Misstag i Moskva

Eva-Lotta Uncategorized

En självklar tvåsamhet kan lätt förbytas i kvalfylld osäkerhet. I kortromanen Misstag i Moskva, skriven i slutet av 60-talet och nu för första gången utgiven på svenska, berättar Simone de Beauvoir om Nicole och André som har levt med varandra i decennier. Deras relation är väl inarbetad och de känner varandra utan och innan. Men när det kommer till känslor finns ändå utrymme för ett stort mått av osäkerhet. De älskar fortfarande varandra men på ytan är de svalt vänliga och båda känner tvivel på den andras kärlek.

Romanen utspelas under ett antal veckor då de är på besök hos Andrés vuxna dotter Mascha i Moskva. Nicole längtar hem till Paris men på grund av en kommunikationsmiss förlänger André ändå deras vistelse och Nicole blir rasande. Vilket i sin tur gör André rasande. Nu väcks all osäkerhet och alla gamla oförrätter till liv, de vältrar sig i självömkan, grämer sig båda över vad de offrat för den andra och planerar ett nytt liv som ensamstående.

De Beauvoir pendlar mellan Andrés och Nicoles perspektiv och ger med små detaljer en rörande bild av hur lätt det går fel i samtal där starka känslor är inblandade, viktiga saker utelämnas och mycket förväntas underförstås. Den skälvande världen ersätts emellertid åter av fast mark när Mascha lotsar dem tillbaka till varandra.

I förbifarten får de Beauvoir, genom samtalen som förs mellan Nicole, André och Mascha, sagt en del om befängd sovjetbyråkrati, materiella begär som inte förträngs så lätt och ett klasslöst samhälle som inte alls är klasslöst. Denna tunna bok innehåller också en hel del funderingar kring vad det innebär att börja bli gammal och vad det gör med kropp, självförtroende och värderingar.

Misstag i Moskva är en elegant liten roman om relationer, politik och åldrande, i fin översättning av Helén Enqvist.

Recension i GP.

Skriv snällt, annars får ni inte komma!

Eva-Lotta Uncategorized

Enskilda sverigedemokrater har flera gånger uttalat att när de bara kommer till makten så ska de minsann börja styra vad medierna får rapportera och misshagliga journalister ska förlora sina jobb. Sånt går alltid att avskriva med att det inte är SD:s officiella politik.

Men SD arbetar samtidigt hela tiden på att flytta fram gränserna. Nu ville de hindra ett antal stora medier att bevaka deras landsdagar (gissningsvis med tanken: ”om vi utestänger dem så måste de börja skriva snällare om oss, så de får komma nästa gång”).

Den här gången fick de backa. Sverige var ännu inte moget för att låta ett parti styra medierapporteringen riktigt så här grovt. Men bara att de fortsätter försöka med sånt här borde ge alla vettiga människor rysningar. De som inte får rysningar kan inte ha tänkt färdigt.

Underkastelse

Eva-Lotta nationalism

Frankrike år 2022. Det är valår och den nationalistiska identitariska rörelsen, som står till höger om Front National, har aktivt arbetat för att driva fram konflikter mellan muslimer och nationalister. Beväpnade grupper skjuter ner människor på Paris gator och oron har lagt grunden för en stark längtan efter ordning, på vilka premisser det än månde vara. En otippad valteknisk samverkan leder så till att Frankrike står med sin första muslimska president och ett ledande parti, Muslimska broderskapet, med konservativ islam som rättesnöre. Nye presidenten Mohammed Ben Abbes påstås visserligen höra till de mer moderata franska muslimerna men ett massivt ekonomiskt stöd från Saudiarabien kräver eftergifter. Rätt till månggifte införs omedelbart, det blir slöjtvång på universiteten och familjen tar individens plats som samhällets primära beståndsdel. Ändå tycks majoriteten nöjd – lugnet lägger sig över Frankrike.

Fortsätt läsa →

Vi måste prata med varandra

Eva-Lotta godhet och ondska, konkurrens, medkänsla, skola

I mitt förra inlägg skrev jag om hur unga människor skjuter varandra, och att begränsning av skjutvapen bara är en (om än viktig) sida av att komma tillrätta med det problemet. Idag har svärdsattacken i skolan i Trollhättan givit oss en mycket sorglig bekräftelse på det. Den som vill döda eller skada andra behöver inte skjutvapen. En kniv, eller som i det här fallet ett svärd, är också ett vapen och knivar kan vi inte förbjuda. Återstår då att försöka förstå, och göra något åt, själva grundproblemet – att människor bestämmer sig för att de vill skada andra.

