skola

Svensk folkhögskola i Rumänien

Eva-Lotta skola , ,

I ett klassrum på Ljungskile folkhögskola lovsjunger tre rumänska romer vad de sett under sitt studiebesök i Sverige. De är inbjudna av ett nätverk av folkhögskolor som sedan något år samarbetar för att stötta vuxenutbildning i Rumänien. Nu vill de tre gästerna åka hem och starta något liknande i Bukarest.

I Rumänien är utbildningsystemet hårt kontrollerat av staten och synen på lärarens roll mycket annorlunda, förklarar Danut Dumitru, romaktivist från Roma Education Fund: ”Vi gör stora misstag hemma. Jag gav själv alltid råd med det var fel. De människor som sitter framför mig har sin egen dröm, det har jag förstått den här veckan.” Cristina Tanase från rumänska Rädda barnen nämner med lysande ögon den jämlikhet hon sett i klassrummen, och hur hon förstått att elevernas utbildning skräddarsys för att passa varje individ. Tillsammans med Vasile Burtea, professor och rådgivare till den rumänske utbildningsministern konstaterar de att det kommer bli svårt att övertyga rumänska staten om att tillåta ett parallellt utbildningssystem men att de ser enorm potential och kommer göra vad de kan för att starta en rumänsk folkhögskola i liten skala.

De första svenska folkhögskolorna startade år 1868, med målet att förse bönder med kunskaper som skulle kunna hjälpa dem till inflytande i samhället. Så småningom trädde också de stora folkrörelserna: nykterhets-, arbetar- och frikyrkorörelserna, in på arenan och startade skolor som bidrog till att bygga upp Sverige underifrån. Idag ges många praktiskt och kreativt inriktade kurser men också sådana som ger vanlig gymnasiebehörighet. Svenska folkhögskolor har utvecklat en egen pedagogik och är skickliga på att hjälpa elever som behöver en ny chans i skolan. En sådan möjlighet existerar inte i Rumänien. Den som misslyckas med grundskola eller gymnasium har försuttit sin chans till utbildning. En utbildningsmässig katastrof i ett land där många i den stora minoriteten romer bara har några få år i skolan, eller får utbildning av mycket låg kvalitet på grund av fattigdom (själva skolan är gratis med material och resor kostar) utanförskap och diskriminering. Men inte bara romerna har det svårt i Rumänien. Drygt 30 procent av övriga invånare i landet lever också med risk för fattigdom och social utestängning, enligt EU. ”Vår utbildning ska vara öppen för alla, och inte bara för romer, det har vi beslutat efter att ha sett hur de svenska folkhögskolorna arbetar” säger Danut Dumitru bestämt.

Med svenska folkhögskolor kommer inte bara utbildning utan också en människosyn som handlar om solidaritet, hjälp till självhjälp och att stärka människors inneboende kraft. Danut Dumitru ber mig: ”Snälla, berätta i din artikel att det finns högutbildade romer som arbetar för att hjälpa sina landsmän på plats i Rumänien!” Så det gör jag nu.

I Arbetet

 

Se gärna SVT-serien Vi kallas tiggare. Alexandra Pascalidou porträtterar ett antal fattiga EU-migranter i Borås på ett fantastiskt fint sätt.

Lena Andersson i svartvitt

Eva-Lotta barn, skola ,

Fick just påpekat för mig att artikeln jag kommenterar här är två år gammal – så kan det gå när gamla texter åter börjar delas i sociala medier. Men den faller väl in i en nu pågående debatt om lata elever, så jag tänker att den är värd att kommenteras nu med:

 

Jag börjar få allt svårare att förstå varför Lena Andersson ses som någon slags klok guru. Hon skriver bra och vasst men ofta är hon fånigt tvärsäker (på ett vis som tidigare främst silverryggade äldre män kommit undan med) och hennes syn på vad kärlek är (så som den framställdes i hennes romaner om Ester, och i intervjuer om böckerna) var ju närmast sorgligt banal.

Nu denna tröttsamt svartvita text om skolan, där allt framstår som glasklart: om man bara anstränger sig så klarar man skolan fint (ergo, alla som misslyckas är bara lata).

