Mellan 2010 och 2011 ökade förskrivningen av läkemedel mot ADHD med 23 procent. Det som för tio år sedan var väldigt kontroversiellt – centralstimulerande amfetaminliknande preparat till barn – är idag i helt accepterat. Den ökade medicineringen beror i sin tur på en ökad diagnosticering. Allt fler barn bedöms ha medicinskt betingade problem med uppmärksamhet, impulsivitet och överaktivitet. Det neuropsykiatriska perspektivet på beteendeproblem har idag fullt genomslag i skolan och en diagnos av något slag är på många skolor närmast en förutsättning (men långt ifrån någon garanti) för att få extra stöd.
I sin doktorsavhandling Kontroversen om DAMP ger läraren och pedagogikforskaren Bo-Lennart Ekström en bild av hur medikaliseringen av inlärnings- och beteendestörningar fick sitt genomslag och hur motståndet såg ut. Många minns antagligen den stundtals mycket hätska debatten. Några av frontfigurerna var neuropsykiatrikern Christopher Gillberg – som myntade begreppet DAMP som numera sorteras in under ADHD, sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder. Bo-Lennart Ekström följer debatten från 1996 till 2006 och konstaterar att parterna inte skilde sig så mycket åt vad gäller delar av lösningarna för barn med beteendesvårigheter. Det handlade om individuellt anpassat bemötande och pedagogik. Det man var oense om var orsaken till problematiken: avvikelser i hjärnan hos de enskilda individerna eller de ramar vi ställt upp för vad som anses normalt – och för lite flexibilitet i bemötandet av olika personlighetstyper. Det första synsättet ledde fram till slutsatsen att problemen kan och bör avhjälpas delvis med medicin. Dess företrädare ansåg att alla barn borde screenas för neuropsykiatriska avvikelser redan i förskolan. Det andra synsättets förespråkare befarade att diagnoserna kunde leda till att man förvandlade problem som var både sociala, psykologiska och biologiska till bara psykiatriska tillstånd.
Bo-Lennart Ekström konstaterar att kontroversen till stor del handlade om en konkurrens mellan olika vetenskaper. Paradoxalt nog var det pedagogiken som blev arena för kampen men ingen av kombattanterna var forskare inom pedagogik.
Med facit i hand var det den neuropsykiatriska sidan som avgick med segern. Idag beräknar man att runt fem procent av alla barn har ADHD och drygt tre procent av alla pojkar mellan 10 och 14 medicinerar mot ADHD.
Det finns ingen anledning att förneka att det finns både barn och vuxna vars personligheter medför stora problem för dem socialt, inlärnings- och arbetsmässigt. En ADHD-diagnos kan lyfta skuld från både barnet (jag är inte jobbig och dum utan har ett handikapp) och från utmattade och frustrerade föräldrar. Det kan bidra till att man äntligen får det stöd man behöver – som barn, lärare eller förälder – och förstår mer om sig själv/barnet. Att alltfler diagnosticeras kan kanske också bidra till att beteendesvårigheter avdramatiseras. ”Jag har ADHD och du lätt aspergers och hon därborta är en HSP och det är en del i att vara en individ”. Om många har en diagnos kanske det inte blir så farligt att avvika. Risken är förstås att vi börjar se på varandra som representanter för en diagnos i stället för som individer. En överdriven diagnosticeringsiver riskerar också att leda till att de med verkligt allvarliga problem – som garanterat är just neuropsykiatriska och inget annat – osynliggörs.
Som många andra diagnoser som handlar om vårt psykiska tillstånd är kriterieuppfyllelsen för ADHD en bedömningsfråga. Det finns inga objektiva mätmetoder utan det handlar om att ta ställning till påståenden som ”Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar” och ”Pratar ofta överdrivet mycket”. Vem kan avgöra vad som är ”överdrivet mycket” prat? I relation till vad och för mycket för vem?
Ett krävande barn kan skapa en negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov. Då riskerar de vuxna att bidra till att problemen eskalerar – för att sedan låta medicinera bort symtomen i stället för att göra något åt orsakerna. Allt fler beteenden riskerar också att ses som problematiska i stället för som uttryck för en normal variation eller som sunda och rimliga reaktioner på en osund och stelbent omgivning. Värt att komma ihåg är att de pojkar som är födda sent på året löper 35 procents högre risk att diagnosticeras med och medicineras för ADHD än de födda första halvåret. Det beror knappast på en biologiskt betingat högre risk för ADHD om man råkar födas i december utan på att vi medikaliserat normal omognad.
Kanske skulle samtalet om beteendeproblem gynnas av att vi gick över till att i högre grad prata om impulsivitet, överaktivitet och brist på uppmärksamhet som delar av personligheten i stil med många andra drag, som blyghet, känslosamhet eller gladlynthet. Om vi pratade mer om, och lärde oss att bättre hantera, att alla människor är olika och har skilda behov och förutsättningar skulle vi med stor sannolikhet kunna skapa en skola och ett samhälle där mycket färre än idag behöver medicineras för sin personlighet.
