När jag för ett antal år sedan arbetade som lärarvikarie kom några elever till mig och berättade upprört att en av de andra lärarna i sur ton hade frågat hela klassen ”Är ni dumma i huvudet?” Bakgrunden var att eleverna inte förstod det han förklarade. Hans slutsats var inte att han själv var dålig på att förklara utan att eleverna måste vara korkade. Intressant nog uppfattade jag exakt samma klass av elever som nyfikna och ivriga på att lära sig – och mycket långt ifrån korkade.

Fortsätt läsa →

I en debattartikel i GP förklarar två liberaler att det kvinnliga företagandet är starkt hotat – av vinstförbund inom välfärden. De går till och med så långt som till att kalla det ett näringsförbud för kvinnor. Så hur är det egentligen med det kvinnliga företagandet inom välfärdssektorn?

Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna leds tre fjärdedelar av deras medlemsföretag av en man och bland de 15 största koncernerna, som kontrollerar nästan hälften av den vinstdrivna välfärden, är 24 av 30 vd:ar och styrelseordföranden män. De koncerner som ägs av riskkapitalbolag har i nio fall av tio en manlig toppchef.^⁠

Så här skriver jag i min kommande bok (Klara färdiga gå, kommer i höst):

”Det är varmt, lite fuktigt och fullt med folk inne i det stora globformade tältet alldeles vid kajkanten i Almedalen. Seminariet som handlar om vinster i välfärden har fått rubriken Vinna eller försvinna och anordnas av tjänsteföretagsorganisationen Almega. På scenen står en ledarskribent från Aftonbladet, fackförbundet Kommunals ordförande samt två kvinnor som driver varsitt mindre välfärdsföretag, inom äldrevård respektive förskola.

De båda företagande kvinnorna berättar om sina verksamheter och framstår som mycket engagerade. Det är lätt att känna sympati för deras vilja till inflytande och önskan om större flexibilitet inom vård och omsorg. Men antagligen vet så gott som alla därinne i det kvava tältet att de små välfärdsföretagen som drivs av kvinnor med egen och direkt erfarenhet av branschen är få. Och när den ena av kvinnorna drar till med några av de verkliga floskelargumenten, som att de som kritiserar vinster i välfärden inte begriper skillnaden mellan vinster och vinstutdelning (vilket är ungefär detsamma som att säga att alla som är kritiska är dumma i huvudet) och att välfärdsföretagande är en jämställdhetsfråga, så suckar jag djupt. Det är bara att titta på sammansättningen i publiken: övervägande män, övervägande människor som andas rikedom och business, där har vi våra vårdföretagare.”

Jag är inte emot privata alternativ inom vård och omsorg, men sådana verksamheter bör bedrivas utifrån ett intresse för just vård och omsorg, och inte utifrån ett intresse att tjäna mycket pengar. Regleringar behövs. Och det är inte ett hot mot kvinnligt företagande.

När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså ett av de djur som påverkat den skandinaviska floran och faunan från början. Under många årtusenden var vår inverkan måttlig, men efterhand växte den. Senast på 1100-talet hade vi genom jakt utrotat den svenska stammen av visenter, som genom sitt bete skapade livsförutsättningar för många andra arter.

Kan ett område som berövats arter som har stor inverkan på miljön verkligen kallas naturlig? I ett längre tidsperspektiv måste kanske det vi idag betraktar som orört ses som åtminstone delvis onaturligt men gränsen är svår att fastställa. Hur långt tillbaka i tiden måste vi gå för att hitta den vildmark vi nu borde sträva efter att återskapa? Vilka djur och växter måste återinföras? Vad ska vi göra med alla de arter som vi människor fört hit och som etablerat sig i vår fauna, som kanadagäss, signalkräfta och mink? Kan mark där dessa djur nu för egen maskin fortsätter att sprida sig betraktas som naturlig? Och kan den moderna människan vara en del av en vild natur?

Idag pratar jag om vild natur, i OBS i P1.

Fortsätt läsa →

Jag får se en filmsnutt med fascistiska demonstranter som slås blodiga av motdemonstranter, och en otäck känsla av triumf bubblar upp – där fick hatarna så de teg! Lika snabbt ersätts triumfen av äckel över min reaktion. Det är ju precis så hatarna tänker; att det finns ett tydligt vi och ett tydligt dom, och att hot och våld är en lösning.

En del främlingsfientlighet beror på hårdföra ideologiska ställningstaganden och det måste vi hantera. Men vanlig rädsla är också en viktig komponent i den alltmer upptrissade stämningen. Så vad skulle hända med debatten om vi valde att utgå från att mycket av den vardagliga främlingsfientligheten beror på rädsla att förlora arbete eller inflytande, eller rädsla för det man inte känner till, snarare än på ondskefullhet?

