Ganska många människor har upplevt att bli mobbade eller utfrusna, i något sammanhang i sitt liv. Det innebär att väldigt många också har erfarenheter av att vara mobbare, men det är ganska få som berättar om dessa erfarenheter. Därför uppskattade jag verkligen David Batras sommarprogram igår. Han inledde med att återge en scen där en livrädd pojke sitter uppflugen på några orangea skolskåp någon gång på 80-talet, och först efter en stund framgår det att pojken inte är Batra. Han står i stället nedanför skåpen och brölar tillsammans med mobben. Det har satt livslånga spår i form av svåra skuldkänslor och i programmet får man följa hur David Batra nu, i vuxen ålder, söker upp offret för att be om förlåtelse. Man kan ha synpunkter på att han med mikrofon söker upp någon han behandlat illa för att göra ett sommarprogram om det (hur lätt är det för det f d offret att säga ”nej tack, jag vill inte vara del i din offentliga reningsprocess?) men David Batras berättelse, och hans reflektioner är verkligt intressanta.

Vad har jag själv för erfarenheter av mobbning? Jag tillhörde aldrig det coola gänget i grundskolan och under någon period i lågstadiet var jag riktigt utanför. Vissa personer hackade på mig (”fy fan vad ful du är”, ”ditt jävla eksembarn”) och i handbollslaget var jag nog lite driftkucku (jag fattade aldrig den tuffa jargongen och var dessutom under den perioden av mitt liv och i det sammanhanget rätt blyg). Samtidigt har jag själv varit med och fnyst eller himlat med ögonen när vissa betett sig ”fel” eller sagt ”fel” saker. Och precis som hos Batra har det satt spår i form av dåligt samvete. Det hjälper så klart inte dem som kanske mådde dåligt av hur jag betedde mig, men förhoppningsvis hjälper det mig att tänka mig för, och att säga ifrån, idag.

I vår föreställningsvärld finns en skarp uppdelning mellan ont och gott – i folksagor, i nyhetsmedia, i hollywoodfilmer och deckare. Vi är vana att betrakta människor som antingen onda eller goda. Det riskerar att göra oss blinda för det onda vi själva riskerar att bli del av. Vi ser inte, eller förminskar, när vi sårar andra eftersom vi ju vet att vi minsann tillhör de goda. Men så enkelt är det ju inte. Det är inte våra inneboende egenskaper som har störst betydelse i mötet med andra, utan våra faktiska handlingar. Det hjälper inte att vi tänker snällt, om vi samtidigt beter oss illa.

De flesta av oss är både offer och förövare, men vi förtränger lätt den senare rollen. Men om vi inte klarar av att se oss själva också i rollen som förövare riskerar vi att bli blinda för den smärta vi orsakar andra. Ibland är vi förövare och ibland offer och inte sällan är det dessutom samma människor som drabbas både av våra goda gärningar och av de mindre goda.

Förlåt, är ett väldigt användbart, och mycket underanvänt, ord.

Om detta skriver jag en hel del i min bok Resan från mörkrets hjärta.