Jag har haft lärare (även på högskolan) där jag definitivt kan säga att det var deras fel att många inte klarade prov/tenta – p g a usel undervisning, dåliga instruktioner och/eller underligt formulerade frågor. Jag har också haft klasskamrater som surat och skyllt på andra om de inte klarat proven trots att de varit lata och inte pluggat ett smack. Och däremellan finns alla sorters nyanser.

Och så är det ju också så att även om alla skulle kunna klara alla Pisafrågorna om de bara pluggade 40 minuter matte om dagen (fast det stämmer ju förstås inte, eftersom det finns de som sliter betydligt mer än så och ändå inte klarar matten) så är tyvärr inte alla motiverade att plugga 40 minuter om dagen. Ska vi bara säga ”skyll dig själv” och skita i dem? Eller ska vi kanske försöka jobba lite med att göra dem motiverade så att de vill och orkar anstränga sig, eftersom det är bäst så för både individerna själva OCH för samhället?

Ska man inte få ha roligt i skolan?

Eva-Lotta barn, skola ,

Fram till ganska nyligen brukade jag prata om vikten av att få ha roligt i skolan. Jag har nu så gott som slutat med det. Inte för att jag inte tycker att man ska ha roligt i skolan utan för att jag insett att risken för att bli missförstådd är mycket stor.

För mig rymmer ordet ”roligt” betydelser som utmanande, stimulerande, lustfyllt och utvecklande – sådant som ger en energi och vilja att anstränga sig och kämpa. Andra tycks anse att roligt är sådant som får en att skratta. Och om man tror att roligt i skolan bara är sådant som får eleverna att skratta – ja då leder ordet ”roligt” så klart fel, även om jag hoppas att de flesta tycker att det självklart ska vara OK att få skratta en hel del i skolan också.

Något av det roligaste jag själv vet är att bearbeta text. Jag kan bli helt uppslukad och förlorad i tid och rum. Det kräver all min koncentration – jag hamnar i det tillstånd som kallas ”flow” (ett ord myntat av forskaren Mihaly Czikszentmihalyi). Det är en härlig känsla – och ett väldigt utvecklande tillstånd. Ofta upplever vi flow när vi ges utmaningar som ligger precis på rätt sida gränsen för vad vi klarar av. Den sortens ”roligt” vill jag att elever ska få uppleva ofta i skolan. Men jag kommer alltså sluta använda ordet roligt för att beskriva det. ”Stimulerande och utvecklande” är antagligen mer lämpade om man vill undvika missförstånd.

I SvD igår fanns ett jättefint reportage om hur fem skickliga lärare arbetar för att stimulera och motivera sina elever. Jag önskar att man kunde få se och läsa mycket mer sådant i våra nyhetsmedier.

Kan ”förstelärare” bli ”pedagogisk utvecklingsledare” i stället?

Eva-Lotta konkurrens, skola, tävling

I en rapport får nu förstelärarreformen kritik. Jag är inte förvånad. Reformen var, som de flesta andra av Björklunds reformer, framhastad och illa underbyggd. I en artikel i Skolvärlden konstateras att det rått otydlighet kring hur tjänsterna tillsatts och vad de innebär i nya, konkreta arbetsuppgifter.

Jag skrev om förstelärarreformen för Chef & ledarskap i våras och intervjuade då ett par ledarskapsforskare som båda framhöll vikten av tydlighet i tillsättningarna, för att inte konflikter eller osäkerhet skulle uppstå. De ville också se att hela kollegiet bjöds in för att diskutera vad försteläraren ska bidra med.