Det är lätt i teorin men svårt i praktiken. Rädsla föder ilska, och andras ilska triggar vår egen. Många gör dessutom vad de kan för att mata aggressiviteten. Ilska är en utmärkt startmotor, men som medel för att åstadkomma saker är den vansklig. De som försöker medla riskerar att utsättas för försåtliga attacker från alla håll, vilket får sansade röster att tystna.

Men kampen om ett gott samhälle kan inte tillåtas bli en tävling, där vi tror att den ena sidan kan vinna över den andra och sedan är allt klart. För vart ska de där ”onda” människorna ta vägen i vårt ”goda” samhälle? Lämnar vi överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till ökade hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch – utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta. Och vad var då ”vinsten” värd?

Vi behöver prata mycket mer med alla dem som är rädda, och skapa möten. En del rädsla är instinktiv, och relativt lätt att arbeta bort. När vi ser bilder av människor med annan etnicitet så reagerar vår amygdala, som är den mycket ursprungliga del av hjärnan som styr rädsla och aggression.

Men amygdala hos dem som är vana vid att umgås med människor från andra kulturer reagerar inte på bilderna och en studie av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske visar att det rentav räcker att man före testet ber försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer för att deras hjärnor inte ska reagera med rädsla. Med andra ord har våra hjärnor mycket lätt för att vänja sig vid nya människor men det underlättar om vi tänker och inte bara flyter med i våra känslor.

Ett viktigt mål för den som vill minska främlingsfientlighet och hat måste därför vara att lära både sig själv och andra att inte stänga in människor i förenklade kollektiva identiteter. Och det måste gälla också för oss som snarare ser fascism än ”mångkultur” som det stora hotet. Vi måste möta också dem vi uppfattar som fördomsfulla och främlingsfientliga som individer, och markera mot åsikter och värderingar, snarare än mot människor.

Inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning pratar man numera mycket om hur vår identitet alltid påverkas av vår tillhörighet till flera olika grupper. Jag är både kvinna, svensk, europé, vit, journalist, boende på landsbygd, förälder, och frilufts- och kulturintresserad.

Alla dessa klassificeringar kan, om man vill, användas för att placera mig i motsättning till en massa andra människor. Men de kan också brukas på precis motsatt vis – inte för att tävla med andra om utrymme eller status utan för att hitta en plattform där vi kan mötas och prata. Och det är prata med varandra vi måste göra, för vi kan inte avsky och hata oss till ett bättre samhälle.

I Arbetet idag.

Vissa recensioner är svårare än andra att skriva. Det här är en sådan. Jag tar tjuren vid hornen direkt. Hanne Kjöller är ledarskribent på DN och hon är en av de vassaste pennor vi har i den svenska debatten. Hon vågar vara obekväm, säger alltid vad hon tycker, vilka fiender hon än kan tänkas skaffa sig och är dessutom alltid roligt att läsa. Men ibland är det hon skriver väldigt hårdraget, och vad värre är, ibland är det fel. När man sätter sig till doms över enskilda individer, som Kjöller ofta gör, eller över svaga grupper i samhället, som Kjöller understundom också gör, då är det verkligen inte bra om det blir fel, som i hennes förra, hårt kritiserade bok En halv sanning är också en lögn som kom 2013. Det skapar också ett utrymme för osäkerhet för den som läser eller, som i mitt fall, ska recensera.

Hanne Kjöller har nu skrivit en skarp, ilsken och patosfylld bok om ett mycket viktigt ämne. Den nya boken, En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån, har en mycket omfattande notapparat, de hon porträtterar är alla namngivna och nästan alla händelser hon tar upp går att stödja med olika dokument.

I ett antal reportage berättar Kjöller om poliser som blivit mobbade och trakasserade av sin egen arbetsgivare efter att ha kommit med kritik, protesterat mot oegentligheter eller föreslagit förbättringar. Hon skriver om Tomas Berglund som i en promemoria till sina chefer kritiserade en illa skött mordutredning. Det blev inledningen till ett halvt decennium av svår mobbning, där Tomas Berglunds chefer polisanmälde honom utan att delge för vad (ärendet lades ner), bedömde honom som psykiskt sjuk och beordrade stödsamtal, baktalade honom inför kollegor och vanskötte brottsutredningar eftersom uppgifterna kom från honom. Det handlar också om Birgitta Engberg, internationellt efterfrågad expert på att förhöra barn, som efter en längre tid som lärare på Polishögskolan återvände till Uppsalapolisen, för att placeras som utredare av snatterier och cykelstölder. När hon kritiserade felaktiga ärendehanteringar anklagades hon för att skapa dålig arbetsmiljö och isolerades i ett rum på en militär flygplats, utan kollegor och utan uppgifter. Hennes chefer la mycket stora resurser på att hitta fel i hennes yrkesutövning och polisanmälde henne för dataintrång (ärendet lades ner). När hon efterfrågades från andra enheter som ville rekrytera henne satte hennes chefer käppar i hjulet.