I GP igår.
Eva-Lotta Hultén 
Under många år arbetade jag i en miljö, unik så till vida att jag fick följa dessa ungdomar omedicinerade i kombination med ett radikalt miljöombyte. Jag har sett allt för många hastigt tillfriskna från ADHD för att inte vara djupt skeptisk till hela denna diagnoscirkus.
GillaGilla
Intressant! Berätta gärna mer! Var var detta? Hur såg den nya miljön ut? Hur reagerade de som kom till er?
GillaGilla
En lång historia. Eleverna var LVU-placerade och kom mestadels från storstäder. Vi fanns på landsbygden och bedrev i samverkan mellan behandling och gymnasieskola något vi kallade kulturpedagogik. Pretantiöst måhända, men det fungerade. Jo, där finns en skatt att ösa ur. Under http://samtider.wordpress.com/2011/11/08/det-viktigaste-ar-att-antligen-fa-lyckas/ sammanfattar jag några utgångspunkter som finns mer utförligt beskrivna i ett häfte med titeln ”När gör vi skola?”, tillgänglig på bättre bibliotek. Vi kallade oss ”västgötaskolan” och fanns i trakten av Falköping, men allt detta är historia. Verksamheten i sin dåvarande form, dödades definitivt av den nya gymnasiereformen.
GillaGilla
Upplyftande! Och sorgligt att det inte fick fortsätta.
GillaGilla
Risken att ses som representant för en diagnos inom detta område borde inte vara större än att ses som representant för en diagnos när man har astma, diabetes eller reumatism. Varför ska man ständigt lyfta risker kring just dessa diagnoser! Har du belägg för att diagnostiseringen är överdriven? Det är väl professionella som utreder. ”En överdriven diagnosticerings riskerar också att leda till att de med verkligt allvarliga problem – som garanterat är just neuropsykiatriska och inget annat – osynliggörs”. Skulle den som har lättare astma osynliggöra den som har svårare? Jag förstår inte resonemanget.
”Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar” och ”Pratar ofta överdrivet mycket”. Vem kan avgöra vad som är ”överdrivet mycket” prat? I relation till vad och för mycket för vem?”. Om du läser diagnoskriterierna kan du se att det är ett omfattande utredning som ska till där sex symtom på ouppmärksamhet uppfylls, detsamma gäller för hyperaktivitet/impulsivitet. Dessutom är det ett team av professionella som deltar i utredningen.
Jag som växt upp med en bror med ADHD har sett hur vi runt omkring fått utstå så mycket okunskap och fördomar liknande det du skriver: ”Ett krävande barn kan skapa en negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov. Då riskerar de vuxna att bidra till att problemen eskalerar – för att sedan låta medicinera bort symtomen i stället för att göra något åt orsakerna. Allt fler beteenden riskerar också att ses som problematiska i stället för som uttryck för en normal variation eller som sunda och rimliga reaktioner på en osund och stelbent omgivning.”
Har du levt nära någon med ADHD? Du beskriver det lättvindigt, som att det bara handlar om att prata överdrivet mycket och att ha svårt att behålla fokus vid lekar. Men det handlar om så mycket mer!
En del människor behöver glasögon, andra kan inte äta mat med gluten eller laktos. Somliga tar insulin för att klara sin diabetes. Och en del behöver mediciner för att kunna fokusera. Jag blir så beklämd när jag läser din avslutande mening ”Om vi pratade mer om, och lärde oss att bättre hantera, att alla människor är olika och har skilda behov och förutsättningar skulle vi med stor sannolikhet kunna skapa en skola och ett samhälle där mycket färre än idag behöver medicineras för sin personlighet.”
Denna inställning har gjort att min bror fick vänta på diagnos tills han var 36 år. En väntan som lett till att han inte kunnat leva upp till sin fulla potential. Det är inte personligheten som är hans problem, utan funktionshindret!
GillaGilla
Ja, jag har nära erfarenheter av personer med diagnosen ADHD. Att jag dragit andra slutsatser än du beror alltså inte på att jag saknar personliga erfarenheter av ADHD.
Astma, diabetes och reumatism har inget med personlighet att göra. Därför är det inte lika stor risk att de som lider av detta blandas ihop med din diagnos.
Som jag skriver i texten så har en studie visat att det är 35 procent större risk att få diagnosen ADHD om du är född sent på året. För mig är det en väldigt tydlig indikation på överdiagnosticering – vanlig omognad ses som tecken på något sjukt.
