Vi har haft förbud mot att slå barn sedan 1979 i Sverige. För några dagar sedan misshandlade vakter i Malmö en nioåring – och vips kryper det upp troll ur sina hålor som tar misshandeln i försvar (tänker inte dela DN:s ledarsidas totalhaveri i ämnet). Här förklarar DN:s Malin Ullgren varför det alltid, alltid, alltid är fel att vuxna brukar våld mot barn. Att det ska behöva skrivas, fortfarande 2015, är bara för sorgligt. Och lika sorgligt är att barn idag kan försvinna i Sverige, utan att polisen tycker att de behöver leta efter dem. Det görs skillnad på barn och barn. Fortsätt läsa
I Brasilien trodde jag att jag skulle dö
Jag var knappt 20 år och reste ensam runt i Brasilien. På ett billigt bycafé blev jag matförgiftad av en chokladbakelse (en sällsynt lyx på min budgetresa). Efter att ha kräkts upp allt maginnehåll på toaletten låg jag sedan i sängen på mitt hotellrum och darrade. Jag funderade på att ropa på hjälp men orkade inte.
Efter ett dygn lyckades jag till sist stappla ut till receptionen för att köpa en flaska vatten. Väl framme vid disken berättade jag för hotellägaren, en kvinna i femtioårsåldern, att jag varit så sjuk att jag trott att jag skulle dö. Jag ville förklara min likbleka, svettiga och antagligen illaluktande uppenbarelse och jag hoppades på ett erbjudande om hjälp eftersom jag fortfarande var så svag att jag knappt klarade att stå upp. Troligen ville jag också få något slags medkänsla; få höra att det var tur att allt hade gått bra. I stället tittade kvinnan irriterat på mig och vände sig snabbt till en annan klient. Jag hasade tillbaka till mitt rum och stupade i sängen med en underlig känsla av att ha förvandlats från människa till sanitär olägenhet.
Det uppfunna folket
”Grekland är ingen nöjespark för invandrare att komma och roa sig i”, förklarar 26-åriga Ourania Michaloliakis. Nej, Grekland är för grekerna. Ouriana Michaloliakis tycker det är helt i sin ordning att bli kallad rasist.
I SVT-serien Fosterland gör journalisten Fredrik Önnevall nedslag i Europa för att berätta om, och försöka förstå, vad som driver människors nationalism. Vi får träffa sverigedemokraten Maya Markiewicz som visar upp sina nya gula gummistövlar i kombination med blå byxor och glatt utbrister ”Kan det bli mer Sverige?” Hon guidar till ”sitt lilla paradis” – ett rött torp, och förklarar att hon inte förstår var alla människor som söker sig till Sverige ska få plats. ”Det fanns väl en anledning till pesten och spanska sjukan – vi kan ju inte vara hur många som helst”.
I Frankrike träffar Önnevall Christopher Pecoul, ung och homosexuell, och aktiv i Nationella fronten trots att partiet aktivt motarbetar homosexuellas rättigheter. Patriotismen går först: ”Folk avundas vårt kulturarv, vi har en ärorik historia.”
Och i Grekland får vi alltså möta Ourania Michaloliakis, dotter till Gyllene grynings partiledare Nikos Michaloliakos. I tonåren, då hon umgicks med anarkister, blev hon mobbad för att hennes far företrädde Gyllene gryning. Själv skulle hon aldrig döma någon efter vem personens föräldrar är, förklarar hon harmset. Men vad är då ”blodet” i de slagord Gyllene gryning skanderar: ”Blodet, äran och Gyllene gryning”. Varför har ens släktband betydelse i det ena fallet och inte i det andra? Den uppenbara parallellen har lyckats undgå henne.
Det som förenar dessa tre är att rädsla och nostalgi utgör starka drivkrafter. Det är skrämmande att inte förstå vad människor omkring en pratar om; de politiska motståndarna är nog våldsamma, och vem finansierar egentligen den nya moskén? Allt var alldeles uppenbart bättre förr.
Varför lockar betyg så?
Vad är det med betyg som gör dem så enormt lockande för många? Jag begriper det faktiskt inte. Varför fastnar vi där gång på gång?
