anhöriga reagerar. Jag tror att de flesta är kapabla att ta in skälen till publiceringen i sin bedömning om det är rätt eller fel att visa dem.

Andra drar parallellen att vi aldrig skulle lägga ut bilder av svenska barn som dött i en bilolycka. Nej, det skulle vi inte, bland annat av det skälet att det är stor skillnad på att ha dött i en bilolycka och att ha dött som konsekvens av ett krig eller av en havererad europeisk migrationspolitik. Bilolyckor är hemska, men det finns inga makter bakom, som medvetet orsakar lidandet. Döden i en bil beror på en olycka, inte på mänsklig illvilja eller likgiltighet som hade gått att stoppa om de med makt kunde komma överens om insatser. Att lägga ut bilder på bilolycksoffer är enbart spekulativt och har inget djupare syfte. Det är en himmelsvid skillnad.

Skälen till att inte massprida bilder av döda barn är flera: det är en integritetskränkning, det avtrubbar oss att se sådana bilder alltför ofta, det är risk att cyniska personer börjar ta sprida den typen av bilder i fel sammanhang och av fel skäl om det normaliseras. Men ibland är det, anser jag, faktiskt nödvändigt och rätt att visa vad krig verkligen innebär, och då behöver också de allra värsta bilderna spridas och ses.

Men måste vi då inte i alla fall fråga berörda om lov? Det är en betydligt mer intressant diskussion, som jag just nu inte hunnit fundera klart över. Återkommer.

Jag behöver påfyllning av godhet

När jag läser artikeln i tidningen ETC som handlar om olika initiativ för att välkomna och hjälpa de flyktingar som kommer till Europa börjar jag gråta. Troligen för att jag går omkring hela tiden och är rädd för vart världen är på väg, och för att det är en sådan enorm lättnad att se att vi människor faktiskt också är kapabla att organisera godhet, och göra det snabbt och konkret.

Igår såg jag, som så många andra, bilderna på den drunknade pojken på stranden. Han hette Aylan Kurdi och var tre år. Han bar shorts när han dog och hans ben var pinniga och han hade små svarta skor på sig och såg så enormt sårbar ut. Ja, det gjorde ont att se och det knöt sig i magen på mig. Min dotter kom förbi precis när jag tittade på bilden och jag förklarade vad den visade och sa inte så mycket mer. Vi har redan pratat om kriget i Syrien. Vi har syriska vänner och hon har hört deras historia och vet att de just nu oroar sig över en försvunnen bror, över en syster som är instängd i ett ghetto och håller på att svälta ihjäl, över vänner vars föräldrar försvunnit, över syskon som befinner sig på flykt.

Jag känner en kvävande tyngd över mig varje gång jag öppnar Facebook, varje gång jag läser tidningar, lyssnar på radio, ser och hör sverigedemokraterna, ser dem som tigger vid våra affärer. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min sorg och frustration. Jag försöker stötta dem som tigger där jag bor, jag skänker kläder och pengar till flyktingar och hjälporganisationer och jag vet att jag inte är ensam för jag känner ju många andra som hjälper. Men jag behöver ständigt bli påmind om det för att inte bli uppgiven. Om att vi människor faktiskt inte bara ställer till elände för varandra utan också vill och kan hjälpa.

I min bok Resan från mörkrets hjärta berättar jag om vad det är så får helt vanliga människor att under vissa omständigheter begå grymheter och övergrepp på varandra. Jag använde mig av exempel från Rwanda, Jugoslavien, andra världskriget, Abu Ghraib, ett antal socialpsykologiska experiment och jag intervjuade en sydafrikansk man som begått hemskheter i krigets Angola, bland annat. Jag läste massvis av böcker och tog del av extrema grymheter. Jag började drömma mardrömmar om att människor plågade mina barn och jag började titta snett på folk – var de kanske sådana som skulle kunna bli bestialiska machetemördare om det utbröt krig här? Jag insåg att jag, om inte annat så för att själv slippa bli misstänksam, rädd, fördomsfull och uppgiven behövde göra boken i två delar, där del ett handlar om vår grymhet, och del två berättar om vad det är oss som får oss att stå emot, visa empati och solidaritet och hjälpa andra.

När boken kommit ut och jag pratade med människor om den så uppstod många intressanta samtal och jag fick ofta tips på fler böcker att läsa, eller filmer att se, nästan alltid sådana som handlade om grymheter, inte om det goda vi också gör. Jag hade ingen ork över för att ta in ännu mer om mänsklig grymhet, jag var redan överfull av den typen av berättelser. Det jag längtade efter var mer påfyllning om godhet. Men den typen av historier är mycket mer sällsynta och vi tycks av någon anledning alltid mer fascinerade av grymheterna än av empatin.

Vi behöver få hopp, förebilder, tips om vad man kan göra. Bilder av döda barn är fruktansvärda och väcker i bästa fall lust att handla, men det är svårt att handla om man inte vet vad man ska göra. Om vi bara serveras problem och aldrig några lösningar ger vi upp, avtrubbas, blir likgiltiga. I värsta fall kan vi börja avhumanisera. Så jag hoppas att bilden av Aylan Kurdi sprids över världen, så som bilden av Kim Phuc spreds, och bidrog till att uppmärksamma grymheterna under Vietnamkriget. Men jag hoppas också att de berättelser som ger hopp, eller tips om vad vi kan göra får spridning, så vi även kommer ihåg att vi människor också vill varandra väl och är beredda att anstränga oss för varandra.

Vackert och vemodigt men svartvitt

Jag har recenserat Philip Roths sista bok, för GP.

