Barn behöver tydlighet, ramar och struktur, menar många. Det skapar trygghet och ordning i klassrummet vilket är bra för alla barn.

Frågor vi behöver ställa oss innan vi accepterar det som sant är: Vad är det som ska vara tydligt? Runt vad ska ramarna finnas? Hur ska strukturen se ut?

Att gå till skolan och veta exakt vad som ska hända varje dag känns tryggt för vissa barn och ger dem antagligen bättre möjligheter att ta till sig de kunskaper skolan serverar. För andra är det precis tvärtom – de blir så uttråkade att de slutar intressera sig för vad som händer i klassrummet och börjar dagdrömma, alternativt dra igång egna projekt, som kanske inte alltid uppskattas av lärare och andra elever. Vilket i sin tur kan leda till att de uttråkade barnen får en stämpel på sig som besvärliga, när ”kreativa” eller ”företagsamma” kanske hade varit bättre ord från början. Fortsätt läsa →

Att lära är inte kul och barn bör bita ihop och göra som de blir tillsagda.

Riktigt så tydligt är det sällan någon som formulerar sig, men det ligger ofta där i undertexten. Att lära är tråkigt men måste göras. Barn ska inte ifrågasätta och obstruera för vuxna vet bäst. Det är ett både obehagligt och kontraproduktivt sätt att betrakta såväl lärande som barn.

De flesta människor älskar att lära sig saker när de är små och tycker att det är jätteroligt att börja skolan. Inom bara något år har många av dem tappat sin lärlust och i slutet av grundskolan är det bara en liten minoritet som lär sig av lust och nyfikenhet (forskning av bl a Ingrid Pramling Samuelsson). Något är väldigt fel när den institution vi byggt upp för lärande tar ur barnen deras lust att lära, som tidigare OECD-chefen Jarl Bengtsson (som var med och skapade Pisa-proven) uttryckt det! Det finns ingen forskning som stödjer att det är normalt att tappa sin nyfikenhet. Vi borde alltså kunna göra på något annat sätt.

Fortsätt läsa →

Åh vad vi älskar att älska stränga lärare! De som kommer in i klassrummet och pekar med hela armen och får eleverna att både prestera och sluta mobba varandra. Just nu valsar ytterligare en sådan artikel runt i sociala medier (nej, jag tänker inte dela den). En 43-årig lärare har fått nog av sina slappa elever och har börjat ställa hårdare krav och rapportera sena ankomster till föräldrarna, som han också, på något vis som inte riktigt förklaras, hädanefter ska tvinga att engagera sig i barnens skolarbete.

Det är en del som utelämnas i berättelsen om honom. Hur var han som lärare innan? Är han duktig på att undervisa, eller kanske helkass? Hur har hans förväntningar på eleverna egentligen sett ut innan hans nya hårda stil? Vad tycker eleverna om honom som lärare?  Kan han motivera dem att prestera genom att faktiskt göra lektionerna intressanta och få dem att förstå varför de behöver lära sig saker? Om inte,  tänker han lära sig det (eller är planen bara att barnen ska hotas – med angivelser till föräldrarna – till att prestera)?

Något är det också som känns lite skevt. Han är upprörd över att eleverna varit slappa och inte tagit sitt ansvar, men skyller samtidigt själv på föräldrarna för att han inte fått sina lektioner att fungera. Gör han inte rentav precis samma sak som sina elever – tycker att någon annan ska ta ansvar?

För att vara tydlig: jag tycker det är fullt rimligt att börja lektionerna på utsatt tid och kräva inlämning av elevarbeten i tid, och jag vill också att elever ska arbeta utan att klaga på att de inte har lust att lära. Det är bara vägen dit jag önskar att vi kunde resonera lite kring.

Jag har skrivit om pojkars skolprestationer och intervjuat två kloka och kunniga forskare i frågan! Hela texten hittas här.

Utdrag:

”De senaste åren har pojkars prestationer och förutsättningar i skolan ofta tagits upp till debatt i medierna. Mia Heikkilä tycker att samtalet varit ytligt och alltför generaliserande, då alla pojkar klumpats ihop med varandra trots de stora skillnaderna inom gruppen. Det har även påståtts att kunskap saknas om hur pojkar har det i skolan men det menar hon är direkt felaktigt.

– Det är bara att gå in på Skolverkets webbsajt så hittar man mycket material.

Mia Heikkilä är kritisk till att pojkar ofta framställs som offer i debatten och säger att det är kontraproduktivt.

– När det kommer till att förändra förutsättningar för flickor så arbetar man med empowerment och visar hur de kan förändras. Vi måste prata om hur pojkar tar vara på sina möjligheter till lärande och hur de hanterar maskulinitetsnormer, säger Mia Heikkilä.”

Alltså, reaktionerna på den senaste OECD-rapporten om svenska skolan. Det är som om den store skolguden himself kommit ner från sin himmel med de tio budorden. Det är ingen rim och reson på reaktionerna. OECD är inget facit för hur skolan bör se ut eller arbeta. OECD är en organisation för ekonomisk utveckling. Ekonomi är viktigt men skolan har fler uppgifter än att främja ekonomin. Det kan alltså finnas skäl att tänka kritiskt kring vad OECD-rapporten har att säga om svenska skolan.

Men det hinns väl inte med när alla vill slita i dess förslag och göra dem till sina för att vinna snabba egna poänger. Har vi inte lärt oss något alls av de senaste tio årens skolpolitik? Typ att det inte finns några enkla svar och lösningar? Att vad som är ett gott resultat beror på vilka mål man har? Att det kan vara bra att fundera över målen innan man börjar peka ut vilka metoder som är de rätta?

Jag väntar fortfarande på det det grundläggande samtalet om vad vi vill med den svenska skolan. Varför behöver samhället skolan? Kunde vi inte börja där?