Tidigare har ”karriär” varit liktydigt med att lämna undervisningen, vilket är tokigt. Den som är skicklig i att undervisa bör naturligtvis kunna få fortsätta göra det OCH sprida sina kunskaper till övriga kollegiet. Men förstelärarreformen som den utformades under Björklund, tycks ha gått ut på att tävlandet om att utses till förstelärare i sig skulle räcka för att höja kompetensen. Som om det bara handlade om att konkurrensen skulle få lärarna att anstränga sig mer för att bli bättre. Fortsätt läsa →

Om en förskola i Gårdsten

Eva-Lotta skola
Vissa reportage är lite extra roliga att få göra. Som detta, skrivet för Pedagogiska magasinet (som f ö mycket välförtjänt är nominerat till Tidskriftspriset i år). Det handlar om en förskola i Gårdsten, och om företagsamma, envisa och kloka kvinnor som driver den.
 –
 –
Integration för både barn och föräldrar – så lyder målet på den romska förskolan Romano Ilo. – Förortens förskolor har ett särskilt uppdrag att få föräldrar att känna trygghet med det svenska skolsystemet, säger förskolechefen Yvonne Palm. 

På avdelningen Stora hjärtat målar barnen den romska flaggan på stora papper på golvet. Det hamnar färg både lite här och var. Emina visar glatt upp sina grönfärgade händer:

– Jag är en groda!

Förskolorna ligger på rad i det barnrika området Gårdsten i Angered i Göteborg. I bottenvåningen på ett vanligt trevåningshus finns Romano Ilo. Namnet betyder romskt hjärta och de två avdelningarna heter Lilla hjärtat och Stora hjärtat. Här går i dag 32 barn. Yvonne Palm är förskolechef och har varit med ända från början.

– Jag arbetade med ett EU-projekt för att hjälpa bosnier som ville återvända. När jag var nere i Bosnien träffade jag några romska familjer där och fick upp ögonen för deras situation. Tillbaka i Sverige fick jag kontakt med en grupp romska kvinnor i Gårdsten som sa ”Yvonne, vi vill också ha ett projekt!”, berättar hon och skrattar.

De började träffas och diskutera. Kvinnorna kom fram till att de ville bli bra förebilder för sina barn genom att visa att de kunde studera och arbeta. Men traditionen bland romerna i Angered var stark: kvinnor ska vara hemma och ta hand om barn och hushåll. Dessutom fanns en rädsla för diskriminering och en stark skepsis mot att lämna sina barn på förskola, med främmande människor och kanske manlig personal.

I samarbete med FIA, folkhögskolan i Angered som har mottot ”en folkhögskola på varje gård”, skapades en kurs där kvinnorna kunde träffas och prata vidare. Så tog tanken på att öppna en egen förskola form. I samarbete mellan socialförvaltning, kommunens EU-kontor, arbetsförmedlingen och folkhögskolan i Angered startades en projektförskola och en barnskötarutbildning för 15 kvinnor. Några av kvinnorna arbetade på projektförskolan och studerade parallellt. Utbildningen pågick i två år och under tiden bildades förskolan Romano Ilo, som är ett personalkooperativ.

Fyra av dem som gick kursen arbetar kvar i dag. En av dem är Sali Resblom. Hon var bara dryga tjugo och hade två små barn när hon började barnskötarutbildningen. Eftersom hennes mamma varit sjuk hade hon tvingats ta hand om yngre syskon och aldrig avslutat grundskolan, men hon tilltalades av tanken på att vara med och starta en romsk förskola.

– Jag hade själv försökt skola in min son på en vanlig förskola, men det gick inte bra. Han kände av min oro.

Sali Resblom mötte mycket motstånd i början, men hennes man har alltid stöttat henne.

– Min man och jag fick ta emot mycket kritik och höra fula ord om oss. Jag grät nästan varje dag, men vi var överens om att vi ville ge våra barn motsatsen till vad vi upplevt. De skulle inte behöva ta hand om oss, de skulle gå i skola.

Läs hela reportaget här.

Vi måste prata med varandra

Eva-Lotta godhet och ondska, konkurrens, medkänsla, skola

I mitt förra inlägg skrev jag om hur unga människor skjuter varandra, och att begränsning av skjutvapen bara är en (om än viktig) sida av att komma tillrätta med det problemet. Idag har svärdsattacken i skolan i Trollhättan givit oss en mycket sorglig bekräftelse på det. Den som vill döda eller skada andra behöver inte skjutvapen. En kniv, eller som i det här fallet ett svärd, är också ett vapen och knivar kan vi inte förbjuda. Återstår då att försöka förstå, och göra något åt, själva grundproblemet – att människor bestämmer sig för att de vill skada andra.

