Vad blir vår demokrati värd om vi inte kan prata med varandra om det som är viktigt?

Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med samhällsprogram i radio eller TV. Deras uppgift är att hitta människor som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).

Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som jag ombeds att vara med. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Ett par gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het. Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på de andra.

I hela mitt liv har jag tyckt om att diskutera och debattera. Och jag erkänner att det har funnits en vilja hos mig att göra min motdebattör svarslös – alltså en ambition att vinna. En önskan som ibland har fått mig att verbalt tryckt till och ned människor. Med åren har jag börjat tycka alltmer illa om denna tendens hos mig själv och jobbat för att göra mig av med den. Idag söker jag hellre samtal än debatt.  Övriga mediesamfundet tycks gå i motsatt riktning. Den som vill få medieutrymme bör hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerheten och viljan att vinna blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det? Fortsätt läsa

Barn är både varelser och blivelser

I OBS i P1 slår jag ett slag för barns rätt att vara politiska:

”Jag har förstått att många helt saknar minnen från tiden före fem års ålder, och att deras barndomsminnen klarnar först från tolv-tretton. Det gör det mer begripligt varför så många tycks avfärda barndomen som en slags transportsträcka mot det riktiga livet, det som vuxen.

Inom sociologin finns bra begrepp för detta. Barn betraktas inte som ‘beings’ utan som ‘becomings’. Man kan översätta det till ‘blivelser’ i stället för ‘varelser’. Barnets värde ligger inte i vad det är eller upplever nu utan i att det en gång kommer bli vuxet. Det lämnar öppet för åtminstone två olika förhållningssätt: ett där barndomen bör vara en mjukt vadderad bubbla att färdas framåt i, så att man kommer fram så välbehållen som möjligt. Och ett som går ut på att barndomen bör vara en räcka övningar vars nytta man får skörda som vuxen. Det går tyvärr utmärkt att kombinera dessa synsätt med varandra. Inget av dem lämnar emellertid något större utrymme för barnet som aktör eller som politisk varelse.”

 

Läs, eller lyssna på hela inslaget här.

 

Och så länk till en mycket bra text av Andreas Ekström, om hur vi hela tiden tenderar att förstora upp vårt eget lidande, och förminska andras:

Om du har en tiggare framför dig så är det tiggaren som har det största problemet.

SD, lögner och uteslutningar

”I Sverige har vi 35-timmars arbetsvecka. Inga svenska företag får betala ut löner som är mer än 100 procent högre än de lägsta inom företaget. Alla skolor har tillräcklig budget för att kunna arbeta ämnesövergripande och alltid ta hänsyn till varje individs förutsättningar och behov.”

Så skulle mitt fantasiflygblad se ut. Det är några av mina drömmar om ett bättre samhälle. Nu vet ju jag att det här inte är verklighet, så jag skulle aldrig komma på idén att låta trycka upp ett sådant flygblad och börja sprida det som sanning. Än mindre med ”Svenska folket” som avsändare. Annat är det med vårt tredje största parti, som inte bara sprider fantasifoster utan hävdar att det redan är sant eftersom det kommer bli sant när de får makten.

Varför gör de såhär?

Fortsätt läsa

Att sprida bilder på döda barn

Det går att ha etiska invändningar mot att publicera bilder på döda barn. Det kan självklart vara ytterst plågsamt för anhöriga att se dessa bilder och att inte ha kontroll över hur ens barn framställs. Men en del av argumenten som används i diskussionen är alltför snäva. Jag har nu hört och läst flera som hävdar att människor generellt aldrig kan vilja att bilder på deras egna döda barn läggs ut på det sättet. På det svarar jag: om en bild på ett dött barn kan bidra till att uppmärksamma världen på fruktansvärda fasor så tror jag ganska många föräldrar skulle säga: ja, sprid den. Det finns inget självklart svar på hur anhöriga reagerar. Jag tror att de flesta är kapabla att ta in skälen till publiceringen i sin bedömning om det är rätt eller fel att visa dem.