Vad gäller risken för osynliggörande av de allvarliga fallen: det jag menar är att om uppförandeproblem som faktiskt kan avhjälpas med råd och stöd till personen själv och till den nära omgivningen diagnosticeras som ”handikapp” så finns en risk att de med verkligt allvarliga problem – som inte kan få hjälp på det viset – klumpas ihop med varandra. Och det finns då en risk att man fokuserar på fel saker i debatten och i forskningen.
Jag blir lite konfunderad av din upprördhet över min slutmening. Tycker du alltså inte att vi ska prata mer om att alla fungerar olika? Är medicinering den enda rätta lösningen för människor med fokus-, överaktivitets- och uppmärksamhetsproblematik? Är det fel om fler klarar sig utan mediciner?
Och hur menar du att ”det är inte personligheten som är hans problem utan funktionshindret”? När du får diagnosen ADHD så är det ju en diagnos just på din personlighet. Personligheten diagnosticeras som ett handikapp som kan åtgärdas med mediciner. Precis som astma är ett andningshandikapp och reumatism är ett ledhandikapp så är ADHD ett personlighetshandikapp.
GillaGilla
Du skriver: ”astma, diabetes och reumatism har inget med personlighet att göra. Därför är det inte lika stor risk att de som lider av detta blandas ihop med sin diagnos”.
Du menar alltså att det inte finns sjukdomar eller funktionshinder som berör psyket, men att det finns det på andra delar av kroppen? Varför skulle det vara konstigare att behöva anpassning, och ibland mediciner, när man har psykiska besvär jmf med när man har somatiska? Och om det finns en risk för att den psykiska funktionsnedsättning blandas ihop med personligheten är det väl upp till oss alla i samhället att motverka sådana attityder, så att även dessa människor kan prata öppet om sina svårigheter. Det är våra attityder som är stigmatiserande, inte diagnosen!
Ja, jag blev beklämd av din avslutande mening där du tar upp vikten av att prata om olikheter. Visst, det är jätteviktigt, men tidigare i din krönika skrev du ”ett krävande barn kan skapa en negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov. Då riskerar de vuxna att bidra till att problemen eskalerar – för att sedan låta medicinera bort symtomen i stället för att göra något åt orsakerna.”
Föräldrarna kan inte möta ett ADHD-barns behov rätt om man inte har kunskap om funktionshindret. Det räcker inte med att prata om att alla människor är olika. Det var det resonemanget jag vände mig emot.
Många som jag har kommit i kontakt med berättar om en stor lättnad när man, ofta efter många års lidande, fått en diagnos som gjort det möjligt att förstå sig själv.
Plötsligt får hen en förklaring till varför man har så svårt med tidsuppfattning, planering av vardagliga göromål, automatisera erfarenheter från en situation till en annan, svårigheter att tolka det sociala samspelet osv. Något som går att motverka genom planering, förutsägbarhet och stöd från omgivningen.
Jag skulle önska att mer kunskap om själva funktionshindret kom fram istället för att tro att det enbart handlar om familjens bristande bemötande mot barnet.
Genom kunskap får man lättare att möta hindren i vardagen, vilket gör att hindren blir färre och lättare att ta sig förbi.
GillaGilla
Jag är inte emot all medicinering. Jag tror att det ibland är nödvändigt. Detta framgår av min text där jag önskar MINDRE medicinering – inte ett totalt avskaffande.
Självklart finns det sjukdomar och handikapp som berör psyket. Jag förstår inte riktigt hur du kan få det till att jag påstått något annat.
Du skriver: ”Och om det finns en risk för att den psykiska funktionsnedsättning blandas ihop med personligheten är det väl upp till oss alla i samhället att motverka sådana attityder, så att även dessa människor kan prata öppet om sina svårigheter. Det är våra attityder som är stigmatiserande, inte diagnosen!”
Det är ju just att vi ska prata mer om hur olika vi människor fungerar som jag också hoppas!!! Och det är det slutet av min text handlar om (och som du är så negativ till).
Du skriver: ”Föräldrarna kan inte möta ett ADHD-barns behov rätt om man inte har kunskap om funktionshindret. Det räcker inte med att prata om att alla människor är olika. ”
Om du tror att jag menar att vi bara ska säga till föräldrar att ”alla fungerar olika” och sedan är det klart så har du grovt missuppfattat mig. Föräldrarna behöver ofta stöd och råd från proffs och konkret handledning i hur de bättre kan bemöta och hjälpa sina barn.
Precis som du skriver så tror jag att många upplever en lättnad av att få en diagnos. Det blir en väg till större kunskap om sig själv och om hur man kan lägga upp sin vardag och sitt liv för att fungera bättre. Det sorgliga är att inte alla får lära sig att bättre förstå sig på sig själva och andra som en självklar del av skolans undervisning.