 

Philip Roths enligt egen utsago sista bok har kommit ut på svenska. Förlaget hävdar att Nemesis är ”en fulländad avslutning” på den mångprisbelönte och nobelpristippade författarens karriär men jag vet inte jag.

Året är 1944 och sommaren är ovanligt het. I staden Newark har en polioepidemi brutit ut. 23-årige Bucky Cantor är fritidsledare på en skolgård och håller envist igång aktiviteterna trots värmen och sjukdomsrisken. När flera av de pojkar han arbetar med insjuknar börjar rykten gå om vems felet är (för vi människor är nu så funtade att om vi blir rädda eller upprörda så måste det vara någons fel). Bucky Cantor försöker lugna stämningen men till sist orkar han inte längre. När flickvännen ordnar jobb på ett sommarläger väljer han att lämna Newark. Känslor av lättnad blandar sig med skuld och skam och aningarna om annalkande katastrof byggs upp ytterligare. Ingen läsare lär bli förvånad när Bucky till sist förlorar allt han håller kärt.

Roth beskriver flitigt hur populär Bucky är men jag får aldrig någon känsla för varför. Han är rättrådig, älskar barn, vill göra gott och rätt och är en snäll pojkvän men ärligt talat också en rätt prudentlig och till synes tråkig typ. Hans beslut att efter katastrofen avsäga sig både familj och sitt älskade jobb med barn framställs som drivet av uppoffring och skuldkänslor men hos mig uppstår också tanken att han inte tål att inte vara beundrad för sin maskulinitet. Jag hade gärna sett att Roth erbjudit en tydligare komplexitet i bilden av Bucky, eller Mr Cantor som han kallas boken igenom eftersom berättaren av skäl jag inte begriper visar sig vara en av hans gamla elever.

Kanske är jag orättvist hård i min bedömning av en mästares sista bok. Nemesis är trots allt en vacker och vemodig berättelse om en människa som i skugga av krig, antisemitism och polio vill göra gott, i hybris ser sig själv som hjälte och straffas grymt för det av hämndgudinnan Nemesis. Men det blir lite för svartvitt för min smak.

 

Plutarchos’ levnadsråd

Vem är jag, hur bör jag leva mitt liv, och hur handskas jag med andra människor?

En evig ström av självhjälpsböcker, ett oändligt antal bloggar om träning och medveten närvaro och drösvis med hälso- och kvinnomagasin erbjuder allehanda goda råd och reflektioner, ibland förnumstiga, inte sällan banalt självklara, ibland kloka. Och som på alla andra områden går det trender och moden i vilka metoder, tekniker och livsstilar som förordas för att vi ska leva gott och må bra.

Allt löser sig med rätt diet, rätt inställning eller rätt sorts terapi, får vi veta. Tänk positivt, ät GI-mat, undvik psykopater och energitjuvar, träna mindfulness, pröva KBT, eller varför inte långdistanslöpning med korta steg och utan skor? Kanske alltihop, och dokumentera noggrant i en hälsodagbok?

Fortsätt läsa

Hinner 30-talet i kapp oss?

Hon är frustrerad över neddragningarna på gruppboendet där hon arbetar. Kommunen har beslutat att de psykiskt funktionsnedsatta ska vara utan personal på nätterna. Jag berättar om de stora försämringar jag själv såg, som extrajobbande på ett gruppboende på 90-talet. I stort samförstånd ondgör vi oss över hur det alltid tycks möjligt att spara på dem som inte kan protestera. Men strax därpå blir vi i stället antagonister. Hon hävdar att det är invandrarna som får alla resurser. Jag protesterar: bidragen de asylsökande får är kaffepengar (för närvarande ska 61-71 kronor per dag räcka till allt, inklusive mat) och om det är så att människor som talar dålig svenska får jobb i vården så är det antagligen inte för att kommunen favoriserar dem utan för att ingen som pratar bättre har sökt. Det når inte fram. Vad säger man då? Hur bemöter man en människa som håller i elefantens snabel och envist beskriver hela djuret som en orm?

Fortsätt läsa

Genvägen till kunskap om vår historia

Recenserar Karin Bojs Min europeiska familj i GP idag:

För den som vill göra skillnad på människor går det alltid att finna bevekelsegrunder: hudfärg, hårfärg, näsform, språk, ursprung. Genuppsättning är ännu en sådan skillnadsgörare. När gentekniken nu förfinas och forskning sprids samtidigt som gentester blir billigare och enklare, får de som vill rangordna och hålla isär människor ännu större möjligheter att göra det. Det är något som de som sysslar med genforskning tvingas förhålla sig till. Flera av dem Karin Bojs talar med framhåller att deras forskning inte kan användas för att säga något om vilken sorts genuppsättning som är bäst. Det borde ju vara självklart, men är det alltså inte.

Karin Bojs uppehåller sig inte särskilt länge vid denna fråga, redovisar bara ganska kort problematiken, men det kastar ändå en skugga över den kunskap om vårt ursprung som hon berättar om. Så som världen nu är beskaffad är det viktigt att säga att detta inte är en bok för herrefolksfantaster. Det är heller inte någon debattbok, utan populärvetenskaplig läsning, byggd på tillgänglig forskning, för människor som är intresserade av vad våra gener kan berätta om vår historia. De visar bland annat att vi alla är relativt nära släkt med varandra och bundna vid varandra i gränsöverskridande konstellationer. Karin Bojs förmedlar denna kunskap, och mycket annan, på ett utmärkt sätt.

 

Fortsätt läsa