Skolaga är nog inte så dumt ändå

”Jag kräver av dig att du klarar det här matteprovet.”

”Jag tror att du klarar det här matteprovet om du kämpar och anstränger dig.”

Skillnaderna i betydelse mellan de två meningarna borde vara uppenbar för alla som kan svenska men för många som debatterar skolan tycks den ändå obefintlig. Som i Matilda Molanders ledartext i DN igår. Hon beskriver hur hon blir glatt överraskad av Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredrikssons uttalanden om att skolan redan får tillräckligt med pengar och att det går att göra mycket mer inom rådande budget. Så långt allt väl, från min horisont. Sedan övergår hon till att skriva att eleverna måste kämpa sig till sina kunskaper. Här är jag också beredd att hålla med, i stora delar. Vill man få ny kunskap så måste man ofta (men inte alltid) anstränga sig (vilket inte betyder att man måste lida och ha tråkigt samtidigt). Sedan går det snett.

Molander citerar Fredriksson som skrivit att ”Vi ska ha höga förväntningar på eleverna och jobba hårt för att motivera dem, väcka deras drömmar om framtiden och hjälpa dem att förstå vad som krävs för att nå dit. ”Jag håller med Fredriksson helt (men hade gärna sett ett tillägg om att vi också ska ingjuta en känsla av ansvar och lust att bidra till världen i dem). Men Molander tycks göra en väldigt speciell tolkning av vad Fredriksson skrivit och drar utifrån det sina egna slutsatser: ”Och det är väl ungefär där det tidigare har blivit fel i svensk skola. I stället för katederundervisning och rabblande av glosor skulle eleverna ta eget ansvar för sin lärandeprocess. Gott så, men man glömde det här med att samtidigt ställa höga krav. Det är eleverna själva som måste nå målen, men de kommer inte att hoppa högre än ribban. Och den är det skolan som lägger upp.”

Där Fredriksson skriver om att hjälpa eleverna att ställa upp mål och föreställa sig en framtid som de vill ha och kan nå genom skolarbete, och att också hjälpa dem att förstå hur vägen dit då ser ut, skriver Molander om krav och ribbor. Låt mig därför klargöra vad ett krav är. Ett krav är en önskan som också innehåller ett ultimatum. ”Om du inte gör si eller så så händer detta eller detta.” Det vill säga: Om du inte presterar, eller gör rätt sak på rätt sätt, så straffas du. Det man kan börja med att fråga sig är då hur de där kraven ska utformas. ”Jaha, du skiter att du får dåliga betyg, ja men då kräver jag att du ska komma och plugga extra. Jaså, du vägar plugga extra, ja men då kräver jag att du kommer på kvarsittning. Oj då, kommer du inte på kvarsittningen, ja men då ringer jag dina föräldrar. Hoppsan, du skiter i det också, ja men då eh … ja då, öh … kanske skolaga vore bra att återinföra ändå?”

Krav och förväntningar är inte samma sak, som Molander verkar tro. En förväntan kan se ut på lite olika sätt. Den kan presenteras i formen av tilltro: ”Jag tror att du klarar att åstadkomma detta!” Den kan också presenteras i en mer negativ form: ”Jag förväntar mig att du gör detta, annars blir jag besviken på dig.” Den typ av förväntan som är mest effektiv om man faktiskt vill att någon ska klara av något är den som ingjuter en känsla av styrka och förmåga i mottagaren. Den andra sorten kan visserligen fungera sporrande på en del, men riskerar alltid att slå väldigt fel, framför allt hos dem som redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Den bygger också på att människor ska göra saker för att inte andra ska bli besvikna, inte för att de själva behöver/vill/ser nyttan av det.

I en skola som bygger på krav och tvång är det i allra högsta grad troligt att de flesta elever väljer att inte hoppa högre än ribban. I en skola som  i stället arbetar med elevernas egen motivation och hjälper dem att skapa målbilder kommer många fler att vilja hoppa högre än ribban, helt enkelt för att ribban är ointressant och flygturen och var man landar är det intressanta.

 

Klara färdiga gå! recenserad i Pedagogiska magasinet

Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.

Feltänket med betyg

Här är en klok och informativ artikel om problemen med vårt sätt att se på och använda betyg. Betygs- och motivationsforskaren Alli Klapp skriver bl a om hur incitamenten för betyg hämtats från ekonomiska teorier, och varför dessa faktiskt inte är applicerbara på elever:

”En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.”

Jo, skolan ska visst uppfostra!

Det är hemma barn lär sig vara artiga, hederliga, renliga och ta hand om sina ägodelar. Skolan lär ut matte, svenska, historia och andra ämnen och förstärker bara den uppfostran barnen får hemma. Så kan ett inlägg som nu gör succé på facebook sammanfattas. Och jag suckar.

Ja, visst bör barn få lära sig hemifrån hur man uppför sig och klarar sig, det är väl närmast en självklarhet, men stämmer det verkligen att skolan därmed främst ska ägna sig åt ämneskunskap och nöja sig med att förstärka vad barn har med sig hemifrån? Nix, det gör det inte. I läroplanens inledande del, Skolans värdegrund och uppdrag, står att läsa att

” Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. (…)Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. ”(Kursiveringarna är mina).

