Författare: Eva-Lotta

Eva-Lotta Uncategorized

Sedan jag startade den här bloggen har jag lagt ut hundratals blogginlägg och artiklar som alla fortfarande är sökbara. Genom att kolla in min statistik kan jag konstatera att vissa texter lever betydligt längre än andra. Populära är t ex en text jag skrev om kärnkraft (intresset för den går i vågor så jag misstänker att några lärare använder den i sin undervisning med återkommande mellanrum), en om Gene Sharp och hans ickevåldsläror och vägar till demokrati, och ganska många som handlar om ämnen kopplade till mina två senaste böcker samt till skolan. Bland de senare har på senaste tiden den här texten, från 2008, om betyg seglat upp på topplistan igen. Och jag blir så klart nyfiken på varför, men kan bara spekulera.

Texten tar upp tre argument för betyg och dissar dem i tur och ordning. Betyg ger inte bra information om hur elever ligger till (och ännu mindre om vad som behöver göras för att eleven ska prestera bättre), de motiverar generellt inte till mer ansträngning och de är ett dåligt urvalsinstrument för högre studier, skriver jag i texten.

Kanske har intresset för artikeln med det frivilliga försöket med betyg från fyran att göra? Det har tydligen inte blivit någon större efterfrågan på att få vara med i det experimentet. (Jag är inte förvånad).

Texten är alltså nio år gammal och när jag skrev den var jag ganska grön på att skriva om skola och pedagogik. Idag skulle jag kanske vara lite mer nyanserad när det gäller den tredje punkten. Jag tror att betygen fyller en hyfsad funktion som urvalsinstrument till högre studier men hade gärna sett andra möjliga antagningssätt också. I övrigt tycker jag texten håller än. Det är hur som helst intressant att fundera över hur man förhåller sig till tidigare versioner av sig själv. Någon gång när jag orkar skulle jag gärna läsa igenom allt jag skrivit om skolan sedan jag började, för att reflektera över hur mina värderingar och ståndpunkter eventuellt har ändrats, nyanserats eller tvärtom rotat sig ännu mer.

Valfrihet som ideologi och tyranni

Eva-Lotta konkurrens ,

Vissa texter är lite roligare att göra än andra, och det här var en sådan! Jag  intervjuar filosofen Renata Salecl om valfrihetens tyranni. Man kan också läsa texten på tidningen Arbetets web, där med fina illustrationer av Max Gustafson.

 

När vi drunknar i alla val orkar eller hinner vi inte göra saker som kanske skulle ha större betydelse för vårt välmående, som att engagera oss i sådant vi tycker är viktigt och roligt. Filosofen Renata Salelc, författare till boken Valfrihetens tyrannni, tycker att vi ska slappna av och tänka mindre på individuella val och mer på hur vi kan förbättra samhället.

När Renata Salecl skulle köpa ost i en delikatessbutik drabbades hon av beslutsångest. Urvalet var enormt och butiksinnehavarens råd hjälpte föga. Hur skulle vännerna bedöma hennes val? Vad skulle överraska dem? Och varför var hon en så dålig konsument som inte kunde välja rätt? När hon gick därifrån mådde hon dåligt.

Renata Salecl är filosof och sociolog och berättar om händelsen i sin bok Valfrihetens tyranni, i vilken hon beskriver valfrihet som en ideologi. Inte bara ska vi orka, vilja och finna nöje i att välja bland ett enormt utbud av konsumtionsvaror, heminredningsprylar och tjänster som telefonbolag och elleverantör, vi förväntas också välja personlighet, vänner, livsstil, utseende, sexualitet och allt annat som har med våra personer att göra. Men vi blir lurade menar Renata Salelc.

– Väljandets ideologi säger oss att vi är förmögna att fatta rationella val och förutsäga vad som kommer ge oss tillfredsställande liv, men vi påverkas från alla håll när vi ska fatta beslut, av vår familj, våra vänner, samhället och vårt eget undermedvetna. Våra val är inte så personliga som vi tror. Vi är också dåliga på att förutspå resultaten av våra val, och dåliga på att veta vad som gör oss lyckliga säger Renata Salecl.

Föreställningen att vi kan och ska välja allt i våra liv leder till otillfredsställelse, ångest och skuldkänslor. Blir vi sjuka, fattiga eller lever mindre tillfredsställande liv skuldbelägger vi oss själva för att ha gjort dåliga val.

– Vi blir passiviserade och oförmögna att förändra yttre omständigheter eftersom vi tror att allt beror på oss själva, säger Renata Salecl. Fortsätt läsa →

Jo, skolan ska visst uppfostra!