Jag vet ännu mycket lite om den aktuella gärningsmannen, men kanske är han en av de där unga männen som upplevt sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin, vilket väckt ett begär efter revansch. Kanske är dådet rasistiskt motiverat, eller beror på en kombination av dem båda. Oavsett vilka skälen är så har de i alla fall med stor sannolikhet sina ursprung i den unge mannens relationer till, och föreställningar om andra människor. Och där brister många av oss i kunskap.

Vi vet för lite om hur vi människor fungerar, vad som väcker rädslor, främlingsfientlighet och känslor av att stå lägst i rang. Vi kan för lite om hur demonisering, vi- och dom-tänkande och avhumanisering uppstår, och ännu mindre om hur vi kan bemöta det och dämpa det. Vi dras med av irrationella känslor som skräck och hat, och börjar demonisera demoniserarna, hata dem som hatar ”dom”, och avhumanisera avhumaniserarna.

Men det går inte att hata bort hatare. För var skulle vi egentligen göra av de där ”monstren” när vi hatat bort dem från scenen? Vi måste ge oss in i processen att försöka förstå den andres rädsla och hat för att vända det till något annat. Vi måste prata med varandra.

 

 

Tävlingssamhället och de våldsamma förlorarna

Eva-Lotta konkurrens, medkänsla, tävling

Varför skjuter unga människor andra unga människor?

Häromdagen stängde Lunds universitet eftersom studenter fått hot om skjutning, i USA sker återkommande massmord av unga förövare på skolor och i andra miljöer där unga vistas och skolskjutningar har skett i flera andra länder också. Och i Göteborgs förorter har gängkrig med dödliga skjutningar pågått i många år nu.

Ett skäl till att unga kan skjuta varandra är naturligtvis att de har tillgång till vapen. Med färre vapen i omlopp blir det färre skjutningar. Det är helt logiskt och därför ett mycket gott skäl för att införa hårdare vapenlagar i länder med svaga sådana, och att försöka få stopp för försäljning av stulna eller illegala vapen i Göteborgs förorter. Men tillgången till vapen förklarar inte varför unga vill skjuta andra, och att strypa vapentillgången gör inget åt den viljan.

I den här kloka krönikan skriver Elisabeth Åsbrink om vad många av skolskyttarna i USA har gemensamt. De upplever sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin. Hon skriver ”Det utmanande med dessa kunskaper är att lösningen faktiskt finns hos oss andra, i vilket samhälle vi skapar varje dag genom våra handlingar och ord. Hur ser våra arbetsplatser och skolor ut? Ser vi varandra, bryr vi oss om varandra? Stoppar vi utfrysning, mobbning, stigmatisering? Lyssnar vi?”

Svaret på min inledande fråga är dubbel. Unga skjuter ner andra unga för att de kan men också för att de av något skäl vill. Och även om jag självklart är för hårda vapenlagar och polisinsatser för att begränsa antalet illegala vapen i omlopp så önskar jag att vi pratade mycket mer om hur vi ska bygga det där samhället där unga faktiskt inte vill skjuta varandra längre. Och då tror jag svaret ligger i våra sociala relationer och en uppluckring av hierarkierna.

Vi lever i ett tävlingssamhälle som uppmuntrar oss att betrakta andra människor som redskap för vår framgång, språngbrädor i våra karriärer. Känslan av delta i en ständigt pågående tävling gör något med våra relationer och vår självkänsla. Andra människor hotar vår status; de blir konkurrenter. Och det går inte att undkomma rangordnandet. Alla som är del av ett samhälle är inordnade någonstans i samhällets hierarki, vi är deltagare i tävlingen om status och rang vare sig vi vill eller ej.

Idag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra.  Extremt mycket av utbudet på TV handlar om tävlande, vilket får oss att fundera över våra egna talanger. Vi badar i reklam som går ut på att tala om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi hänger på twitter, instagram och Facebook och matas med andras lyckade liv och får högst konkret feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Den norske filosofen Thomas Hylland Eriksen har skrivit: ”Konkurrensen fungerar stimulerande på självbilden och livsglädjen så länge du vinner, men när du förlorar behöver du något annat, till exempel medmänsklighet⁠.” Det är inte säkert att han har rätt, om man ser det i ett lite vidare perspektiv. Också själva den typ av individualism som föder konkurrens är dåligt för oss. Medan indvidualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra egna vänner, och uppleva frihet från socialt tvång och grupptryck gör oss lyckliga, bidrar konkurrensinriktad individualism som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka. ⁠Vi människor vill hellre känna gemenskap med, än vinna över andra. Men tävlingssamhället fostrar oss till hårdhet och konkurrens och i ett sådant samhälle kryllar det av människor som upplever sig vara förlorare, och som kommer försöka ta sig ur de rollen på de sätt de kan. Det förlorar vi alla på.