Om man följer debatten i media är det lätt att få intrycket att det antingen saknas forskning eller att det finns både sådan forskning som visar på positiva effekter och sådan som visar på negativa effekter och att det väger ungefär jämnt dem emellan. Sanningen är att den sammanvägda forskningen visar att tidiga betyg har negativa effekter. Det har nu även det nya Skolforskningsinstitutet (förordnat av Jan Björklund) visat i en stor rapport:
” Att i nuläget gå ner i åldrarna med betyg, när det finns så tydliga varningssignaler i forskningen – framför allt med hänsyn till dem som har det svårast i skolan, tycker vi inte är att följa idén att skolan ska vila på vetenskaplig grund, säger Christian Lundahl.”
Men det är inget som bekymrar Jan Björklund, som i en intervju med svt förklarar att ”Var och en som har en tonåring hemma vet att de anstränger sig mer när det finns betyg”, och slår fast att forskarna har fel när de hävdar att ett lands betygssystem spelar liten roll för hur landet presterar i Pisa-undersökningarna.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:det är fullkomligt absurt att vi under åtta år har haft en UTBILDNINGSminister som tycker att forskning bara kan viftas bort; en minister som pratat sig varm för en ”kunskapsskola” men som uppenbarligen tycker att han personligen kan strunta i att skaffa sig kunskaper för egen del eftersom han liksom känner på sig vad som är rätt. Gammal vidskepelse som att barn lär sig bättre under press går före modern vetenskap som visar att barn (såväl som vuxna) lär sig bättre om man arbetar med lust, nyfikenhet, sammanhang, meningsfullhet – alltså inre motivation i stället för yttre. Och att feedback är mest effektiv om den är framåtsyftande (formativ) istället för sammanfattande (summativ). Det här tycks snart alla med koppling till skolan ha fått kläm på, utom den som till alldeles nyligen varit högste ansvarige, och som tyvärr fortfarande besitter makt att diktera skolpolitiken.
Vi blev blåsta
När jag ska besiktiga bilen åker jag till samma bilprovning som vi anlitat de senaste åren. Jag kommer lite sent och precis när jag svänger in på gårdsplanen ser jag att ett registreringsnummer som är mycket likt mitt eget lyser över en av portarna. Det verkar underligt att en annan bil med nästan samma nummer är kallad precis samtidigt och jag hoppar därför ur bilen och går in och frågar om det möjligen är så att det är min bil som avses. Jag får en utskällning av mekanikern eftersom det inte alls var min tur men mitt i sin snäsighet är det som att han kommer på sig. Plötsligt plockas ett lismande ansiktsuttryck och en mycket mildare röst fram.
Jag är ju kund. Jag kan dra någon annanstans. Han kan inte vara hur otrevlig han vill.
Ibland är kundmakt en skön sak. Jag kan inte bli hur illa behandlad som helst om jag har möjlighet att välja något annat i stället. Men om det nu inte var det personliga bemötandet jag varit missnöjd med utan bedömningen av min bil? Hur bra är det egentligen att konkurrensutsätta en kontrollinstans?
Själva poängen med bilkontrollen är att förhindra att det rullar trafikfarliga bilar på våra vägar. Då blir det närmast absurt att den som ska kontrolleras själv ska avgöra vem som gör det. Statlig myndighetsutövning på entreprenad. Till saken hör att statliga Bilprovningens kunder före avreglering var nöjda med inrättningen (i en kundenkät angav 94 procent att de var nöjda) och att Sverige hade Europas lägsta besiktningsavgifter och god tillgänglighet i hela landet. Efter avregleringen har priserna börjat stiga, under 2013 med hela 13 procent.
Så visst – ett lismande leende är kanske bättre än en utskällning, men i övrigt är det svårt att se att vi blivit annat än blåsta av avregleringen av bilbesiktningen.
Åsså var det det där med kvinnorna i historieböckerna. Igen.
För ett antal år sedan (kanske tio – jag kan tyvärr inte hitta artikeln nu) skrev jag en artikel om historieböckerna som användes i skolan. Jag kunde bland annat konstatera att kvinnor och skeenden som hade med kvinnors historia att göra var nästan osynliggjorda. Några av böckerna, som jag minns det, nämnde inte ens kampen för kvinnlig rösträtt. Det är lite sorgligt att läsa att inte mycket tycks ha hänt. DN rapporterade igår att bara 13 procent av alla namngivna personer i fyra undersökta historieböcker för skolan är kvinnor. I en av böckerna finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. I två av böckerna sjunker antalen namngivna kvinnor ju närmare nutid man kommer.
