Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med samhällsprogram i radio eller TV. Deras uppgift är att hitta människor som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).
Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som jag ombeds att vara med. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Ett par gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het. Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på de andra.
I hela mitt liv har jag tyckt om att diskutera och debattera. Och jag erkänner att det har funnits en vilja hos mig att göra min motdebattör svarslös – alltså en ambition att vinna. En önskan som ibland har fått mig att verbalt tryckt till och ned människor. Med åren har jag börjat tycka alltmer illa om denna tendens hos mig själv och jobbat för att göra mig av med den. Idag söker jag hellre samtal än debatt. Övriga mediesamfundet tycks gå i motsatt riktning. Den som vill få medieutrymme bör hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerheten och viljan att vinna blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det? Fortsätt läsa
Eva-Lotta Hultén 