Det finns så klart föräldrar som brister i fostran av sina barn av ren slöhet eller felprioriteringar. Gissningsvis är det de som är de tänkta adressaterna för det där facebookinlägget. Men många barn har tyvärr föräldrar som av helt andra skäl inte klarar att förmedla goda värderingar eller att lära sina barn hur man tar hand om sig själv eller beter sig. Jag tänker på psykisk sjukdom, missbruk, olycksfall, sorg, egen bristande social förmåga, skälen kan vara många. Om skolan gjorde som inlägget stadgar, och bara ”förstärker den uppfostran som barnen få hemma av sina föräldrar” skulle vissa barn som p g a brister hos föräldrarna hamnat snett från början, tillåtas hamna ännu mer snett genom att skolan alltså förstärker det. Inte så lyckat.

Skolan har ett oerhört viktigt kompensatoriskt uppdrag. Därför måste skolan inte bara lära ut matte och andra ämnen utan också hela tiden träna eleverna i hur man beter sig som människa och hur man klarar sig och bör föra sig här i världen. Det har vi som väl är en läroplan som tar fasta på och det bör vi vara glada och tacksamma över och inte förminska värdet av.

Pisa – vart vill vi, och varför?

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

John Dewey en av världens främsta filosofer

Elever ska uppmuntras att ifrågasätta, ämnesuppdelningen ska brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Det menade John Dewey, en av förgrundsgestalterna för det som kallas progressiv pedagogik. I år fyller hans mest inflytelserika bok, Demokrati och utbildning, 100 år. Den har haft mycket stor betydelse för hur skolan, inte minst i Sverige, kommit att se ut.

John Dewey arbetade som universitetslärare och blev så småningom professor i filosofi. Han skrev om bland annat logik, vetenskapsteori, estetik och politik. Doktorsavhandlingen handlade om Kants psykologi. Med tiden riktade han alltmer in sig på pedagogik, som då betraktades som en underdisciplin till filosofi.

Dewey var i hög grad intresserad av livet utanför akademin och 1896 grundade han tillsammans med hustrun Alice Chipman-Dewey en experimentskola i Chicago. Där studerade de barnen och prövade ny pedagogik.

Läs mer

Uppdrag granskning och betygsinflationen

Det är systemet med konkurrens som är problemet, säger Anna Ekström i Uppdrag granskning om betygsinflationen. Japp, så är det. Ett systemfel. Konkurrensen är själva problemet. Sedan landar hon ändå i en försiktig slutsats om att knyta slutbetygen tydligare till resultaten på nationella proven, men påpekar också det problematiska i att elevers framtid avgörs av hur de presterar på ett enda prov (och att för mycket fokus på ett prov kan leda till att provet styr undervisningen på ett olyckligt vis). Det är komplext, jovisst. Men om vi håller fast vid tanken att det är själva konkurrensen som skapar grundproblematiken – vad kan och bör vi göra då?

Jag har inget färdigt svar, jag bara längtar efter en seriös diskussion utifrån den frågeställningen. Vi behöver göra något åt det skeva system vi skapat, något mer radikalt än att putsa på detaljer. Hur kan vi döda den destruktiva föreställningen att konkurrens automatiskt leder till utveckling och framsteg? Hur kan vi bygga om systemet så att konkurrens inte skapar många fler problem än det löser?

Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion

I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Läs mer

Visst ska läraren vara ledare!

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan.

Ett av dem är historielöshet. 
Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på sammanhang. 

Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor – borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn.

Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

 

Som krönika i GP idag.

Den låga debattnivån är f ö en följd av en medielogik som säger att alla klick är bra klick – det krävs ingen höjd alls på debattinläggen, bara de orsakar rabalder eller oreflekterat medhåll.

Idrott i skolan – hur får vi fler att vilja röra på sig?

Och här är texten som jag alltså inte får betalt för:

På skolidrotten hamnar kroppen och dess förmåga att prestera i fokus och allt du gör blir synligt för andra. Själv längtade jag som elev till avbrotten från stillasittandet i klassrummen men jag var samtidigt väl medveten om att inte alla kände likadant. Ovilja att visa sig naken i duschen, bollrädsla, skam över dålig kondis eller skräck för att få elaka kommentarer laddade idrotten med en hel del ångest. Jag tittar på SVT-serien Gympaläraren och konstaterar att en hel del tycks sig likt sedan jag gick i skolan.

Utgångspunkten för programmet är att barn idag rör alldeles för lite på sig och som en konsekvens riskerar att få välfärdssjukdomar som diabetes typ 2 och benskörhet mycket tidigt i livet. Konceptet känns sedan igen från SVT:s serie Klass 9A. En skola, den här gången Vanstaskolan i Ösmo, har problem – många elever skolkar från idrotten, flera av de som är närvarande rör sig ändå minimalt och på raster och fritid blir det mycket stillasittande. Och så kommer någon utifrån för att hjälpa. Den här gången är det träningsgurun Kalle Zackari Wahlström som återvänder till sin egen gamla högstadieskola.

Läs mer