Den här texten skrev jag för LO-tidningen 2011. Då varnade jag för att vi-och-domtänkande riskerar att övergå i demonisering och avhumanisering. Är vi där nu? I mitt flöde på Facebook dyker allt fler berättelser upp som handlar om hur människor var utseende inte matchar det ”ursvenska” utsätts för kränkningar på stan. Det skrämmer mig något oerhört och jag kan bara hoppas att vi alla hjälps åt att reagera och säga ifrån när vi ser sådant hända. Den som inte gör det är en del av problemet.

Nu till själva texten:

En dag på gymnasiet trängde sig en kille från skolans coola gäng fram emellan mig och mina vänner. Jag fick en hård knuff i magen och ropade argt efter honom: ”Men URSÄKTA mig!” Jag minns så väl hans min när han vände sig om. Han kunde inte sett mer häpen ut om han upptäckt ett gäng myror med talförmåga på golvet där han just gått.

Vår tendens att dela in människor i grupper gör underliga saker med oss. Psykologiprofessorn James Waller visar i sin bok Becoming evil hur vi överskattar likheter inom vår egen grupp, likaväl som inom andra grupper, och att vi också grovt överskattar skillnader mellan grupperna. Vi får allt svårare att se de likheter som finns och ser också mer eller mindre automatiskt den andra gruppen som sämre. Detta illustreras väl av en studie utförd av den brittiske socialpsykologen Henri Tajfel. Han lät ett antal försökspersoner veta att de enligt ett test antingen tyckte bäst om målaren Klee eller i stället föredrog den likaledes expressionistiske målaren Kandinsky. Det var allt som krävdes för att de som gillade Klee sedan skulle diskriminera dem som gillade Kandinsky, och tvärtom.

Tajfel hade för avsikt att undersöka hur stora skillnader som behövdes mellan två grupper för att det skulle uppstå grupptänkande. Hans plan var att börja med grupper utan några uppenbara skillnader alls för att därefter introducera fler och fler skillnader, tills vi-och-dom-tänkade uppstod. Han upptäckte att det var fullt tillräckligt bara med själva indelningen – till och med när man singlat slant uppstod diskriminering. Att dela in människor i ett ”vi” och ett ”dom” är ett beteende som kan ha gynnat oss under den (mycket långa) period då vi levde i små grupper där individens överlevnad hängde på gruppens förmåga att samarbeta och hålla andra grupper på avstånd från de egna vattenhålen och fruktträden. I dagens samhälle kan sådana psykologiska mekanismer i stället orsaka allvarliga problem för oss.

Psykoanalytikern Ludvig Igra menade i sin bok Den tunna hinnan att narcissism i kombination med människans stora symboliseringsförmåga gör att de föreställningar vi gör oss om andra människor ibland ställer sig i vägen för de verkliga människorna. Vi förleds att se andra människor som symboler för olika saker, snarare än som verkliga människor och snart kan vår symboliska bild börja leva ett eget liv, alldeles oavsett vad de verkliga människor den utgår ifrån tar sig för. Så hur bra är då vårt moderna samhälle på att hantera de negativa konsekvenser som riskerar att uppstå av vi-och-domtänkande? Inte alls bra. Vi och dom-tänkande uppmuntras snarare än motarbetas. I vårt extremt tävlingsinriktade samhälle jämförs och rankas grupper i förhållande till varandra hela tiden.

Inom sport, musik, näringsliv och utbildning ställs lag eller nationer emot varandra. Ingen ifrågasätter det rimliga i ambitionerna att bevisa att vi är bättre än andra eller att sno åt oss fördelar på andras bekostnad. Tvärtom, att trycka till andra – eller titta på när det händer – är en folknöje. Vårt samhälle underblåser en av de allra mest negativa egenskaperna hos oss – tendensen att nedvärdera andra.

Sedan i september har vi också ett parti i riksdagen som aktivt arbetar med att sprida ett budskap om att det finns två grupper som står emot varandra: svenskar och invandrare. När SD precis kommit in i riksdagen framhöll många vikten av att inte låta dem sätta agendan. Deras sätt att tänka och att se på människor skulle inte tillåtas normaliseras. Idag kan man konstatera att det finns anledning att tycka att vi har misslyckats. Visst raljeras det över korkade sverigedemokrater som trampar i klaveret men det sker samtidigt en förskjutning av hur vi pratar om och ser på etniska skillnader. Ulf Nilssons gräsliga krönika i Expressen – där han varnade för ”pursvenskarnas” utrotning eftersom muslimska kvinnor föder så många barn – är ett av de kanske tydligaste exemplen på hur människor med vagt främlingsfientliga åsikter nu ges utrymme. Opportunistiska populister tillåts också utnyttja att det finns en utbredd föreställning om att obekväma sanningar inte tillåts komma fram. Media anklagas för att dölja problem som invandringen orsakar. Det får till följd att många journalister ryggar bakåt när de konfronteras med främlingsfientliga påståenden. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört i radio och TV där man missat att ställa nödvändiga och ytterst simpla följdfrågor som ”vad bygger du det påståendet på?” eller ”hur menar du att de två sakerna är kopplade till varandra?”.

Vi har stor anledning att vara på vår vakt. Från vi-och-domtänkande är steget inte långt till demonisering och avhumanisering av de grupper vi skiljt ut. Det räcker med att som passiv åskådare se hur människor behandlas illa av andra för att själv börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: ”denna person är mindre värd än andra, därför hade jag ingen skyldighet att ingripa”. Vi har också ett behov av att tro att världen är rättvis och att det finns logik och konsekvens i det som händer: ”Just-world-thinking”, kallas fenomenet. Ser vi människor lida så söker vi efter sådant som kan göra lidandet till ett rättvist straff för något de har gjort. På så vis kan vi slippa känna otrygghet och rädsla för att själva råka ut för orättvisor och grymheter.

Men när världen faktiskt inte är logisk och rättvis utan i själva verket ofta djupt ologisk och orättvis blir just-world-thinking ett hinder för oss att reagera mot avhumanisering och orättvisa. Ett samhälle kan sträva efter att minimera riskerna för grupptänkande genom en aktiv debatt om frågorna, genom lagar och politik som signalerar inkludering och respekt för olikheter och genom ett skolsystem som tar sitt demokratiuppdrag på allvar. Det är inte verkliga skillnader mellan grupper som är problemet utan hur vi väljer att prata om och se på olikhet som skapar problem. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Om vi inte vill se ett samhälle där motsättningar ökar måste vi ständigt påminna oss om risken med att låta oss påverkas av en retorik som säger att vi ska låta våra mest primitiva instinkter forma vårt samhälle.