Som lärare i historia i en sjundeklass höll jag prov på 1700-talet och på frågan varför det uppstod konflikter mellan adeln och borgarna svarade en flicka: ”Borgarna var sura för att adeln fick dela ut all post.” Jag bläddrade i deras historiebok och kunde konstatera att där stod att ”adeln fick alla höga poster i samhället”.

Då såg jag mest det hela som en lustig historia, medan jag nu ser det som ett typiskt misslyckande för mig som lärare och för den tradition av faktainbankande som rått (och åter är på frammarsch) i skolan. Att det kunde uppstå allvarliga samhällskonflikter för att folk så gärna ville få dela ut posten måste ha framstått som ganska orimligt för denna flicka, ändå kom hon inte på tanken att fråga mig om innebörden utan plitade bara ner det i syfte att få höga poäng. Hon hade inte gjort kunskapen till sin.

Den svenska skolan ska i dag vara målstyrd och undervisningen individualiserad. Det innebär att fokus inte ska ligga på undervisningsmetoderna utan på att eleverna uppnår kunskapsmålen, samt att undervisningen ska vara anpassad efter varje enskild elevs behov och nivå. Ett större ansvar för elevernas kunskapsinhämtning ligger alltså på lärarna än i gamla tiders skola då man kunde nöja sig med att förse eleverna med information och sedan kontrollera att de kunde upprepa denna information. Katederundervisning har idag bytts ut mot en mångfald av arbetssätt. Så vad behöver en lärare i dag egentligen kunna?

I tisdags presenterade Utbildningsdepartementet sin lagrådsremiss om en ny skollag, där man bland annat föreslår ett återinförande av lektorstjänster i grundskola och gymnasium, och någon av de närmaste veckorna kommer regeringen också att lägga fram sin proposition om en ny lärarutbildning. Utredningen som ligger till grund för propositionen blev klar tidigare i år och har fått titeln ”En hållbar lärarutbildning”. I den står en del kloka ord om bland annat betydelsen av inre motivation, om den effekt lärarnas förväntningar har på elevernas resultat och om betydelsen av att eleverna känner trygghet i gruppen. Utredningen föreslår att de färdigheter som alla lärare behöver ha, utöver de rena ämneskunskaperna, är :

– Utbildningens organisation och villkor, demokratins grunder

• Läroplansteori och didaktik
• Vetenskapsteori, forskningsmetodik och statistik
• – Utveckling och lärande
• – Specialpedagogik
• – Sociala relationer, konflikthantering och ledarskap
• – Bedömning och betygsättning
• – Utvärdering och utvecklingsarbete.

 

Det låter ju klokt och bra men det som borde få vem som helst med lite vett i skallen att studsa är att alla dessa för en lärare viktiga kunskapsområden ska hinna klaras av inom ramen av 60 högskolepoäng, vilket med det nya poängsystemet motsvarar ett års studier!

I utredningen betonas gång på gång i stället vikten av att lärare har djupa ämneskunskaper och om riksdagen går på utredningens linje kommer det mesta annat som en lärare behöver kunna för att göra ett bra jobb alltså att trängas undan till förmån för just mer ämneskunskaper. Mycket tyder på att det är fel väg att gå, om man vill att lärarna ska bli bättre på att få eleverna att nå målen.

I en utredning tidigare i höstas presenterade Skolverket en rad faktorer som man funnit vetenskapliga belägg för påverkar resultaten i skolan. Man konstaterar bland annat att lärarens kunskaper i hur man undervisar (didaktik) har större betydelse för elevernas resultat än hans eller hennes ämneskunskaper. Didaktik ska enligt utredningens förslag ingå i ämneskunskapsdelen men för dem som läst ämnena som fristående kurser och sedan kompletterar med en lärarexamen innebär det alltså att didaktik inte i nämnvärd utsträckning blir något obligatoriskt inslag.