Den här diskussionen är inte ny. Sedan jag skrev min artikel har flera andra skrivit om det också (och säkert hade andra skrivit före mig), och det har t o m gjorts en statlig utredning, som kom 2010. Det är deprimerande att det tycks vara så oerhört svårt att ändra bilden av vad som är ”viktig” historia. Därför blir jag glad över att det finns människor som tar sig an problemet på ett konstruktiv sätt. Här får man förslag på 31 kvinnor som borde vara med i historieböckerna (flera nya namn för mig!). Och senare i år kommer en ny historietidskrift, helt inriktad på kvinnors historia! Kanske vågar man föreslå att alla Sveriges läromedelsförfattare i historia skaffar sig en prenumeration?
Till sist vill jag tipsa om detta geniala framträdande: tre unga tjejer som synliggör skolans dolda läroplan (i amerikansk kontext) med hjälp av spoken word/ poesi – underbart!
Om vinnare och förlorare
Scenen är ett vardagligt hem i 40-talets New York, däruppe fyra människor som lever med lögner och förhoppningar som håller på att ta kål på dem. Arthur Millers pjäs En handelsresandes död sätts upp frekvent på svenska scener. Jag såg den på Göteborgs stadsteater och blev totalt gripen av berättelsen om Willy och Linda Loman och deras två barn Biff och Happy, för att den så väl fångar vår tids föreställningar om livet som en tävling.
Willy Loman är en misslyckad handelsresande med storvulna drömmar det aldrig blivit något av. Han har alltid sett sig som ämnad för något stort och har också överfört sina förväntningar på äldste sonen Biff, som en gång var framgångsrik fotbollsspelare men som nu håller på att kvävas under faderns förväntningar på honom. Nu håller Willy Loman på att krackelera. Förvirrad och utmattad irrar han runt och pratar för sig själv. Lögnerna och de aldrig infriade förhoppningarna har förgiftat hela hans liv och alla hans relationer. Willy Loman har fångats av den amerikanska drömmen, där framgång och status är allt som räknas och alla kan lyckas om de bara vill. Han lever i föreställningen att det bara finns vinnare och förlorare – och vägrar acceptera att han och hans familj alldeles uppenbart hör till förlorarna. Hustrun Linda och sonen Happy agerar medberoende och försöker skydda honom från att möta verkligheten. Alla hans lögner och fantasier accepterar och bekräftar de okritiskt, trots att de mycket väl vet att de är osanna. Sonen Biff däremot, gör vad han kan för att öppna faderns ögon och få honom att se att de båda faktiskt inte är ämnade för något stort. De är högst alldagliga typer, utan vare sig framgångar eller status. Till sist står hans val mellan att acceptera och förstärka lögnerna eller helt lämna familjen.
Blir 2015 skolans år?
Över 8000 personer har hittills delat min DN-artikel om progressivism kontra traditionalism i skolans värld. Många delningar är vare sig ett kvalitetstecken eller ett bevis för att folk håller med (kanske har merparten delat med kommentaren att jag är en idiot), men något säger det trots allt. Jag tror att det finns en längtan efter en annan diskussion om skolan än den som i huvudsak förts det senaste decenniet. En som handlar inte bara om faktakunskaper och tabellplaceringar utan också om hur skolan formar oss som människor. Därför gör alla delningar mig hoppfull och glad. Det finns så många kloka människor som arbetar i eller med skolan, på olika sätt. Kanske kan de snart få större rörelseutrymme och påverkansmöjligheter.
Under åren som jag skrivit om skolan så har jag gång på gång blivit kontaktad av frustrerade lärare, lärarutbildare, rektorer och forskare (och en och annan elev) som berättar att de försökt komma till tals i media, eller fått sina forskningsresultat eller uttalanden förvrängda. Ansvaret för att vi hamnat där vi har hamnat vilar inte bara på skolpolitiker utan faller också tungt på mediemakthavare och journalister som bidragit till att debatten blivit snedvriden, och som vare sig gjort tillräcklig research eller ställt vettiga följdfrågor (men jo, det finns så klart många som gjort bra saker också – radioserien Kris i skolan, som var fantastisk, och Sydsvenskans Emma Leijnse är några exempel). Ett vettigt samtal om skolan kräver att medierna tar skolfrågan på större allvar.
Kanske blir 2015 året då skoldebatten vänder på allvar och vi får en skolpolitik med både förankring ute i skolornas verklighet och med drömmar om något annat och större än katederundervisning och kvarsittningar. Jag hoppas.
Progressivism i skolan – ja tack!
Inte mycket är nytt när det kommer till skolan. Under hela 1900-talet har striden mellan ”traditionalister” och ”progressivister” rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap.