Eva-Lotta barn, skola

Det är hemma barn lär sig vara artiga, hederliga, renliga och ta hand om sina ägodelar. Skolan lär ut matte, svenska, historia och andra ämnen och förstärker bara den uppfostran barnen får hemma. Så kan ett inlägg som nu gör succé på facebook sammanfattas. Och jag suckar.

Ja, visst bör barn få lära sig hemifrån hur man uppför sig och klarar sig, det är väl närmast en självklarhet, men stämmer det verkligen att skolan därmed främst ska ägna sig åt ämneskunskap och nöja sig med att förstärka vad barn har med sig hemifrån? Nix, det gör det inte. I läroplanens inledande del, Skolans värdegrund och uppdrag, står att läsa att

” Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. (…)Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. ”(Kursiveringarna är mina).

Det finns så klart föräldrar som brister i fostran av sina barn av ren slöhet eller felprioriteringar. Gissningsvis är det de som är de tänkta adressaterna för det där facebookinlägget. Men många barn har tyvärr föräldrar som av helt andra skäl inte klarar att förmedla goda värderingar eller att lära sina barn hur man tar hand om sig själv eller beter sig. Jag tänker på psykisk sjukdom, missbruk, olycksfall, sorg, egen bristande social förmåga, skälen kan vara många. Om skolan gjorde som inlägget stadgar, och bara ”förstärker den uppfostran som barnen få hemma av sina föräldrar” skulle vissa barn som p g a brister hos föräldrarna hamnat snett från början, tillåtas hamna ännu mer snett genom att skolan alltså förstärker det. Inte så lyckat.

Skolan har ett oerhört viktigt kompensatoriskt uppdrag. Därför måste skolan inte bara lära ut matte och andra ämnen utan också hela tiden träna eleverna i hur man beter sig som människa och hur man klarar sig och bör föra sig här i världen. Det har vi som väl är en läroplan som tar fasta på och det bör vi vara glada och tacksamma över och inte förminska värdet av.

Ogenomtänkt likgiltighet är det stora problemet, inte godhet

Eva-Lotta godhet och ondska, medkänsla

En del debattörer har åter kritiserat godhet. Ett av argumenten är att godhet som delvis utförs för att hjälparen själv ska må bättre är dålig eller ogenomtänkt. Varför skulle det finnas ett sådant samband? Normalt funtade människor som insett att någon mår dåligt mår bra av att hjälpa. Det är vanlig empati och säger inget alls om kvaliteten på det man gör.

Ett annat argument är att många som tycker att Sverige ska hjälpa hycklar eftersom de inte själva är beredda att göra något utan bara vill höja sin status. Visst finns sådana personer, men den som säger att vi bör hjälpa påverkar samtidigt sina egna värderingar och egen fortsatta förmåga och vilja att hjälpa i en positiv riktning. Orden övergår i konkret handling. ”Hyckleriet” kan alltså vara början på något bra (men långt ifrån alltid, förstås). Fortsätt läsa →

Julen och statusen

Eva-Lotta Uncategorized

Kommer barnen bli glada för tröjan och hörlurarna vi köpt åt dem i julklapp? Det beror på kompisarna. Vi mäter våra prylars värde inte bara i vad de kan ge oss för känslor och upplevelser utan också i vilken ställning de ger bland våra vänner. Presenterna blir en bricka i jakten på placeringar i statusligan och där spelar kärleken bakom dem ingen roll.

Idag uppmuntras vi överallt till jämförelser med andra. Vi översköljs av reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda om vi inte har mer och bättre än andra. Tävlandet på TV får oss att fundera över våra egna talanger och värden. På sociala medier får vi ständig feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Konkurrensen det föder äter sig in i oss och tar plats i vårt innersta. Den påverkar hur vi förhåller oss till oss själva, till varandra och till samhället. Föreställningen att konkurrens och tävlan alltid är bra och utvecklande är så stark att den utvecklats till en ideologi: konkurrism.

Konkurrismen alienerar oss från själva och varandra och skadar våra relationer. Medmänniskor reduceras till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi försöker boosta vår självkänsla. Ett samhälle som hävdar att alla kan lyckas, skuldbelägger dessutom dem som inte gör det. Det leder till känslor av skam och värdelöshet.

På ett privat plan kan vi självklart försöka att förändra våra attityder för att bättre stå ut med det samhälle vi lever i men att jobba med bara sig själv i den här frågan är lite som att springa bakåt i ett framrusande tåg. Tävlingshetsen är så genomgripande att det krävs ett mycket starkt psyke för att komma undan. De flesta av oss är inte så starka och vi borde inte lämnas med individuellt ansvar för att hantera sjuka samhällsnormer. Vi skulle behöva en massiv folkrörelse mot både reklam, idrottslig tävlingshets och såväl social som samhällelig konkurrens. Att se att tävlandet verkar djupt in i våra jag och våra relationer och påverkar vårt samhälle på alla nivåer och i alla sammanhang, är en början. När vi uppmärksammar konkurrismen, i stället för att bara ta den för självklar, kan vi också ifrågasätta den, kämpa emot och börja sträva efter att ersätta den med empati, solidaritet och samarbete i stället.