Andra drar parallellen att vi aldrig skulle lägga ut bilder av svenska barn som dött i en bilolycka. Nej, det skulle vi inte, bland annat av det skälet att det är stor skillnad på att ha dött i en bilolycka och att ha dött som konsekvens av ett krig eller av en havererad europeisk migrationspolitik. Bilolyckor är hemska, men det finns inga makter bakom, som medvetet orsakar lidandet. Döden i en bil beror på en olycka, inte på mänsklig illvilja eller likgiltighet som hade gått att stoppa om de med makt kunde komma överens om insatser. Att lägga ut bilder på bilolycksoffer är enbart spekulativt och har inget djupare syfte. Det är en himmelsvid skillnad.

Skälen till att inte massprida bilder av döda barn är flera: det är en integritetskränkning, det avtrubbar oss att se sådana bilder alltför ofta, det är risk att cyniska personer börjar ta sprida den typen av bilder i fel sammanhang och av fel skäl om det normaliseras. Men ibland är det, anser jag, faktiskt nödvändigt och rätt att visa vad krig verkligen innebär, och då behöver också de allra värsta bilderna spridas och ses.

Men måste vi då inte i alla fall fråga berörda om lov? Det är en betydligt mer intressant diskussion, som jag just nu inte hunnit fundera klart över. Återkommer.

Kvinnokroppen som äckelframkallare

På en badstrand i mitten av 80-talet. En stor och kraftig kvinna solade, som så många andra kvinnor på den tiden, topless. En killkompis ansåg att det såg ofräscht ut och kommenterade harmset ”Hon kan väl stänga in dem lite i alla fall!”. Säkert fnissade jag då men det var också något som stack till. Jag skämdes över min egen kropp och hans, antagligen helt oavsiktliga, budskap blev att det är rätt att skämmas, att kvinnor bör ta ansvar för hur andra reagerar på deras kroppar – och dölja sig för att inte riskera att väcka äckel.

Nyligen skrev sexualupplysaren Sandra Dahlén en krönika i nättidningen Feministiskt perspektiv, om hur nakenhet har blivit alltmer tabubelagt, och att vi behöver avdramatisera den nakna kroppen igen. Vi behöver, menade hon, se fler nakna kroppar för att påminnas om att vi alla ser olika ut. Jag vill lägga till att vi behöver se fler nakna eller lättklädda kroppar utan tillhörande omdömen om dem.

I antologin Mediers känsla för kön skriver medieforskaren Anja Hirdman intressant om femininitet som spektakel i veckopressen. Porträtten av vackra kvinnor i tjusiga klänningar har bytts ut mot bilder av kvinnor i bikini som misslyckas med att leva upp till föreställningarna om den perfekta kroppen. ”Se så mager hon är, se så tjock hon är, se så mycket celluliter hon har, se så misslyckad hennes ansiktslyftning är.”

Det kallas ”body-based shame” – kroppsskam. Defekter ringas in och pekas ut med pilar och i braskande rubriker framställs det som chockerande om de har rynkor eller är överviktiga, men också om de alltför hårt försökt att anpassa sig till idealen och i stället blivit alltför magra. Kvinnors kroppar visas på olika sätt fram som groteska. Fortsätt läsa

Landsbygden på agendan

Kanske var det sverigedemokraternas stora genombrott i höstens val som väckte intresset för landsbygden. Plötsligt blev det uppenbart att vad som händer på landsbygden faktiskt spelar roll för hela vårt land. Människor i periferin har ju också rösträtt. Bara den senaste månaden har landsbygden lyfts fram i bland annat en kulturdebatt där skribenten Jack Hildéns exotiserande bild av Norrland kritiserades, i Björn af Kleens reportage om nazism i Bergslagen, i SVT-serien Delat land med Niklas Källner och i två program i SVT:s Kobra.

