Enligt undersökningen World Values Survey tycker 26 procent av svenska 18-29-åringar att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare ”som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”. 21 procent kan tänka sig att sälja sin röst till den politiker som hostar upp pengar.
Självklart upprörande men tyvärr inte alldeles förvånande.
Vi lever i en tid då vi oupphörligt förväntas fatta beslut om oändligt många saker. Då kan det kännas frestande att överlämna de svåraste frågorna åt andra. Vi har också en samhällsanda som gärna hyllar den starka ledaren – hjälten som ställer allt till rätta. Några har också pekat på det faktum att unga människor har få erfarenheter av diktaturer i sin närhet som orsak.
I en debattartikel i DN skrev en av studiens forskningsledare förra veckan att en förklaring kan ligga i att skolan är för dålig på att lära ut demokratins ”normativa grundvalar” – eleverna serveras en ”historielös, mekanisk syn på demokratin”. Själv tror jag att problemet snarare är att skolan alltför ofta nöjer sig just med att servera en syn på demokratin – vilken den än vara må. Det räcker inte. Demokrati måste levas för att fullt förstås. Den behöver tränas in.
I läroplanen för för- och grundskola kan man läsa ”Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. ” Skolan ska alltså inte bara berätta om vad demokrati är, den ska faktiskt i sig själv vara demokratiskt uppbyggd. I en sant demokratisk skola ses eleverna som de självklara skaparna av sin egen vardag och sitt eget liv och få lära sig att deras tankar, känslor, åsikter, tid och upplevelser har ett värde. De medskapar demokratin varje dag – och bär också med sig den erfarenheten in i vuxenlivet.
Om skolan ska lyckas med läroplanens intentioner att fostra demokratiska medborgare måste alla vuxna som kommer i kontakt med eleverna träna sig i att lyssna, motivera sina beslut, låta barnen säga sin mening också i frågor av betydelse och i största möjliga utsträckning låta dem få utöva själv- och medbestämmande. Det finns annars en överhängande risk att skoltiden blir en lång träning i att lyda och låta sig vallas runt av andra. Det hjälps inte att det görs i välmening – vill vi inte ha fler diktaturkramare behöver många skolor fila på sitt demokratiuppdrag.
Eva-Lotta Hultén 
Det finns en annan aspekt, som man inte gärna tar upp. Sverige är ju inte en demokrati rätt igenom. Den ekonomiska delen av Sverige lyder under den starkas lagar. Det här märker ungdomarna – och det vet lärarna. Jag tror att det därför är svårt att uppmuntras till en demokratisering av just skolan.
Den starka ledaren — är inte det ofta nog en företagsledare som ordnar allt?
Demokratiskt tillsatt? Nej.
GillaGilla