Det var kring det förra sekelskiftet som ett ifrågasättande av den etablerade skolan började få fäste både i USA och i Europa. Nytänkarna vände sig emot skolans fixering vid drill och disciplin, den skarpa ämnesuppdelningen och bristen på anpassning till individerna. Den amerikanske pedagogen John Dewey drev en experimentskola i Chicago där ett friare undervisningssätt prövades och han blev progressivismens främste företrädare. Inte bara tankens utan också handens kunnande skulle ses som viktigt. Eleverna skulle uppmuntras att tänka och ifrågasätta, ämnesuppdelningen brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Hans idéer fick stor spridning. I Sverige fick Ellen Keys bok ”Barnets århundrade”, med liknande tankar, stort genomslag och spreds även den internationellt. Men det är skillnad på teori och praktik. Visserligen öppnades skolor som byggde på progressivismens idéer. Göteborgs högre samskola, som startade redan 1901 (av en grupp liberaler) och internatet Viggbyholmsskolan, som drog igång 1928, är några exempel, men de var få. Något bredare genomslag i skolan generellt var det inte tal om. Efterhand smög sig Deweys idéer ändå in i skolmedvetandet och i läroplanerna, både under socialdemokratiskt och så småningom borgerligt styre. Exempelvis folkpartiet stod periodvis tydligt på den progressiva sidan (den så flumanklagade läroplanen från 1994 antogs under borgerlig regering, liksom den föregående från 1980; så när Jan Björklund går på om den socialdemokratiska flumskolan måste det alltså vara den skola som styrdes av läroplanen från 1969, och dem före det han avser).
Under 70-talet kan man börja tala om en ”statsprogressivism” i Sverige med stark inriktning på individualisering av undervisningen – men i övrigt ganska urvattnad, som progressivism betraktad. Det fanns ändå de som tyckte att allt hade gått för långt och ville se en återgång till det som varit. Den så kallade Kunskapsrörelsen växte sig under slutet av 70-talet och början av 80-talet stark. Skolan anklagades för slapphet, låga krav och bristande ordning. Dess företrädare ville se traditionell undervisning, mer prov, läxor och betyg, färre grupparbeten och mindre elevinflytande. Ändå gick det bra för de svenska eleverna. Så vad handlar traditionalisternas oro om? Är det en rädsla för det man har svårt att begripa?
Det är inte lätt att förändra skolan. Alla har vi gått där, alla vet vi hur en riktig skola ”ska” se ut. Traditionalisternas budskap har en fördel gentemot progressivisternas genom att vara enkelt: tala om för eleverna vad de ska kunna, förhör dem, sätt betyg, klart. Progressivisterna envisas med att resonera och relativisera – det de säger kräver mer ansträngning att förstå. Det kräver helt enkelt den förmåga att reflektera och tänka kritiskt som de förespråkar att skolan ska arbeta med att utveckla.
(…)
Dagens progressivister hävdar att ansvarstagande, samarbetsförmåga, initiativkraft och kritiskt tänkande inte är något man enkelt kan mäta. Traditionalismens rigida kunskapssyn och mätfixering riskerar därför få dessa, och många andra svårmätbara förmågor, att hamna i skymundan. Det gynnar varken samhället eller individerna på sikt, och det riskerar dessutom att få många unga att tycka att skolan är dödande tråkig. Varför ska vi göra så, när det nu inte finns några kända motsättningar mellan faktakunskapande och eget tänkande, initiativtagande, elevinflytande och kreativitet? Tvärtom, den som drivs av lust att lära lär sig bättre och kunskaperna sitter kvar längre.
Läs hela min text om kampen mellan traditionalism och progressivism i skolans värld, publicerad i DN idag.
Att vilja vara bäst, eller att göra sitt bästa?
På radio hörde jag för en tid sedan en forskare förklara sina framgångar med att hon är en vinnarskalle. Hon vill alltid vinna, eftersom hon vill göra sitt bästa. Det var en kanske för vår tid talande sammanblandning av egoism och altruism. Bäst vill man ju vara för sin egen skull – för att överglänsa andra. Göra sitt bästa vill man snarare för andras skull – för att man vill bidra.
Jag kommer att tänka på den unga forskaren under läsningen av den belgiske psykoanalytikern och psykologiprofessorn Paul Verhaeghes bok What about me? The struggle for identity in a marketbased society. Han berättar hur vår uppfattning om jaget förändrats genom århundradena och hur västvärldens nutida syn är styrd av ekonomism, konsumism och neoliberala föreställningar om konkurrens som något ständigt gott.
