Reformer i skolans värld behöver tid för att få effekt, konstateras det i Skolverkets nya rapport Forskning om skolreformer och deras genomslag. Mellan tio och femton år, ibland ännu längre.  Men ofta får de andra effekter än de avsedda. Orsakerna till det kan vara bristande stöd, oklarheter och inre motsättningar, bristande förutsättningar eller att existerande traditioner och etablerade system inom skolan är så starka att reformerna helt enkelt inte biter på dem.

Skolan har segat sig vidare genom decennierna, oftast relativt opåverkad av förändringar i lagar och styrdokument.  De senaste åren har emellertid varit exceptionella vad gäller omfattningen av reformer, i Sverige såväl som internationellt. Internationell konkurrens och ranking har drivit på, konstaterar rapportförfattaren, docent Gunnar Åsén, med hänvisning till en jämförande internationell studie.  Det har lett till ökad arbetsbörda och stress för lärare världen över samt att det som är mätbart har satts i förgrunden för deras undervisning.  Lärarens arbete bestäms i allt högre utsträckning av nationella prov och utvärderingar. I Sverige har kommunaliseringen (som genomdrevs på 90-talet) varit en bidragande orsak till det, liksom den konkurrens mellan skolor som det fria skolvalet (också 90-talet) medförde, slår rapporten fast.

De senaste decenniernas reformer tycks alltså faktiskt ha fått genomslag, men knappast med avsedda effekter.

Slutsatserna man kan dra av Skolverkets rapport är att den som vill förändra skolan måste vara uthållig och den som vill uppnå ett specifikt resultat med reformerna bör tänka noggrant efter före och bädda väl. Vår nuvarande skolminister får sägas vara uthållig – trots allt mer massiv kritik och trots att utvecklingen sedan han tog över hela tiden gått åt fel håll så fortsätter han att ösa på med mer av samma. Rätt eller fel borde kunna avgöras inom tre till åtta år, om man ska tro Åséns tidsbedömning. Men med att tänka efter före, och med bäddandet, brukar det sannerligen vara lite si och så. Få av hans stora reformer hittills har haft någon stabil förankring i forskning och exempelvis lärarlegitimationerna som skjutits upp visar tydliga brister i planering och verklighetsförankring. Ett aktuellt exempel på dålig förberedelse är att han låtit meddela att han vill återinföra striktare timplaner eftersom ”om man har rätt antal lektioner så är det klart att eleverna lär sig mer, jämfört med om man skär bort mängder med lektioner i huvudsak av ekonomiska skäl”.  Uttalandet bygger på Skolinspektionens statistik som visat att många elever på gymnasiet inte får den undervisningstid de har rätt till.

Lösningen på att alla inte får sina minimitimmar kan knappast vara att ta bort alla möjligheter till individuella lösningar, utan borde rimligen snarare vara att driva på att existerande regler efterlevs. Flexibiliteten i de nuvarande timplanerna ger utrymme för varje skola att planera delar av undervisningstiden i olika ämnen.  Det möjliggör mer ämnesövergripande arbete och att lärare kan sätta in fler timmar i svenska för de elever som behöver det och fler mattelektioner för dem som i stället behöver det. Men rätten till en undervisning som hjälper en att nå målen riskerar nu i stället att förvandlas till en plikt att sitta av exakt det antal timmar som staten bestämt.

Utbildningsministern brydde sig inte ens om att invänta Skolverkets rapport i samma ämne, som skulle komma några veckor senare (och Björklund hade inte fått ta del av resultaten i förväg). Att problemet främst gäller gymnasiet hindrar heller inte Jan Björklund från att klargöra att han vill återinföra striktare timplaner även i grundskolan.

Detta är ett alldeles färskt exempel på hur nyckfullt reformer i skolans värld ofta diskuteras och genomdrivs. Knappt har en reform sjösatts, och än mindre fått komma till ro efter svallvågorna, innan den ska omformas eller ersättas av en ny. Ibland är det givetvis rätt att agera snabbt när något inte fungerar men ofta görs inga ordentliga utvärderingar först.  Ytterligare ett exempel:

Genom en skärpning i skollagen 2010 stadgades att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Det borde rimligen innebära att skolreformer ska bygga på vad den sammanvägda forskningen visar har goda effekter. Om vi bortser från att det fortfarande krävs en diskussion om vilka effekter som ska anses goda (det beror ju på vilka mål man ställer upp och vilka värderingar man har), så är detta ett klokt beslut. Men hur forskning också kan tas som gisslan visade Pernilla Lundgren, filosofie doktor och utvecklingsledare vid Stockholms stads utbildningsförvaltning, i ett rasande inlägg i Nättidningen Skola och samhälle nyligen. I det beskriver hon hur moderaternas hänvisning till forskning, när de vill införa tidigare betyg, är så missvisande att det på forskarspråk skulle kallas för ”oredligt”. Hon pekar ut dels hur den forskning de hänvisar till förvrängts eller misstolkats och hur de valt att totalt bortse från den forskning som säger att betyg faktiskt har negativa effekter på elevers kunskapsutveckling. Är det så forskningen ska användas vid skolpolitiska beslut blir det självklart ganska meningslöst att tala om ”vetenskaplig” grund. Några utvärderingar av effekterna av den senaste betygsreformen (med betyg från årskurs sex som infördes förra året) har heller inte hunnit göras innan man från politiskt håll nu alltså börjar propagera för ännu tidigare betyg.

Hållbara reformer i skolans värld kan inte bygga på ett system där enskilda makthavare på ren reflex presenterar ”lösningar” på problem de inte hunnit sätta sig in i, för att därefter leta fram forskning som bekräftar (eller kan förvrängas till att bekräfta) deras teser. Skolan behöver utvecklas och förändras men kan vi inte börja tänka efter lite först?