I Niklas Källners reportage med nedslag från Örkelljunga till Dorotea lyfts klassiska landsbygdsfrågor fram: avsaknad av lokala poliser, vård som försämras, stor flyktingmottagning i små orter, varghat, bristen på vettig sysselsättning för unga, böndernas situation. Serien ger en dyster bild av landsbygden. Bakom de enskilda frågor som tas upp syns det större mönstret. Landsbygden avfolkas och de små orterna förtvinar. Affärerna försvinner och man måste åka miltals för att handla mat och få vård. Skolor och polisstationer läggs ner, arbetstillfällen försvinner. Fortsätt läsa

Arenan får inte lämnas till de hårdhudade och skrupelfria

Att ha ordet i sin makt ger ett särskilt ansvar. Det är så lätt att få saker att se sanna och kloka ut, även om det är illa underbyggt eller rentav fel. Jag försöker att tänka på det när jag har starka åsikter som jag vill uttrycka. Det jag lägger fram som fakta måste så klart stämma, men jag vill också att de ordval jag gör, det jag utelämnar, det som underförstås, inte ska bidra till att lura läsarna att tycka samma som jag. Jag vill inte heller bidra till en debatt som mer handlar om att trycka till, eller få tyst på någon. Jag vill helt enkelt, på ett juste sätt, bidra till att föra ett samtal framåt.

Det här är svårt och ibland misslyckas jag. Allra värst den gång då jag skrev en krönika som på ett fult sätt lämnade ut en person som hade stort inflytande över mitt liv när jag var yngre. En kombination av tanklöshet och fortfarande sårade känslor ledde till både faktaslarv och hänsynslöshet för att driva fram en poäng jag kunde gjort på bättre sätt. Jag tänker fortfarande på det och skäms varje vecka.

Men oftast är vare sig min egen eller andras ordmakt riktigt så uppenbart missbrukad. Mycket vanligare är det att skribenter ställer upp falska dikotomier (om det är så här, så kan det inte samtidigt vara så där), gör värdeomdömen förklädda till fakta (det här är hur det faktiskt ligger till), förminskar meningsmotståndare i stället för att bemöta deras argument (kära vän, det förstår du väl egentligen att…), använder sig av guilt by association (jag behöver inte bry mig om vad du säger för du var ju en gång k-o-m-m-u-n-i-s-t), tillskriver människor åsikter de inte har eller uttalanden de inte gjort (som såna som du ofta brukar säga …) eller använder sig själv som den enda korrekta måttstocken (eftersom jag bara mådde bra av …/jag har själv sett att…). Att vinna debatten blir viktigare än att det som sägs är rättvisande, underbyggt och genomtänkt.

Näthat är ett gigantiskt problem, det får många att bli rädda och tystna, men det finns så mycket mer vi skulle behöva prata om när det kommer till det offentliga samtalet. Som det är nu premieras tvärsäkerhet, snabbhet och hetsighet framför eftertänksamhet, reflexionsförmåga, kunskap och vilja att ta till sig nya kunskaper och tänka om. Det underminerar samtalet på ett försåtligt sätt. De som mår dåligt av påhopp, fulspel, falska tillvitelser och nedlåtande bemötande drar sig också undan. Själv hänger jag i, men känner ibland hur det jag beskrivit här nöter ned mig (och hur det ibland får mig att dras med, och må dåligt över det), och jag har pratat med andra som känner samma sak. Men arenan får inte lämnas bara till de hårdhudade och skrupelfria, därför behöver vi prata om hur vi driver det offentliga samtalet framåt, och inte bara varandra till vansinne för att få sista ordet.

 

Vi är boskap som vallas fram till reklamen

Jag har slutat dela dåliga artiklar på Facebook och jag undviker att länka till dem här på bloggen. Det är mitt försiktiga uppror mot att vara till försäljning. För så är det ju. Medierna säljer inte främst prenumerationer och lösnummer, de säljer reklamtittare till reklamköpare. Därför är all typ av journalistik som väcker uppmärksamhet en bra affär. Därför spelar det allt mindre roll om det som står i tidningen är sant eller relevant. Därför ges utrymme till krönikörer som påstår lite vad som helst – och ganska ofta serverar uppstekt gröt – på ett klatchigt sätt. Och det verkligt viktiga blir undanträngt, eller på sin höjd bisatser.