Nio sådana porträtt ger Hanne Kjöller och vissa erfarenheter återkommer. De porträtterade utmålas som psykiskt sjuka och instabila, de förklaras vara illojala och de polisanmäls grundlöst som en del i att bryta ner dem.

Jag har vid några tillfällen själv intervjuat visselblåsare och deras chefer eller kollegor. Jag har ”i förtroende” fått veta att personen i fråga inte mår riktigt bra psykiskt, och fått höra chefer och kollegor gnälla över att visselblåsaren skapar dålig stämning. Att anställda behandlas illa av sin egen arbetsgivare är inte unikt för Polismyndigheten, och jag hade gärna sett att boken erbjudit en utvecklad jämförelse om arbetsmiljöproblem på Polismyndigheten kontra andra arbetsplatser.

Hanne Kjöller pekar ut systemfel inom polisen som orsak. Det saknas vägledning kring hur de ska prioritera sina resurser och det har blivit viktigare att frisera brottsstatistiken än att verkligen uppnå resultat. Samarbetet mellan olika län och olika enheter har varit bristfällig, det finns en utbredd ovilja att förändra eller att lyssna till kritik, var den än kommer ifrån och regeringen har varit för slapp med att utkräva ansvar. ”I denna mylla” skriver Hanne Kjöller, ”spirar lydnadsidealen. Lojalitet är ett begrepp som används flitigt, men som på polisprosa alltid är liktydigt med lojalitet mot den egna organisationen och dess anställda. Aldrig mot uppdraget, allmänheten eller brottsoffer.” Chefer rekryteras utifrån sin lojalitet, snarare än utifrån kompetens att leda och tänka nytt, menar Kjöller. Vilket kan vara en hårdragen slutsats.

Sociologen Micael Björk menar i nyutkomna Den stora polisreformen. Fem arbetspapper att den allmänna bilden av en kåranda med machokultur och slutenhet missar mångsidigheten inom polisen, och utnyttjas för att skapa starkare styrning. För ett år sedan inleddes en omorganisation av svensk polis. Från att ha varit flera självständiga myndigheter slogs de ihop till en. Micael Björk anser att ett av problemen inom polisen varit en alltför stark beslutshierarki och att omorganisationen riskerar att förvärra det, och skapa eskalerande osäkerhet för de anställda. Han vill i stället se möjligheter till ökat ansvarstagande på golvet och bättre ledarskapsrelationer. Polisen behöver också bli bättre på att ta vara på kompetens, och rekonstruera rotelsystemen, och det främjas inte av den nya organisationen, anser han.

Själv är jag inte alls kapabel att avgöra hur systemfelen ser ut eller hur Polismyndigheten bör organiseras, men att det finns stort utrymme för förbättringar tycks i alla fall stå utom tvivel.

Och alldeles oavsett om de problem Hanne Kjöller tar upp är större inom polisen än i andra organisationer måste trakasserier och mobbning av egen personal betraktas som extra allvarligt för en myndighet med våldsmonopol, ansvar för att lösa brott och upprätthålla lag och ordning, och med extraordinära resurser för att kontrollera och påverka människors liv. Det är ytterst obehagligt att läsa hur illa Polismyndigheten handskats med detta enorma ansvar. Kjöllers bitande ironi över slarv, resursslöseri, vanstyre, och totalt ologiska förklaringar till hur medarbetare behandlats blir till balsam för min kokande upprördhet.

Som recension i GP förra veckan.

På gårdagens ledarsida i GP fanns en stor rättelse. Det hör inte till vanligheterna men det var glädjande, och det hedrar skribenten Adam Cwejman att han så förbehållslöst tog tillbaka vad han beskyllt Katrine Marçal för (möjligen kan förbehållslösheten ha att göra med att Marçal själv har rejält medieutrymme att kalla Cwejman för lögnare, men jag uppfattar faktiskt rättelsen som ärligt ångerfull).

Vad handlade då rättelsen om? Jo, Cwejman hade påstått att Marçal skrivit att kulturella skillnader inte spelar någon roll för att förklara sexuella trakasserier och övergrepp. Det hade hon nu inte alls gjort, utan tvärtom varit mycket tydlig med kultur har betydelse. Så det var ju bra att Cwejman rättade sig.