 

I tidningen Grus & Guld

 

 

 

 

 

När var rätt ”förr”?

Eva-Lotta barn

”När var egentligen förr?”, undrade Claes Eriksson i en sketch som drev med människors önskan att slippa förändring. Den frågan är väl värd att ställa om dagens högtid. I en bok med titeln Lucia i nytt ljus gör Nordiska museets intendent Lena Kättström Höök en genomgång av hur olika vi firat. Tomtar, pepparkakor och andra figurer i tåget är inget nytt. Vid 1900-talets början var både bagare och sotare vanliga och tomtar av båda könen förekom. Då är stjärngossar i tåget nyare. De brukade tidigare dyka upp trettondagen.

I 1800-talets bondesamhälle var firandet ofta ett skabröst fylleslag. Lucia hade rykte som lössläppt och det var svårt att hitta någon frivillig till rollen. Det blev gärna en äldre kvinna med låg status. Idealet att lucia ska vara ung och blond är knappt 90 år gammal och introducerades av Stockholms dagblad.

De som stör sig på att det förekommer lucior med snopp bör även betänka att sådana varit vanliga i flera hundra år. I exempelvis Småland klädde flickor ut sig till pojkar och pojkar till flickor och så gick de runt och samlade gåvor till behövande. Kanske är det rätt ”förr”?

 

Publicerad i GP idag.

Våra minnen ljuger!

Eva-Lotta Uncategorized

Den 17:e november 1995 föll stora mängder snö över Västsverige. Jag har livliga minnen av att befinna mig på Göteborgs centralstation utan att komma hem den kvällen, och av att dagen efter se människor åka längdskidor vid Götaplatsen. Det är bara det att jag inte alls befann mig Göteborg dessa dagar, utan hemma i Ljungskile. Jag tror mig veta att mina falska minnen kommer dels av en väns berätta om sin snöoväderskväll på centralstationen, och dels från en bild i Göteborgs-Posten av skidåkare i centrala stan. På samma sätt har en annan vän berättat att hon tagit över ett av mina minnen. Vi växte upp i samma område av likadana hus. När jag berättade att ett av mina första minnen var av hur stor jag kände mig när jag kunde se en tofs av mitt eget hår i spegeln över den låga badrumsbänken, sa hon att hon hade trott att detta var hennes minne ända tills hon nu hörde mig berätta det igen och insåg att hon bara lånat det.

För några år sedan pratades det mycket om falska minnen kopplat till människor som genom terapi letts att minnas övergrepp som aldrig ägt rum. Minnesforskaren Elisabeth Loftus har liknat minnet vid en wikipediaartikel som vem som helst kan gå in och ändra i. På samma sätt skapar och omformar vi alldeles på egen hand hela tiden våra vanliga minnen. Varje gång vi tänker på något vi varit med om förändras det litegrann. Det vetenskapliga ordet för det är rekonsolidisering. Det är en process som kan upprepas många gånger. Detaljer faller bort och tillkommer, ordningsföljder ändras, personer byts ut eller läggs till, olika tillfällen läggs ihop till ett enda.

 

Läs, eller lyssna på, hela denna essä för Obs i P1 här.

Pisa – vart vill vi, och varför?

Eva-Lotta barn, konkurrens, media, skola, tävling

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

Samarbete är grejen!

Eva-Lotta Uncategorized

Idag blir jag intervjuad i DN om samarbete och tävlande. Jag delar utrymme med bl a Lasse Berg, vars böcker jag uppskattar mycket.

Många som läst min bok eller hört mig prata om den har hört av sig med kommentarer; några av de vanligaste är att de blivit glada att få veta att de inte är ensamma om att ogilla att tävla, och att de är lättade att få veta att det inte är onormalt att sky tävlingssammanhang. Det säger oerhört mycket om hur stark tävlingsnormen i vårt samhälle är. Massor av människor tycks alltså gå runt och tro att det är väldigt ovanligt att inte tycka om att tävla, samtidigt som många, när man börjar prata om det, visar sig må mer eller mindre dåligt av det och försöker undvika det.

Idag betraktas det närmast som en defekt att inte vilja tävla, i stället för att ses som ett tecken på omsorg om andra. Det behöver vi ändra på. Det är dags för oss som ogillar tävlande att börja höras. Samarbete är grejen!

 

Kort filmsnutt om min bok