När jag läser artikeln i tidningen ETC som handlar om olika initiativ för att välkomna och hjälpa de flyktingar som kommer till Europa börjar jag gråta. Troligen för att jag går omkring hela tiden och är rädd för vart världen är på väg, och för att det är en sådan enorm lättnad att se att vi människor faktiskt också är kapabla att organisera godhet, och göra det snabbt och konkret.

Igår såg jag, som så många andra, bilderna på den drunknade pojken på stranden. Han hette Aylan Kurdi och var tre år. Han bar shorts när han dog och hans ben var pinniga och han hade små svarta skor på sig och såg så enormt sårbar ut. Ja, det gjorde ont att se och det knöt sig i magen på mig. Min dotter kom förbi precis när jag tittade på bilden och jag förklarade vad den visade och sa inte så mycket mer. Vi har redan pratat om kriget i Syrien. Vi har syriska vänner och hon har hört deras historia och vet att de just nu oroar sig över en försvunnen bror, över en syster som är instängd i ett ghetto och håller på att svälta ihjäl, över vänner vars föräldrar försvunnit, över syskon som befinner sig på flykt.

Jag känner en kvävande tyngd över mig varje gång jag öppnar Facebook, varje gång jag läser tidningar, lyssnar på radio, ser och hör sverigedemokraterna, ser dem som tigger vid våra affärer. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min sorg och frustration. Jag försöker stötta dem som tigger där jag bor, jag skänker kläder och pengar till flyktingar och hjälporganisationer och jag vet att jag inte är ensam för jag känner ju många andra som hjälper. Men jag behöver ständigt bli påmind om det för att inte bli uppgiven. Om att vi människor faktiskt inte bara ställer till elände för varandra utan också vill och kan hjälpa.

I min bok Resan från mörkrets hjärta berättar jag om vad det är så får helt vanliga människor att under vissa omständigheter begå grymheter och övergrepp på varandra. Jag använde mig av exempel från Rwanda, Jugoslavien, andra världskriget, Abu Ghraib, ett antal socialpsykologiska experiment och jag intervjuade en sydafrikansk man som begått hemskheter i krigets Angola, bland annat. Jag läste massvis av böcker och tog del av extrema grymheter. Jag började drömma mardrömmar om att människor plågade mina barn och jag började titta snett på folk – var de kanske sådana som skulle kunna bli bestialiska machetemördare om det utbröt krig här? Jag insåg att jag, om inte annat så för att själv slippa bli misstänksam, rädd, fördomsfull och uppgiven behövde göra boken i två delar, där del ett handlar om vår grymhet, och del två berättar om vad det är oss som får oss att stå emot, visa empati och solidaritet och hjälpa andra.

När boken kommit ut och jag pratade med människor om den så uppstod många intressanta samtal och jag fick ofta tips på fler böcker att läsa, eller filmer att se, nästan alltid sådana som handlade om grymheter, inte om det goda vi också gör. Jag hade ingen ork över för att ta in ännu mer om mänsklig grymhet, jag var redan överfull av den typen av berättelser. Det jag längtade efter var mer påfyllning om godhet. Men den typen av historier är mycket mer sällsynta och vi tycks av någon anledning alltid mer fascinerade av grymheterna än av empatin.

Vi behöver få hopp, förebilder, tips om vad man kan göra. Bilder av döda barn är fruktansvärda och väcker i bästa fall lust att handla, men det är svårt att handla om man inte vet vad man ska göra. Om vi bara serveras problem och aldrig några lösningar ger vi upp, avtrubbas, blir likgiltiga. I värsta fall kan vi börja avhumanisera. Så jag hoppas att bilden av Aylan Kurdi sprids över världen, så som bilden av Kim Phuc spreds, och bidrog till att uppmärksamma grymheterna under Vietnamkriget. Men jag hoppas också att de berättelser som ger hopp, eller tips om vad vi kan göra får spridning, så vi även kommer ihåg att vi människor också vill varandra väl och är beredda att anstränga oss för varandra.