Den senaste veckan har DN granskat situationen för de romer som tigger i Sverige. Hur det kommer sig att så många av oss valt att tro att de egentligen bara lurars skrev jag om i en artikel För Modern Psykologi i somras, och jag skriver också om det i min bok:

”Sedan några år tillbaka syns tiggare på gatorna i många svenska städer. Flertalet är romer från Östeuropa. De sitter med nedböjda huvuden och en mugg framför sig. Några ligger på knä med pannan nästan nere i den kalla asfalten. Varje gång jag är i stan fyller de mig med obehag och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg på dessa fattiga människor som tagit sig till Sverige i hopp om ett bättre liv. Arg för att en del av dem ser arbetsföra ut men ändå tigger. Arg för att de försöker se så eländiga som möjligt ut. Arg för att någon kanske utnyttjar dem och tar hand om pengarna de tigger ihop. Arg på mig själv för att jag inte gör något? Varje tiggare innebär en kamp i mitt inre. Det är en strid mellan min moraliska kompass och min egen passivitet.

Historien av förföljelse och fördrivning har pågått ända sedan romerna kom vandrande från Indien till Europa på 1000-talet. I Rumänien hölls romer som slavar ända fram till andra hälften av 1800-talet och ungefär lika stor andel av den romska folkgruppen som av den judiska utrotades i tyska dödsläger. 1922 skrev svenska riksdagens fattigvårdslagstiftningskommitté: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.” Författaren Irka Cederberg, som outtröttligt skildrat romernas situation, konstaterar att de alltså skulle trakasseras ut ur landet.

Invandring för romer förbjöds och hindrade dem som försökte rädda sig undan andra världskrigets förintelse. I en artikel i Illustrerad vetenskap så sent som 2001 slog man fast att ”zigenarna avskyr varje form av registrering och fast arbete” och det påstods vara en sport för romer att lura sig till medlidande genom att tigga på kryckor eller med hungriga barn i famnen.

Men varför tigger romer från Östeuropa på svenska gator? I boken Europas skam berättar journalisten Lisa Bjurwald om situationen för romerna i några av de länder de lämnar och samma gör Magnus Linton i De hatade. Det är ren fasa som fyller mig när jag ser de tydliga parallellerna till 30-talets Europa. I Slovakien lever majoriteten av romerna i slumliknande ghetton (i åtminstone ett fall inhägnat av en mur) och i flera länder utsätts romer för mord och mordbränder. I Bosnien är romer enligt lag förbjudna att kandidera till parlamentet och presidentposten. I Tjeckien sätts 30 procent av alla romska barn i särskola. En företrädare för det ungerska partiet Jobbik har föreslagit att romer ska stängas in i läger till skydd för allmänheten.

Vilka möjligheter har man att få ett jobb i en fientlig värld som utgår från att man är lat och stjäl? En människorättsaktivist Lisa Bjurwald intervjuar konstaterar: ”Om du inte har någon annan utväg och det handlar om överlevnad – då stjäl du. Punkt slut. Det har ingenting med ras att göra.”   Ironiskt nog är en av följderna av att romerna utpekas som brottslingar att de utsätts för brott långt mycket allvarligare än de stölder de själva anklagas för utan någon hjälp eller upprättelse att hämta. Det handlar om mordbränder och misshandel.

Också i Sverige idag blir de misstänklig- och främmandegjorda, sedd som lata och kriminella. När det kommer till tiggarna skulle antagligen många av oss kunna vända blicken mot oss själva och studera hur rationalisering, skuldbeläggande, demonisering och likgiltighet skapas av att se andras lidande. Det kan kanske öka förståelsen för hur merparten av det tyska folket kunde blunda för judarnas (och romernas, de homosexuellas, kommunisternas och de förståndshandikappades) utsatthet och lidande i 30-talets Tyskland. Är vi verkligen bättre själva?

 

1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar som sa att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. De som var beredda att tro på och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt 20 december. Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.

Denna studie blev upptakten till utvecklandet av Festingers teori om kognitiv dissonans. Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi kognitiv dissonans. Det är en känsla av att känslor, moral, handlingar eller världen i stort inte riktigt hänger ihop eller saknar logik. Vad har detta med likgiltighet och brist på ansvarstagande att göra?

Leon Festinger konstaterar att eftersom vi vill undvika obehag så undviker vi ofta aktivt situationer eller information som skulle kunna leda till kognitiv dissonans. För att ta ett enkelt exempel: om en politiker varit med och fattat ett beslut som han eller hon starkt har trott kommer leda till något positivt är risken stor att personen undviker att ta till sig sådan information som visar på negativa effekter. Sannolikheten är hög att politikern väljer att stanna kvar i sin tro på att ha genomfört en positiv reform hellre än att ta till sig kritik och rätta till vad som är fel. Tecken på att allt inte blev så bra slås bort med att de reformen var tänkt för fuskar eller att tjänstemännen som ska genomföra reformen gjort fel eller att allt kommer bli bra bara folk vänjer sig. Först om signalerna att reformen inte fungerar växer sig riktigt starka kommer politikern att tänka om eftersom situationen gör det omöjligt att fortsätta undvika kognitiv dissonans. Det politikern kan se med sina egna ögon stämmer ju uppenbarligen inte överens med de förutfattade åsikterna.

Det här låter ju som ganska självklar psykologi men det som är verkligt intressant är hur Festinger visar att människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Vi tänker oss en lärare som är negativ till betyg. Nu får läraren lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer? Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens. Vi har en stark tro på att vi handlar autonomt och i överensstämmelse med vår egen moral. Samtidigt är vår hjärna så funtad att den låter oss bedöma en handlings värde utifrån om vi själva utfört den eller ej. Det vi gjort bedömer vår hjärna undermedvetet vara ett riktigt handlande. På så vis slipper vi undan att känna obehaget av kognitiv dissonans.

Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Och det som innan upplevdes som fel upplevs nu som rätt. Vi har tagit den enklaste vägen för att slippa ta ansvar och ingripa mot det vi tycker är fel. Teorin om att vi drar slutsatser om  vilka värderingar och åsikter vi har utifrån observationer av vårt eget beteende har också utvecklats av socialpsykologen Daryl J. Bem i hans ”theory of self-perception”. Han menar att vi lär om oss själva på samma sätt som vi lär oss om andra, det vill säga genom att helt enkelt titta på hur vi beter oss. Vi kommer fram till vilka åsikter och personligheter vi har utifrån de handlingar vi begår.

I Sofi Oksanens roman Utrensning har den unga ryska Zara tvingats till prostitution och är ständigt övervakad av de män som rövat bort och säljer henne. Till sist dödar hon ligans högste chef och när hon märker hur lätt det var för henne vet hon inte längre hur hon ska se på det som utspelats under åren innan. Har hon i själva verket velat prostituera sig och ta droger? Varför gjorde hon det annars, om det nu var så lätt att få ett slut på det? Kanske hade hon bara inbillat sig att det var hemskt och i själva verket tyckt om det?

Ett verkligt exempel finns i boken We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families. Stanislas Mbonampeka var justitieminister i president Habyarimanas regering i Rwanda. Han var en välbeställd och välutbildad hutu, utbildad jurist med fokus på mänskliga rättigheter och han tillhörde det liberala partiet, med både hutuer och tutsier som medlemmar. När Leon Mugesera, en av presidentens närmaste medarbetare, i ett tal uppmanade hutuer att förgöra tutsierna utfärdade Mbonanpeka en arresteringsorder på Mugesera för att ha uppviglat till hat mot tutsier. Mbonampeka blev snart avsatt som justitieminister och i sin strävan att återfå makt ändrade han sina åsikter. På radio kunde han snart höras varna oppositionspartiet RPF att deras sympatisörer skulle komma att dödas om de försökte ta över landet. Stanislas Mbonampeka förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa. När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourewitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker på Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.

Har man väl brutit mot sin moral och sina åsikter leder det alltså tyvärr ofta till att man ändrar dem snarare än att man korrigerar sitt beteende. Den som kan manipulera vårt handlande har snart förändrat våra åsikter. Om tvånget är mycket uppenbart är det lättare för oss att skilja på våra handlingar och våra åsikter – och stå fast vid de senare. Det är när löftet om belöning eller hotet om bestraffning bara är precis så starkt att det får oss att begå den där ofrivilliga handlingen som chansen är som störst att vi ändrar våra åsikter.

Hur lätt våra åsikter manipuleras visas också av en intressant studie där fem elvaåriga flickor fick se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna vara. Sedan fick de avge nya omdömen efter att ha blivit skrämda. Resultatet blev att de bedömde personerna på bilderna som elakare efter att de blivit rädda. Leon Festinger menar att det tyder på att flickorna sökte efter något som kunde förklara deras känsla av rädsla. Om man vågar sig på att applicera dessa slutsatser på fler områden så kan en känsla av allmän rädsla få oss att se människor i mer negativ dager än vi annars skulle göra: ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: den andre har ansvaret för att ända på sitt beteende, jag har inget ansvar för att ändra min perception eller mina fördomar. Den som är rädd kommer helt enkelt att söka efter skäl till det för att bli av med den kognitiva dissonansen. Rädslan kan mycket väl komma först, skälen uppfinnas senare.

Leon Festinger konstaterar att olika människor klarar av att hantera olika mycket kognitiv dissonans. Vissa mår betydligt sämre av det än andra, vilket leder till varierande förmåga att leva med motstridighet inom sig. Personer med låg tolerans är mer benägna att se saker i termer av svart eller vitt medan människor med högre tolerans har en gråskala som de bedömer utifrån.

Teorin om kognitiv dissonans kan ge en viktig delförklaring till hur det kollektiva samhällsmedvetandet kan gå från att tycka att förföljelse, trakasserier eller mord är avskyvärt till att tycka att det är något acceptabelt. Eller för den delen till att acceptera att leva i ett samhälle med tiggare. Det räcker med att vi underlåter att handla en gång för att en kognitiv dissonans ska uppstå och vi ska börja göra vad vi kan för att hantera den. ”Om jag tycker att förföljelser av romer är fel så borde jag ha höjt min röst. Jag höjde inte min röst, alltså måste det betyda att jag tycker att det är i sin ordning.” När jag möter tiggare på Göteborgs gator skäms jag. Skam är en obehaglig känsla och omedvetet försöker jag göra mig av med den kognitiva dissonans min passivitet skapar genom att skuldbelägga dem. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är någon enskild kriminell organisatörs fel, då har jag inget personligt ansvar. Då får de antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen. Då kan jag gå förbi utan att göra något.

Ännu har inte min passivitet vunnit över moralen. Fortfarande är mitt medlidande och min upprördhet större än min instinktiva ilska. Men om jag fortsätter att inte handla finns risken att jag snart går förbi tiggarna utan att ens lägga märke till dem.”

 

Här kan jag tillägga att sedan jag skrev detta så har faktiskt mina motstridiga känslor försvunnit. Kanske har jag !botat” mig själv genom att försöka att hjälpa på olika sätt. I andra kapitel i boken berättar jag om hur vi kan träna oss själva och våra barn till mer empati och till att våga och vilja ingripa och hjälpa.