Jag vet ännu mycket lite om den aktuella gärningsmannen, men kanske är han en av de där unga männen som upplevt sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin, vilket väckt ett begär efter revansch. Kanske är dådet rasistiskt motiverat, eller beror på en kombination av dem båda. Oavsett vilka skälen är så har de i alla fall med stor sannolikhet sina ursprung i den unge mannens relationer till, och föreställningar om andra människor. Och där brister många av oss i kunskap.

Vi vet för lite om hur vi människor fungerar, vad som väcker rädslor, främlingsfientlighet och känslor av att stå lägst i rang. Vi kan för lite om hur demonisering, vi- och dom-tänkande och avhumanisering uppstår, och ännu mindre om hur vi kan bemöta det och dämpa det. Vi dras med av irrationella känslor som skräck och hat, och börjar demonisera demoniserarna, hata dem som hatar ”dom”, och avhumanisera avhumaniserarna.

Men det går inte att hata bort hatare. För var skulle vi egentligen göra av de där ”monstren” när vi hatat bort dem från scenen? Vi måste ge oss in i processen att försöka förstå den andres rädsla och hat för att vända det till något annat. Vi måste prata med varandra.

 

 

Dags för lite nya skolämnen?

Eva-Lotta skola

Igår pratade jag om skola, bildning och kultur på skolbiodagen på Draken, och lyssnade då också på andra människor som hade kloka saker att säga om vikten av att barn får tillgång till bra filmer, får mötas i en biosalong och tas på allvar som människor. Det är alltid häftigt att träffa andra människor som brinner för barn, skola och kultur.

Igår publicerades också mitt senaste inslag för OBS i P1. Även det handlade om skolan.

I det säger jag bland annat:

”De senaste åren är det inte heller många som i samtalet om skolan stått upp för värdet av de estetiska ämnena. Därför blev jag mycket glad när gymnasieminister Aida Hadzialic nyligen i en intervju kallade det ett intellektuellt fattigdomsbevis att de estetiska ämnena sedan några år tillbaka inte är obligatoriska på gymnasiet. Hon lovar att de nu åter ska bli det. På ett sätt som mycket få politiker gjort det senaste decenniet talade hon sig varm för hur viktiga de är för kreativitet, hälsa och innovationsförmåga. Hon lyfter därmed åter in andra aspekter än de rent ekonomistiska i samtalet om skolans uppgift.

I sin bok Hets listade idéhistorikern Sven-Eric Liedman tre grundläggande uppgifter för skolan: att ge en yrkesutbildning, att förbereda för ett liv i ett samhälle tillsammans med andra och att bidra till att ge ett rikt liv. Utifrån en sån syn på skolans uppdrag skulle man kunna tänka sig minst tre nya ämnen i grundskolans obligatoriska kursplan: praktisk filosofi, praktisk psykologi samt medicin och omvårdnad. I praktisk filosofi skulle vi få träna vår förmåga att värdera, resonera, ifrågasätta, dra slutsatser, kort sagt att tänka. Det är viktiga förmågor i en demokrati och ett informationssamhälle. I den praktiska psykologin skulle vi få lära oss mer om hur vi själva och andra fungerar och hur vi kan leva i gott samspel med varandra. Undervisningen skulle försöka hjälpa eleverna att hitta svar på frågor som: Hur fungerar vi människor under press? Vad får oss att slappna av och må bra? Hur kan jag möta och hantera känslor som aggressivitet, nedstämdhet och oro? Varför blir så många av oss instinktivt rädda för det vi ser som främmande, och hur kan vi arbeta bort den rädslan? Och på lektionerna i medicin och omvårdnad skulle vi ges grundläggande kunskaper om kroppen, vanliga sjukdomar, friskfaktorer och hur vi tar hand om sjuka och hjälpbehövande människor. Alla dessa tre ämnen är av sådan karaktär att det är bra om alla i ett samhälle har kunskaper i dem, ju djupare desto bättre.