 

 

Nobelpriset till Aleksijevitj

Eva-Lotta Uncategorized

Önskar att jag bara kunde tänka: Vad kul att det blev Svetlana Aleksijevitj!” utan att samtidigt också tänka ”Hurra, en kvinna!” Men riktigt där är vi ju inte än.

Jag är hursomhelst alldeles lycklig över att det litterära reportaget får pris i år! En fantastisk och viktig genre, som man läser både för språket, för berättelserna och för att lära sig något. Jag har ännu inte läst någon av hennes böcker (ska genast ta itu med det) men älskade hennes krönikor i GP, som hon skrev i många år.

Dags för lite nya skolämnen?

Eva-Lotta skola

Igår pratade jag om skola, bildning och kultur på skolbiodagen på Draken, och lyssnade då också på andra människor som hade kloka saker att säga om vikten av att barn får tillgång till bra filmer, får mötas i en biosalong och tas på allvar som människor. Det är alltid häftigt att träffa andra människor som brinner för barn, skola och kultur.

Igår publicerades också mitt senaste inslag för OBS i P1. Även det handlade om skolan.

I det säger jag bland annat:

”De senaste åren är det inte heller många som i samtalet om skolan stått upp för värdet av de estetiska ämnena. Därför blev jag mycket glad när gymnasieminister Aida Hadzialic nyligen i en intervju kallade det ett intellektuellt fattigdomsbevis att de estetiska ämnena sedan några år tillbaka inte är obligatoriska på gymnasiet. Hon lovar att de nu åter ska bli det. På ett sätt som mycket få politiker gjort det senaste decenniet talade hon sig varm för hur viktiga de är för kreativitet, hälsa och innovationsförmåga. Hon lyfter därmed åter in andra aspekter än de rent ekonomistiska i samtalet om skolans uppgift.

I sin bok Hets listade idéhistorikern Sven-Eric Liedman tre grundläggande uppgifter för skolan: att ge en yrkesutbildning, att förbereda för ett liv i ett samhälle tillsammans med andra och att bidra till att ge ett rikt liv. Utifrån en sån syn på skolans uppdrag skulle man kunna tänka sig minst tre nya ämnen i grundskolans obligatoriska kursplan: praktisk filosofi, praktisk psykologi samt medicin och omvårdnad. I praktisk filosofi skulle vi få träna vår förmåga att värdera, resonera, ifrågasätta, dra slutsatser, kort sagt att tänka. Det är viktiga förmågor i en demokrati och ett informationssamhälle. I den praktiska psykologin skulle vi få lära oss mer om hur vi själva och andra fungerar och hur vi kan leva i gott samspel med varandra. Undervisningen skulle försöka hjälpa eleverna att hitta svar på frågor som: Hur fungerar vi människor under press? Vad får oss att slappna av och må bra? Hur kan jag möta och hantera känslor som aggressivitet, nedstämdhet och oro? Varför blir så många av oss instinktivt rädda för det vi ser som främmande, och hur kan vi arbeta bort den rädslan? Och på lektionerna i medicin och omvårdnad skulle vi ges grundläggande kunskaper om kroppen, vanliga sjukdomar, friskfaktorer och hur vi tar hand om sjuka och hjälpbehövande människor. Alla dessa tre ämnen är av sådan karaktär att det är bra om alla i ett samhälle har kunskaper i dem, ju djupare desto bättre.

Kanske spelar det ingen större roll vilka etiketter vi sätter på undervisningen, det är ju innehållet i skolan som helhet som är det viktiga. Praktisk filosofi kan ingå i svenska och medicin och omvårdnad i idrott och hälsa eller i hemkunskap. Men skolans val av rubriker på sitt innehåll formar vår bild av vad som är viktigt, vilket som har prioritet över vad, och påverkar på så vis det allmänna medvetandet, som i sin tur påverkar läro- och kursplaner.

Det finns en stark konservatism på skolans område; många av oss vill att den ska se ut som den alltid gjort. Eller rättare sagt som den gjorde när vi själva gick där, och som vi därför inbillar oss att den alltid gjort. När man ifrågasätter matematikens upphöjda ställning blir många arga. Men i ett samhälle som vill kalla sig intellektuellt reflekterande måste alla ämnen kunna bli föremål för funderingar kring innehåll, timplan, mål och undervisningsform. Vedertagna sanningar och gamla traditioner behöver luftas, vädras – och ibland kasseras. Kanske kan vi medan vi ändå håller på, också passa på att tillåta oss drömma om en ämnesöverskridande undervisning som ger både sammanhang, överblick och mening i stunden.”