Den moderna övergången från kollektivism till individualism har fått konsekvenser för vår uppfattning om vilka plikter vi har. Under senare delen av 1900-talet började vi se på individen som ansvarig för att hela tiden utvecklas till det bättre. Vi förväntades anstränga oss för att finna våra sanna och unika jag, som stod i motsättning till andra individer.
Plikten att utveckla oss ledde vidare till en plikt att försöka vinna. Richard Dawkins bok The selfish gene, som kom 1976, blev ett ytterligare rättfärdigande av konkurrens och egoistiskt beteende: det låg i våra gener att armbåga oss fram.
Den neoliberala synen på jaget är idag helt dominerande, menar Verhaeghe, och han definierar den så här: ’Människor är tävlingsinriktade varelser, i ständig jakt efter egen vinning. Det gynnar samhället eftersom allas tävlan mot alla resulterar i bättre och billigare produkter och mer effektiv service på marknaden. Effektivitet är den nya normen, materiell vinning det nya målet och girighet den nya dygden’.
Jag tänker att det nya synsättet manifesteras exempelvis när omprioriteringar görs i statsbudgeten. Då dyker de upp: artiklarna med rubriker som ”Så mycket förlorar du på de nya skattereglerna” eller ”Medelinkomsttagarna är vinnarna”. Vi tilltalas med självklarhet som om vi vore egoister. Jag antar att jag förväntas jubla över att tillhöra vinnarna, även om det innebär att mina vänner får det sämre.
Men alldeles naturligt tycks inte den där tävlingslusten komma ändå. Vi ombeds skriva under diverse ”kontrakt” där vi på heder och samvete lovar att anstränga oss: i skolan, på jobbet, som föräldrar, som barn, som patienter … Och för att upprätthålla konkurrensen krävs kontroller av att alla verkligen försöker utvecklas och vinna. Verhaeghe ger ett skrämmande exempel på vad den här människosynen kan leda till.
På det US-amerikanska företaget Enron införde man ett system där varje medarbetares prestationer ständigt mättes och jämfördes med andra. De som presterade bäst varje år erhöll bonusar. De 15 procent som presterade sämst fick i stället sparken, efter att först ha fått sina namn och bilder publicerade på företagets hemsida.
Det kallades för ”The Rank och yank appraisal system” och ledde till en utbredd paranoia. Många började förfalska sina utvärderingar. Resultatet blev att företaget gick i konkurs och drog andra med sig, i den så kallade enronskandalen. Enligt Verhaeghe är Rank och yank-systemet fortfarande vanligt på många håll.
Verhaeghe pekar ut en intressant krock mellan jaget och företaget i neoliberalismens era. Vi förväntas både vilja göra allt för organisationens framgång och allt för vår egen. Det går naturligtvis inte alltid ihop. Därav den myckna övervakningen. Vilket leder till en minskad solidaritet från vår sida – vi är uppenbarligen inte betrodda. Varför ska vi då använda vår påstådda tävlingslusta för företagets bästa, och inte bara i vårt eget intresse?
När vi hela tiden får höra att det naturliga för oss är att vilja tävla med alla runt omkring så styr det vilka delar av vår personlighet som utvecklas. Enligt Verhaeghe drivs vi mot att skryta, att inte känna ansvar för vårt eget beteende och skylla på andra. Vi tränas i att ljuga övertygande utan att känna skuldkänslor. Och vi förfinar en förmåga att manipulera, simulera känslor, vara flexibla och impulsiva, och leva i en ständig jakt på nya utmaningar.
Så hur kan vi göra motstånd och öppna för nya sätt att se på vad som är människans kärna? För det krävs ett annat ekonomiskt system och nya sätt att organisera arbete, menar Verhaeghe. Vi måste tänka mer kvalitet och mindre kvantitet och sluta se ordet ”belöning” som synonymt med ”pengar”. Vi behöver skapa förutsättningar för mening, medbestämmande och lust som drivkrafter i samhället och i arbetslivet och börja tänka på oss själva som medborgare i stället för kunder.
Alltfler forskare visar nu att människan inte bara är kamplysten och aggressiv till sin natur utan också medfött empatisk och altruistisk. Parallellt med den ökande konsumismen växer också konsumtionskritiken. Många ifrågasätter om jakten på status verkligen kan vara livets mening. Kanske är en annan människosyn redan i sikte. En som hjälper oss att tydligt se skillnaden mellan att vilja bidra till gruppen och att vilja visa sig bäst.
Eva-Lotta Hultén 