Kanske spelar det ingen större roll vilka etiketter vi sätter på undervisningen, det är ju innehållet i skolan som helhet som är det viktiga. Praktisk filosofi kan ingå i svenska och medicin och omvårdnad i idrott och hälsa eller i hemkunskap. Men skolans val av rubriker på sitt innehåll formar vår bild av vad som är viktigt, vilket som har prioritet över vad, och påverkar på så vis det allmänna medvetandet, som i sin tur påverkar läro- och kursplaner.

Det finns en stark konservatism på skolans område; många av oss vill att den ska se ut som den alltid gjort. Eller rättare sagt som den gjorde när vi själva gick där, och som vi därför inbillar oss att den alltid gjort. När man ifrågasätter matematikens upphöjda ställning blir många arga. Men i ett samhälle som vill kalla sig intellektuellt reflekterande måste alla ämnen kunna bli föremål för funderingar kring innehåll, timplan, mål och undervisningsform. Vedertagna sanningar och gamla traditioner behöver luftas, vädras – och ibland kasseras. Kanske kan vi medan vi ändå håller på, också passa på att tillåta oss drömma om en ämnesöverskridande undervisning som ger både sammanhang, överblick och mening i stunden.”

Hela inslaget hittas här.

 

Sedan jag spelade in det har både kultur- och skolministrarna pratat om vikten av kultur för barn, så kanske vänder vindarna på allvar nu.

Bildning är både vägen och målet

Eva-Lotta skola , , ,

Återkommande hörs röster om att vi måste ställa mer krav i skolan, vi måste sluta dalta med eleverna, eleverna måste förstå att det krävs ansträngning. Det spelar ingen roll om man vill plugga eller inte, man måste. Ja, ni har hört hur det låter ganska många gånger vid det här laget. Mer sällan har ni hört förklaras hur det ska gå till. Hur ska vi få eleverna att skärpa sig och plugga? Vad ska vi använda för tvångsmedel (för ja, ett krav innebär någon form av ultimatum; om du inte gör detta så får du inte detta/utsätter vi dig för detta)? Vi har redan kvarsittning, hot om att skickas till rektorn, betygen. Men när betygen redan sänkts, kvarsittning givits regelbundet, rektorn skällt, vad ska vi göra då? Vad är det vi ska hota med? Ett liv i arbetslöshet? Det är redan ett reellt hot för väldigt många, men det hjälper uppenbarligen inte. Så vad återstår – ta bort möjligheterna till socialbidrag? Fortsätt läsa →

Ta ner matematiken från piedestalen

Eva-Lotta skola, Uncategorized , ,

I en debattartikel i DN idag skriver Sten Widmalm och Sverker Gustafsson, professorer i statsvetenskap vid Uppsala universitet, om vad fixeringen vid PISA-proven och vid matematik riskerar att leda till:

” Från våra västliga demokratier vet vi att skolan och utbildningen spelar central roll för graden av politisk tolerans. Men i länder där resursbristen är stor eller där regimen drar åt det auktoritära hållet, finns det inget samband mellan graden av utbildning och politisk tolerans. Förklaringen är att dessa länder kraftigt nedvärderar samhällskunskap och humaniora vilket Pisa inte mäter alls. I stater som är diktaturer eller halvauktoritärt styrda vill regimen få bort sådana ämnen från skolor och universitet. Fortsätt läsa →

Mer utbildning blir inte mer jämlikhet

Eva-Lotta skola, Uncategorized

I OBS idag pratar jag om utbildningsinflation, och ifrågasätter om mer utbildning verkligen alltid är en väg mot ökad jämlikhet (nä, det är det inte).

” Under 1900-talet skaffade sig alltfler högre utbildning, men klyftorna upprätthölls ändå, genom att vissa grupper utbildade sig ännu mer. Det ledde till att värdet på utbildning sjönk. Om de som under första halvan av 1900-talet skaffade sig en gymnasieutbildning kunde nå höga inkomstpositioner, så krävdes i slutet av 1900-talet en längre högskoleutbildning för motsvarande ekonomiska status.

Fortsätt läsa →