Pasikazia Rweshereka böjer sig trots sin ålder smidigt över odlingsbädden och rensar bort lite ogräs. Jorden är rödbrun och fet och tomater, lök, aubergine, pumpa och bönor samsas om utrymmet. Inte bara utsikten från kullen där hon bor utan också själva odlingen är mycket vacker.
Marken hon brukar ligger på de branta sluttningarna i Karagwe i nordvästra Tanzania. Allt växer mycket snabbt, en del av grödorna på hennes mark kan bara trivas i tropiskt klimat och doften av multnande växter och jord är mycket starkare, men bortsett från det påminner mycket i Pasikazia Rwesherekas odling om min egen trädgård. Vi undviker båda att lämna jorden bar. Kompost och gödsel från egna djur är en viktig del i förbättringen av jorden och träd, buskar och grönsaker samsas för ett bra mikroklimat. Där marken sluttar har vi terrasserat för att undvika att jorden rinner iväg med häftiga regn.
Pasikazia Rweshereka hade mycket problem med jordflykt förr. Det var innan hon började bruka enligt principen agroforestry, eller skogsjordbruk som det kallas på svenska, där växter av olika storlek samodlas och man försöker hålla jorden ständigt täckt.
Jord.
Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ”homo” kan härledas till ”humus”, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter!
När jag började odla min trädgård för snart tjugo år sedan var jag inte intresserad av jord. Odlingsböcker jag läste framhöll vikten av att gödsla, kalka, strö ut aska, luckra och lägga ett täcke av gräs men jag petade bara ner fröerna, rensade bort ogräs och hoppades på det bästa. Råden att inte gå för mycket på jorden för att inte förstöra strukturen tog jag inte heller på allvar. Kan man köra med jättemaskiner på åkrarna så borde man väl kunna gå omkring lite mellan morotsraderna? De första åren var inte mina skördar något att hurra för. Så jag började fjäska. Täcka med gräsklipp och tång, hålla mig till gångarna, sprida kompost. Och jag slutade vända runt på mullen för att undvika att störa den underjordiska organisation som råder.
I en enda tesked jord kan man hitta upp till en miljard levande organismer och svamparnas mycel breder ut sig överallt och hjälper växterna ta upp mineraler i jorden. Det är ett sinnrikt samarbete. I utbyte får de kolhydrater. Jag började respektera jorden och jag började ifrågasätta hur det är möjligt att behandla den som man gör i det industriella jordbruket.
Sanningen är att priset för de stora skördarna är högt. I boken Den stora ätstörningen beskriver författaren, bonden och jordbruksexperten Gunnar Rundgren hur konstgödsel förgiftar både naturen och oss och leder till förlust av biologisk mångfald. Men industrijordbrukets misshandel av jorden handlar också om hur den sköts rent mekaniskt. Plöjning skär sönder jorden och dess invånare, de dör av sol och torka eller blir till mat åt fåglar. Matjorden släpper ifrån sig koldioxid till luften och blir mindre näringsrik och sämre på att hålla vatten. Och matjordslagren på vår jord inte bara utarmas utan blåser bort på stora öppna fält där vinden får fri fart utan att lugnas av träd; det rinner ner i diken, åar och älvar och pressas samman och förstörs av gigantiska maskiner. Vi förskingrar och dödar.
Det tar mellan 60 och 1500 år för en centimeter matjord att återskapas. En centimeter! I den goda jorden hämtar djupa rötter näring från mineraler och lämnar organiskt material i jorden. Maskar, svampar och bakterier får jorden att leva och växa. Har det översta lagret i stället skadats fortskrider förödelsen ofta tills jorden har försvunnit helt.
För några år sedan började ”land grabbing” uppmärksammas. Stora jordbruksföretag köpte upp mark i tredje världen för effektiv odling och export till den rika världen. Men vi pratar häpnadsväckande lite om detta att matjordarna håller på att spridas för vinden och rinna bort med regnen. Kanske för att det när det handlar om land grabbing finns någon slags ond och girig part att skylla på. Erosion ser vi bara som en olycklig bieffekt av att vi alla behöver mat och den storyn passar den gängse mediedramaturgin mycket sämre.
Pasikazia Rwesherekas mark är på knappt en hektar. Det är bara tre gånger så mycket som min trädgård. Under min resa i Tanzania ser jag jordbruksmaskiner endast en gång, på en före detta ministers mark. Där virvlade torr jord bort med vind som drog fram över de stora fälten. Det påminde mig om Västgötaslätten där jag också ofta sett vinden göra sorgliga föreställningar med uppvänd jord som dansare.
Storleken på jordlotterna i Tanzania gör det svårt att effektivisera jordbruket och det riskerar att hålla kvar enskilda i fattigdom och hindra utveckling för landet som helhet – alltför många människor måste ägna sig åt matproduktion. Samtidigt finns fördelar med att odlandet aldrig anpassats efter stora maskiners behov av öppna ytor, där jorden försvinner. Med små lotter som alla praktiserar skogsjordbruk kan det skapas ett mosaikjordbruk där träd bidrar till att hålla jorden på plats och matar den. I Sverige är vi effektiva men stordriften gör det i stället svårt att få till hållbarhet, miljöhänsyn och omsorg om jorden, grunden för att något ska kunna växa. Det kortsiktigt rationella och effektiva ställs mot det långsiktigt hållbara; den skönhet och myllrande mångfald Pasikazia Rweshereka skapar på den lilla plätt hon anförtrotts att förvalta mot de storskaliga, industriella odlingsöknar vi med konstgjord andning upprätthåller på våra åkrar; ur jordens horisont: närande mot tärande.
Kanske kan matjordens död bli nästa stora fråga, nu när vi redan medvetandegjorts om klimatförändringar, land grabbing, bidöd och vattenbrist? För det här är allvar. Erosion och jordförstöring har under årtusenden bidragit till flera tidigare civilisationers fall. Bördiga halvmånen i Mellanöstern, ett av de områden där jordbruket en gång uppstod, gör sig idag inte förtjänt av sitt namn eftersom stora delar gjorts ofruktsamma av erosion och försaltning. Idag är merparten av jordbruksmarken i världen stadd i olika grad av förfall. Att odla i näringslösningar är inte någon långsiktig lösning, hur gärna vi än vill tro det. Det är dyrt och energikrävande. Om vi vill att också framtida generationer ska ha något att äta måste vi helt enkelt sluta knapra på jordens tunna hud och i stället börja vårda den. De öppna fälten måste bort och träden återges sina platser i odlingslandskapen. Kanske kan vi – på samma sätt som vi efterfrågar närodlade och kravmärkta varor – också kräva att de är jordvänliga?
Pasikazia Rweshereka har för övrigt fått hjälp att ställa om sitt jordbruk av den lokala bondeorganisationen Mavuno (vilket betyder ”Skörd” på swahili). De jobbar parallellt med att lära ut nya jordbruksmetoder och vattenhantering och med empowerment och jämställdhet. Mavuno har ett samarbete med svenska Vi-skogen.
Eva-Lotta Hultén 