Men det finns någon mycket symtomatiskt över Cwejmans ursprungliga anklagelser. Hävdar verkligen en massa debattörer att kultur inte spelar någon roll? Jag har inte läst någon hittills (men visst kan det finnas en och annan som jag missat). Däremot har en massa människor påpekat att problemet inte är nytt, att förövarna finns också bland etniskt svenska män, och att uppmärksamheten plötsligt blivit förunderligt stor, med tanke på hur tyst det talats om sexuella trakasserier tidigare. Många har ansett att problemet snarare är ett mansproblem än ett kulturellt problem, men det betyder inte att de därmed förnekar att kultur också spelar roll.

Vi måste få plats med nyanserna och tillåtas problematisera en fråga utifrån fler parametrar än en. Kultur spelar roll, kön spelar roll, social status och utbildning spelar troligen också roll. Inget blir bättre av att vi målar in människor i hörn och hittar på extrema åsikter åt varandra.

Bra, klargörande och nyanserad artikel av Dick Sundevall: https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/46921-rasisterna-krop-fram-ur-sina-halor/

Det har pratats mycket om ”mörkning” de senaste dagarna. Polisen påstås ha mörkat att det skedde sexuella trakasserier och övergrepp på en festival i Stockholm, och medier har anklagats för att mörka att med invandrare kommer en mer konservativ och nedvärderande kvinnosyn än den rådande i Sverige.

”Mörka” är kort för ”mörklägga”, som enligt Svenska akademins ordbok betyder ”söka hindra att ngt blir allmänt bekant, hemlighålla (ngt)”. Tror någon på fullt allvar att polisen aktivt kommit överens om att försöka hindra att det kommer ut att det skett övergrepp? Det vore väl i så fall extremt naivt av dem. Polisen har ju inte informationsmonopol och i fallet med stockholmsfestivalen så hade festivalledningen dessutom redan själva gått ut och berättat att de hade problem (vilket bland annat diskuterades i SR i samband med festivalen). En klok fältassistent nyanserar bilden av vad som hände på We Stockholm. Han konstaterar också att det knappast var hemlighållet.

Tror jag då att det är som insatsledaren sa i DN, att de ibland undviker att säga som det är för att de inte vill spela SD i händerna? Ja, sådant händer säkert ibland. Men ska det kallas ”mörkning” (och är det alltid relevant att publicera etnisk härkomst på förövare, eller är det mer relevant vilket kön de har)? Och mer specifikt: är det i så fall ”mörkning” som skett i detta fall?

Polisen valde att säga att allt var lugnt på festivalen. Om de ville hemlighålla att just invandrarkillar betett sig illa hade det väl varit mer logiskt att säga att det förekommit problem på festivalen men undvika att berätta att det handlade om killar med invandrarbakgrund? Eftersom festivalledningen själv gått ut och berättat var det ju redan känt att trakasserier och övergrepp förekom. Polisen kan knappats välja att ”mörka” något som media eller andra redan rapporterar om och diskuterar.

Hade vi kallat det ”mörkning” om alla förövarna varit etniskt svenska? Som många kvinnor i alla åldrar nu börjat rapportera så har vi blivit utsatta för trakasserier också av svenska killar och män – det tycks alltså vara ett ganska utbrett problem bland män över huvud taget. Borde inte polisen då konstant gå ut och rapportera om att det sker övergrepp och trakasserier mot flickor och kvinnor, och medierna ivrigt rapportera? Eller är det så att detta är så vanligt att det liksom inte ansetts vara något anmärkningsvärt? Ramaskriet om ”mörkning” uppstod först när några hävdade att det bara var män med utländsk bakgrund som betett sig illa.

Nej, polis eller traditionella media kan inte mörka något som redan är ute via sociala medier. Om det skrev Ulrika Knutsson en mycket bra krönika i GP igår. Hon skriver bland annat ”Det existerar inte längre något nyhetsmonopol, alltså kan ingen mörka någonting alls. Detta är glädjen med en fri cyberrymd. Sanningen är fri. Tyvärr är även lögnen fri som fågeln, och problem uppstår också när media inte kan mörka lögnen eller attraktiva halvsanningar.”

Att en del män från andra länder tar med sig värderingar och en kvinnosyn som är mer nedvärderande än generellt i Sverige har för övrigt diskuterats, stötts och blötts mycket flitigt också i gammelmedia under många år. Inte så värst ”mörkat” alltså.

Vi bör vara försiktiga med vilka ord vi använder. ”Mörkning” är ett ord som borde användas betydligt mer sparsamt än de senaste dagarna.