Skolverkets rapport refererar också bland annat en dansk kunskapsöversikt som med 55 vetenskapliga studier som bas visar att framför allt tre kompetensdimensioner hos lärare har betydelse för elevernas kunskapande. Utöver redan nämnda didaktiska kompetens är dessa: lärarnas förmåga att skapa goda sociala relationer med eleverna och motivera dem samt lärarnas förmåga att skapa och upprätthålla regler för undervisningen – vilket bland annat inbegriper att involvera eleverna i strukturering och val av aktiviteter och fokusera deras uppmärksamhet på de centrala delarna av innehållet samt att ge feedback. Med andra ord: ämneskunskaper är viktiga, men bara som en ingrediens bland många. Trots detta ser det ut som att en lärarutbildning som är fyra eller fem år lång (tre år för förskoleutbildningen, om regeringen går på utredningens förslag) bara till 20-25 procent kommer handla om hur man blir just lärare, och inte bara specialkunnig i ett antal ämnen. En sådan utbildning är inte att skänka läraryrket högre status – som tycks vara ett av huvudmålen med den nya lärarutbildningen – utan tvärtom att nedgradera det som är kärnan i att vara lärare och inte bara allmänt kunnig i matematik, svenska, idrott eller fysik.

En stor brist i lärarutbildningsutredningen är också att man konsekvent jämställer ”kunskap” med ”mätbar faktakunskap”. När utredaren Sigbrit Franke valde vilka länders skolsystem hon ville studera närmare å utredningens vägnar fastnade hon för Finland och Kanada eftersom de presterar bra på internationella tester. Men dessa tester mäter framför allt elevernas faktakunskaper, och i viss mån problemlösningsförmåga, och läroplanen är mycket tydlig med att kunskap är mycket vidare och mer än så. Kunskap är också exempelvis att kunna samarbeta, bilda sig åsikter, sovra i stora mängder information, och så vidare.

Skolverkets rapport problematiserar åtminstone kunskapsbegreppet, men även den faller tillbaka i resonemang som förutsätter att kunskap är något som är fixt och färdigt och därmed också relativt enkelt att mäta. Läraryrket nedgraderas sålunda till ett administrerande av mätningar och prov när det man i stället borde göra är att satsa på att träna lärare i sociala relationer (skolforskaren Lennart Grosin har studerat vad som gör skolor effektiva och har använt begreppet ”pedagogisk kärlek”), didaktik och organisering av undervisningen.

Den allmänna folkskolan inrättades en gång som ett disciplineringsorgan för folket. Genom skolgång skulle alla barn lära sig att frukta gud och överheten. Arvet från den skolsynen lever fortfarande kvar i skolans strukturer; att ta död på katederundervisning och disciplinerande åtgärder som betyg har visat sig mycket svårgörligt. För att inte dra till sig kritik förväntas skolan i stor utsträckning fortsätta se ut som den alltid gjort – alltså trampa vidare på disciplineringsvägen.

Om man i stället vänder sig till de pedagoger som varit nydanare på skolans område, som exempelvis Maria Montessori, Loris Malaguzzi eller John Dewey, är det slående hur de samstämmigt ser på skolan som ett demokratiprojekt. Dewey skrev exempelvis: ”Den grundläggande demokratiska friheten är tankefriheten och all den frihet till handling och erfarenhet som behövs för att skapa denna.” (citerad i Boken om pedagogerna, red Anna Forssell) och han menade att skolans uppgift är att lära eleverna att ställa upp mål för sig och lära dem hur de kan förverkliga dem samt att kunna att bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Sedd så blir skolan en plats där lärare handleder elever i att bli demokratiska, ansvarstagande och kreativa samhällsmedborgare. Tyvärr tycks den föreslagna lärarutbildningen inte hjälpa morgondagens lärare till en sådan handledande roll i någon större utsträckning.

När jag arbetade som historielärare hade jag läst 30 poäng historia (gamla poängsystemet, det vill säga en och en halv termin) på universitetet och rent ämneskunskapsmässigt var jag fullt i nivå med andra högstadielärare men jag saknade lärarutbilning. En gedigen utbildning i hur man arbetar för att få eleverna att lära in och ta till sig kunskap hade förhoppningsvis kunnat göra mig mer angelägen om att kolla av att eleverna förstått och tagit till sig och mindre mån om att hinna igenom läroböckerna på utmätt tid. Den hade i den bästa av världar också lärt mig att göra historieämnet relevant för varje elev och givit mig idén att koppla dåtid till nutid i stället för att låta eleverna rapa upp vad de lärt utantill genom läsning av läroboken. Då hade mina elever kanske sluppit drabbas av missuppfattningen att postutdelning var ett åtråvärt uppdrag på 1700-talet.