Ta senaste veckans knausgårddebatt. Den har innehållit intressanta reflektioner kring vad litteratur egentligen är och vad man kan begära av den. En del riktigt intressanta tankar (som den här). Men de har nästan drunknat i all dynga som mest har handlat om huruvida det är synd om Knausgård eller om han är en självgod svinpäls. En jättebra affär för DN, som fått nästan 30 000 delningar på Knausgårds text och nära 10 000 på Ebba Witt-Brattströms, och Expressen närmar sig 10 000 på Jonas Gardells, med fler. Vi klickar och delar och erbjuder snällt våra vänner som vara åt reklamköparna. Fortsätt läsa

Mediemönstren är ristade i våra hjärnor

Att hela 12,9 procent röstade på sverigedemokraterna var årets valskräll. Det är en stor uppgång från förra valets 5,7 och flera procent mer än opinionsundersökningarna tippat i förväg. Men likande boomar har flera andra partier åstadkommit tidigare. Nybildade Ny demokrati gjorde en rivstart med 6,7 procent (men försvann helt redan i valet därpå). 1985 fick fp, med Bengt Westerberg i spetsen 14,2 procent, jämfört med 5,9 i valet innan. 1998 gick kristdemokraterna från 4,1 till 11,8 procent. Stora röstströmmar är alltså inte nytt men som väljare blir vi alltmer otrogna. Byte av parti och block har ökat och många bestämmer sig mycket sent för vilket parti de ska rösta på.

I boken Mediekratin – mediernas makt i svenska val, analyserar medieforskarna Kent Asp och Johannes Bjerling vilken roll medierna spelar för valresultaten, och hur den har förändrats över tid. De uttrycker sig oftast försiktigt, för resonemang, diskuterar hypotester och är sparsamma med tunga slutsatser. Vissa förhållanden slår de emellertid fast. Politikens plats i offentligheten har krympt under de senaste 30 åren. Den tidigare gemensamma publika scenen har splittrats i flera små, i och med det ökade medieutbudet och nya kommunikationskanaler. För den som söker och vet var hen ska leta finns kunskaper att hämta i överflöd, för den mindre intresserade minskar de spontana mötena med politisk journalistik eller information alltmer. Det är bekymmersamt eftersom demokratin bygger på att vi har en gemensam offentlighet där alla är hyfsat informerade.

Fortsätt läsa

Vart tar de viktiga samtalen vägen?

Bland journalister av alla sorter sprider sig oron för den krisande mediebranschen. Utomstående verkar fortfarande inte alltid förstå att den oron handlar om mer än möjligheterna till egen försörjning. Det är demokratin som hotas.

Var ska vi föra de viktiga samtalen i framtiden? Det var underrubriken på onsdagens seminarium Gammelpress eller nymedia, som hölls på Stadsbiblioteket. Stundtals var det upplyftande – som när magasinet Skrivas Martin Karlsson berättade hur de lyckats få igång en välmående och växande tidning i pappersformat med bara 50 000 i startkapital. Och visst är det fantastiskt kul att ett välgjort magasin som Skriva kunnat slå sig in på tidskriftsmarknaden men Martin Karlsson påpekade själv att de snarare är ett livsstilsmagasin med nyttoperspektiv än ett forum för idédebatt eller granskning.

Stundtals blev stämningen tämligen domedagsartad. Gunnar Bergdahl, före detta kulturchef för Helsingborgs dagblads kultursidor (som nu samkör med Sydsvenskan), höll ett litet brandtal. Journalistiken är för viktig för att lämnas till giriga vinstintressen. Han uppmanade alla att kräva politiska insatser för att bevara mångfalden och djupet i journalistiken, och han vill se public servicetidningar.

Ord&Bild är Sveriges äldsta kulturtidskrift och nytillträdda chefredaktören Ann Ighe berättade hur de för att nå ut har startat en pod där delar av tidningarnas texter läses upp, ungefär som i radions OBS. Och poddar är nog bra, men som Cecilia Suhaid Gustafsson, från podden Kulturens ABC, påpekade så är många av de stora poddarna idag ett slags ”feelgoodgegga”, i anpassning till sponsorerna. Ingen har råd att göra journalistik gratis bara för att formatet går från papper till pod. Så kanske måste det, som Martin Karlsson förutspådde, fortsätta bli sämre och sämre, så att folk till sist tröttnar och blir beredda att betala för mer substans. Till dess får väl vi som vill bevara och utveckla de vettiga arenor som finns göra som moderatorn Siri Reuterstrand uppmanade: fortsätta prenumerera, köpa och lyssna. Och ställa krav på politiker.

 

I GP idag.