GillaGilla
”Självklart finns det sjukdomar som berör psyket. Jag förstår inte riktigt hur du kan få det till att jag påstått något annat.” Samtidigt skriver du att det är en bedömningsfråga och sedan tar du upp två exempel som visar vad du menar. ”Vem kan avgöra vad som är ”överdrivet mycket prat”? I relation till vad och för mycket för vem?”. Här får man en känsla av att det är lättvindigt och godtyckligt tyckande som avgör om det blir en diagnos eller inte. Återigen, det är professionella team som sätter diagnosen.
Därefter tar du upp att ”ett krävande barn kan skapa negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov”. Det är ju här jag menar att en utredning är till hjälp för både barnet och föräldrarna. Men det skriver du inte i det stycket. Istället får man en känsla av att föräldrarnas bemötande är orsaken till problemet. Om du nu tycker att föräldrarna ska få hjälp borde det väl stå i det stycket.
Du skriver att det finns en risk att vi börjar se på varandra som representanter för en diagnos istället för som individer. Menar du alla med diagnos eller menar du dem inom NPF? Varför ska risken inom detta fält vara större?
Du håller med mig om att vi ska prata mer om hur olika människor fungerar, och du menar att det är vad din text handlar om. Tyvärr är det inte den känsla jag får. Känslan jag får är att dessa barn har personlighetsdrag som kan jämföras med blyghet, gladlynthet och känslosamhet.
Att jämställa dessa funktionshinder med personlighetsdrag, gör det ännu svårare för människor med NPF att få rätt stöd och hjälp i tid. För en del får det mycket allvarliga konsekvenser som missbruk, kriminalitet och social utslagning.
GillaGilla
Välidgt många sjukdomar som berör psyket diagnosticeras genom bedömningar. Det gäller exempelvis också för depression. Det lämnar utrymme även för professionella att ställa olika diagnoser. Att det går att göra olika bedömningar när människor har lägre grad av symptom är ganska självklart (fråga en psykiater). Att jag påstår att det ligger till på detta vis är inte samma som att jag sagt att ex.vis depression inte existerar. Däremot är det, precis som med ADHD en glidande skala när man behöver medicineras och när man bara behöver t ex hjälp att ändra sin livsstil, eller få psykoterapi.
Jag har aldrig varit negativ till utredningar. Om föräldrar, lärare och barn upplever att det finns problem så är det alldeles utmärkt att det görs utredning.
Återigen, ja, jag menar att neuopsykiatriska diagnoser leder till större risk att ses som representant för sin diagnos än många andra sjukdomar. Detta eftersom de har med personligheten att göra och inte bara med kroppen. Men jag tror att exempelvis rullstolsburna och andra med väldigt fysiskt synliga handikapp kan löpa liknande risk i många möten med andra som inte känner dem.
Att vara överaktiv och lättdistraherad ÄR personlighetsdrag, precis som att vara depressiv eller blyg kan vara det.
För att ta blyghet som exempel. Nästan alla kan vara blyga nångon gång i bland. En del är det ofta men lyckas övervinna det (med eller utan hjälp eller stöd) För ytterligare andra tar det sig så svåra uttryck att det resulterar i social fobi och isolering vilket kan behöva avhjälpas med mediciner för att man ska komma upp på banan och kunna börja fungera hyfsat.
Omolika drag hos oss blir till handikapp som behöver hanteras beror på sådant som hur starkt detta drag är, livsstil, kostvanor (finns studie som visar samband mellan ADHD och kost), sömnvanor, bemötande från omgivningen, stress och säkert mycket annat också.
GillaGilla
Om ett barn uppfyller kriterierna för en NPF-diagnos ska inte fördomar och föråldrade attityder stoppa diagnosen. En vän fick av psykologen veta att hennes dotter troligtvis hade Asperger, men att hon skulle undvika att få diagnos, på grund av stigmat det skulle medföra. Att låta det vara det avgörande skälet är ju helt absurt. Jag brukar påminna mig om hur de homosexuella hade det för femtio år sedan. Då skulle man inte heller berätta för då var man ju bara en representant för de homosexuella. Eva Dahlgren tex. Tänk vilket föredöme hon är! Om inte personer vågar gå före och visa att det inte är något märkligt med att ha en NPF-diagnos skulle ju utvecklingen framåt mot något bättre stanna av helt.
Svenny Kopp, överläkare och barnpsykiater på Barnneuropsykiatriska kliniken i Göteborg, BNK, säger att man vid misstanke först ska utreda barnet innan man börjar med en psykodynamisk behandling. Nu är det ofta tvärtom vilket leder till att föräldrar och barn får sitta i ändlösa terapisessioner utan att barnet blir det minsta hjälpt. För att kunna hjälpa ett barn inom autismspektrat krävs en särskild pedagogik som inte har något att göra med vanlig psykodynamisk behandling.
Många får diagnosen alldeles för sent. Ofta efter att skoltiden är över och vuxenlivet tar vid. Det anser jag är det stora problemet.
GillaGilla