Hela inslaget hittas här.

 

Sedan jag spelade in det har både kultur- och skolministrarna pratat om vikten av kultur för barn, så kanske vänder vindarna på allvar nu.

Myten om homo economicus

Eva-Lotta konkurrens, medkänsla

Efter att höstbudgeten lades fram förra veckan fylldes media av rubriker som ”Så mycket förlorar du” eller ”8 av 10 är förlorare”. Ekonomiska justeringar för att minska klyftorna i samhället reducerades till en personlig förlust för delar av befolkningen.

Termen homo economicus, ”den ekonomiska människan” myntades i slutet av 1800-talet, av kritiker till John Stuart Mills idéer. Mill hade förklarat att han såg människan som ”en varelse som oundvikligen gör det som kan ge honom den största mängden förnödenheter, bekvämligheter eller lyx, men den minsta mängden arbete eller fysiska insatser med vilka de kan erhållas”. Termen kom snabbt att bli ett vedertaget begrepp som användes av Mills efterföljare, som skapade ekonomisk-matematiska modeller som byggde på antagandet att människan var ekonomiskt rationell, det vill säga rakt igenom egoistisk⁠. Men vi människor är inte generellt egoister, vilket forskare inom flera discipliner visat. Vi tycker om, och mår bra av att ge och dela med oss.

Fortsätt läsa →

Det goda i oss

Eva-Lotta godhet och ondska, medkänsla

Igår skrev jag om det goda i oss, i DN.

Jag skriver bland annat:

Två viktiga komponenter i empatin är omsorg och rättvisa, menar psykologiprofessorn Martin L Hoffman. I sin bok ”Empathy and moral development” från år 2000 konstaterar han att människor med hög empatisk förmåga oftare ansluter sig till principen om behovsbaserad rättvisa (åt var och en efter behov) medan de med lägre empatisk förmåga håller på kompetens- eller produktivitetsbaserad rättvisa (den som presterar bättre förtjänar mer). Små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan äldre övergår till att föredra produktivitetsbaserad rättvisa.

Man kan undra vad det är i vårt samhälle som föranleder denna förändrade inställning, som ju tyder på att något gör oss mindre empatiska ju äldre vi blir. Hoffman menar att vi först lär barn att det är rätt att dela med sig men sedan, ju äldre de blir, får dem att tycka att man ska förtjäna sin del: ”Vi tvingar barnen att lära om, från jämlikhet till förtjänst”. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Vi skulle alla kunna hjälpas åt att forma värderingar som säger att behov bör gå före prestation när vi fördelar resurser.

Så man kan alltså vänja hjärnan vid att vilja hjälpa. De flesta av de räddare som paret Oliner intervjuade tog inte själva initiativet att söka upp behövande utan agerade först när de blev tillfrågade. När de väl hade sagt ja en gång fortsatte de. Detta är något som hjälporganisationer vet. Den som börjat betala till Rädda barnen känner ofta ett ansvar att fortsätta och ökar ofta engagemanget efterhand.

Förmodligen kommer den empati- och hjälpvåg som nu sveper över Europa att dämpas med tiden. Många kommer inte att månad efter månad orka eller ha möjlighet att stå med välkommen-skyltar och matpaket på Europas tågstationer.

Men nya spår har då ändå ristats i många hjärnor. Cynikerna som menar att den utbedda empatin och handlingsviljan handlar om personligt varumärkesbyggande och mass- suggestion snarare än verklig godhet kan möjligen ha rätt inledningsvis – men får ändå fel i slutänden. Mängder av människor kommer att ha känt att deras handlingar gjort skillnad och kommer att ha närmare till att bistå andra. De kommer att ha påverkat sina barn, sina vänner. För att inte tala om miljontals mediekonsumenter. De har då bidragit till att göra oss alla lite mer mänskliga, i ordets vackraste bemärkelse.

FSC-märkningen fungerar inte!

Eva-Lotta skog , ,

Idag är 11 miljoner hektar, drygt hälften av den produktiva skogsmarken, FSC-certifierad i Sverige. FSC-märkning av svenskt trä ska garantera att skogsbruket är långsiktigt hållbart men i år blev svenska FSC nominerat till Jordens vänners greenwashpris. Att välja lokalproducerat, svenskt trä borde vara en god miljögärning, men är i dagsläget i stället en belastning. Fortsätt läsa →